Alla inlägg under december 2015

Av Annette Öhgren - 16 december 2015 20:48


Min älskade, älskade mamma. Just idag plockade jag undan skräp här hemma och hittade utkastet till begravningsprogrammet. Tiden går vidare och det är snart jul. Jag såg det svartvita programmet, såg bilderna av dig. Önskade att de var som fotografierna i Harry Potter, att motivet rörde på sig och kände av min närvaro. Att du såg mig och att jag såg dig. Jag såg webbiljetterna från revyn som du beställde i september och som du skulle ha sett i oktober, men du orkade inte. Jag minns när vi var på Söråkers folkets hus och såg Hoffmans äventyr, live från Metropolitan i New York. Du satt där med din kliande, varma peruk, väldigt medveten om att det var konstgjort hår. Du trodde att det syntes, att folk skulle peka på dig. Men du var så fin. Det spelade dock ingen roll, för när musiken började spela och sångarna började sjunga trollbands du. Du försvann in i operans magiska värld, musiken som fångade dig för många år sedan och fortsatte att vara en av dina absoluta favoriter. När takterna till Barcarollen började ljuda spändes du i hela kroppen och din profil blev alldeles stel. Du hade ju väntat hela föreställningen på just den duetten, väntat i flera år faktiskt. Min tvillingsyster har sagt så många gånger de senaste veckorna: vad glad jag är att vi såg Hoffmans äventyr. Att vi gjorde det.

 

När jag lyssnar på den nu ser jag dig framför mig, jag känner hur du sitter bredvid mig och darrar av uppdämda känslor och längtan. De senaste månaderna – de senaste åren – översköljdes jag ibland av en desperat önskan att besanna dina drömmar. Jag skulle ha kunnat göra vad som helst för att du skulle vara lycklig, tillfreds. Men de sista veckorna ville du inte göra annat än vara hemma, även om du också trivdes bra på onkologen.

 

Jag såg Shadowlands för många, många år sedan, filmatiseringen av C.S Lewis liv. I övre medelåldern träffade han Joy Gresham och deras kärlekshistoria – om än inte helt överensstämmande med verkligheten – rörde mig. Det finns några oerhört vackra ord i den filmen som alltid har följt mig och som jag inte helt förstod innebörden av förrän nu.

 

Why love, if losing hurts so much? I have no answers anymore: only the life I have lived. Twice in that life I've been given the choice: as a boy and as a man. The boy chose safety, the man chooses suffering. The pain now is part of the happiness then. That's the deal.

 

We can't have the happiness of yesterday without the pain of today. That's the deal.”

 

Och det är den glädjen – och sorgen – jag känner nu. Trots alla påminnelser om att man ska leva i nuet och inte ta ut något i förskott så går alldeles för många av oss runt med rädslan att något ska hända. Att vi ska förlora dem vi älskar. Vad är värre än det? Är dålig ekonomi värre? Är att inte få det önskade jobbet värre? Att inte ha bra betyg? Vad kan vara värre än att förlora någon man älskar, verkligen älskar? Och ändå… ändå fortsätter ju livet. Livet måste inte gå vidare, det gör det ändå.

 

Jag är glad att vissa ord fastnar i minnet och att de kommer fram och förvandlas till kunskap och insikt när de behövs. Jag förstår att den glädje jag kände när mamma levde är en del av den djupa sorg jag känner nu. Och att, som min svägerska uttryckte det, sorg och glädje löper parallellt. Hon är klok.

 

Nu, när jag lyssnar på den ljuva, vackra och alltid nostalgiska Barcarollen blundar jag och lyssnar. Jag behöver inte föreställa mig mammas ansikte, jag ser det. Och mitt i allt det vackra känner jag att mammas längtan inte är lika stor längre. Att hon är lycklig. Att hon inte är begränsad av sjukdom eller smärta. Mamma sover inte eller har upphört att existera. Hon finns. Och hon njuter av livet. 

Av Annette Öhgren - 12 december 2015 10:48

   ... igår hade vi begravning för dig.

 

Hur ska jag beskriva den? Ljus? Vacker? Fridfull? När människor frågar hur den var kommer klichéerna att förklara hur vi kände? Nej, för så är det inte, det kan inte vara så svart eller vitt. Ingen av oss är så rationella eller ofacetterade. 

 

Det var oförståeligt. Traumatiskt. Underligt fint. Och konstigt roligt. 

 

Hur mycket hjärnan ändå förstår att mamma slutade andas för 3 veckor sedan idag, eller att vi inte längre ser henne bland oss, att vi inte kan ringa eller höra hennes röst, inte få respons på när vi pratar med henne - eller att det var hon som låg i den vitlaserade kistan täckt med blommor - så var det nog ingen av oss som kunde fatta det känslomässigt.

För blotta tanken på att vår glada, påhittiga, roliga, fnissiga, småelaka och fyndiga mamma och fru var föremålet för alla minnesord, tårar och musik var bisarr. 


Vi hade en borgerlig begravning. Mamma ville att den skulle vara det och att då antingen min man eller min systers man skulle officiera. Det blev min man David. Hela den här veckan har jag suttit och sammanfogat allt som skulle sägas. Eftersom vi var i ett gravkapell och rådde under svenska kyrkans regi så bestämde kyrkoherden om vilka befogenheter vi skulle få; vi fick ingen kantor. Ingen klockringning. Det kan tänkas småaktigt, men vi rådde oss som mamma brukar säga. Det blev musik som mamma älskade, sjungna och spelade av originalartisterna. Först ut var Träumerei, spelad på cello, ett av mammas favoritinstrument. Den spelades också på hennes farfars begravning. Sedan, när vi hade satt oss, spelades Il Divo, Amazing grace. Då kunde jag känna att mamma var där, hur hon vände huvudet mot evigheten och bara kände hur vackert det var. Så gjorde hon ofta, försvann in i det vackert nostalgiska. 


Vi började med välkomstord, där David förklarade att mamma ville ha en ljus och glad begravning, INGA svarta kläder. Inga sorgliga inslag utan fokus på alla glada minnen. Så hon fick som hon ville. Jag hade gått igenom hennes memoarer, hennes blogg, till och med hennes dagbok. Och det var mammas ord som sas. 


Under minnestalet berättade David om hela mammas liv, inte varje detalj men höjdpunkterna. Björkön fick en stor plats, för mamma sa alltid att det var hennes egentliga barndomshem. "Det var där hon tappade lilltån en sommardag när kusin Inga-Britt cyklade, där hon lekte med kusinerna och barndomsvännen Britten i sanden under tallarna, där hon lärde sig rensa färsk strömming och leta kantareller och trä smultron på strån. Bland det bästa hon visste i början av sommaren var att dra in luften i lungorna och känna att det ”doftade Björkön”."

 

Elvis Presley sjöng "How great Thou art", eller O store Gud så att det ekade i det lilla kapellet. 

 

Sedan återgav David minnen från mammas liv. Jag hade funderat ett tag på hur jag skulle göra det, hur mamma bäst skulle representeras. När jag hade läst igenom alla texter tänkte jag bara på hur mamma var och är. Skrattig. Längtande. Familjekär. Klok. Och varm. 

Så talet delades in i Längtan, Familj, Roliga stunder och Livsvisdom. 

 

Mamma längtade alltid, alltid. Det fanns längtan djupt rotat inom henne, som en kärna som aldrig någonsin skulle komma att bli riktigt nöjd. Den drev henne ofta vidare till nästa sak, nästa upplevelse. 


Jag längtar att få sitta i min gamla hammock, putta på med foten till lagom gung. Kanske lägga en filt över benen om det är kyligt, dricka en kopp kaffe och ta en bulle. Gungeligung. Titta ut över sjön, höra lommens ödsliga rop och se Malte gunga i hängmattan nedanför oss. Se hur nedgående solen smeker dassväggen, smyga ned och se efter om pärblasten kommit upp. Gå ner till bäcken för att se om några harrar finns i år – stekt harr är så gott! Kanske glida iväg i båten (om jag tar mig i) med den elektriska tysta motorn, kasta i flötet för att få ett par miniabborrar som vi sedan kan röka med enris, mmm! Sitta på dass tillsammans med urgamla 91:an och Lille Fridolf, dörren på vid gavel så man hör fågelsången.”

 

Jag minns att hon älskade tallar. Förmodligen var det från att ha växt upp på Björkön, där tallarna var höga och susade vackert i havsbrisen. Hon såg ofta upp på tallarna, där de avtecknade sig mot en klarblå himmel. Då fick hon det där eviga uttrycket i ansiktet, där hon försjönk i skönheten och periferin. 

 

David talade om mammas roligheter, hur saker och ting kunde bli dråpliga i hennes sällskap eller regi. Jag minns när hon skulle ut och cykla med Bengan och ett par till i familjen, för kanske 6-7 år sedan. Vi cyklade bort mot Sörberge gravkapell; mamma var så spänd och nervös - men förväntansfull! - hon hade inte cyklat på många år. Vi vinglade fram på vägen och mamma var nog lite exalterad med tanke på att hon inte trodde att hon skulle kunna cykla på grund av sin dåliga höft. När vi kom in mellan gångarna på kyrkogården fick hon inte stopp på cykeln, vi andra försökte hjälpa henne men det slutade med att hon fnissande och småskrikande körde rakt in i en cypress vid en gravsten. Det var otroligt svårt att få upp henne. Mycket på grund av att hon skrattade och var så geléig i benen att hon  knappt kunde stå. Det var mamma. En annan gång, när hon och pappa var i vår lilla stuga i fjällen skulle de gå från parkeringen till stugan, en liten snöpromenad på ca 500 meter. I april börjar snön luckras upp, särskilt av mängden skotrar som kör fram och tillbaka. Och solen brukar vara frikostig med sin närvaro. Så när hon gick där några meter efter pappa och kämpade sig fram i modden sjönk hon plötsligt ner i snön. Ända ner till grenen. Då mamma var en rätt stadig person och faktiskt över meddellängd var det svårt för pappa B att hjälpa henne upp. Och samtidigt skrattade mamma hejdlöst och blev alldeles mjuk i kroppen. Till slut fick han DRA upp henne ur snön, rakt upp. Tur att han har tränat mycket med jämtskåp och liknande. 

 

Familjen var en stor del av mammas liv; fyra barn hade hon satt till världen  och hon ville ha oss nära. Hon älskade att umgås med oss, men det skulle ofta vara på hennes villkor. Trots det gav hon allt hon hade för oss, på mer än ett sätt. Ibland tror jag att hon höll sig ovanför ytan för vår skull. 

 

Mammas livsvisdom var det som avslutade Davids tal. Hon hade så många uttryck, så många speciella fraser. En av dem var "var och en blir salig på sin tro". Det använde hon sig ofta av. Här följer de vi använde på begravningen:

 


Livet blir vad vi gör det till, det går inte alltid på räls, men vi får bjuda till lite själva också. En bra sak att ha med sig är tacksamhet, att känna det istället för att känna sig dåligt behandlad av livet, gör att mycket blir lättare. Jag är tacksam för att jag trots allt mår bra, har kvar alla funktioner, har mitt positiva humör, har min fina familj och lever ett bra liv. Jag omsluts av värme, dels från element, dels av kärlek, tacksam för livet.”




Glöm heller inte: Man har sig bara en gång! ”



Tänk på: Det finns inga fickor i svepningen! Gissar att det menas att man ska inte samla pengar på hög, utan njuta av de man har medan man lever.”



Haha, är det någon som tycker synd om mig nu? Sluta med det, jag har det hur bra som helst!”


Det sista fick avsluta talet. Jag kände mig glad när jag läste det, samtidigt som det liksom klack till inom mig. Ibland känns det nästan som om hon skrev ner saker som vi skulle behöva läsa NU.  

 

Idag känner jag en slags tomhet. Alla känslor fick utlopp igår, tårarna rann och vi tog hand om varandra. Det är ju det familj handlar om, att man finns där. 

 

Imorgon, nästa vecka, till jul och när nästa år börjar - då vet jag att tankarna och känslorna återkommer. Jag kommer att vilja dela något med mamma, vilja ringa upp henne och prata med henne. Jag kommer att vilja krama om henne och höra hennes lugnande röst, känna hennes mjuka kind och hennes hand stryka mig över ryggen - gester som inte har förändrats sedan jag var mycket liten. Det är något så personligt, så unikt med hur man blir omfamnad av någon som älskar en. Någon som har burit en, skött en, försvarat en. En vapendragare, en tigrinna, en drottning. 

 

Jag kommer att bära den omfamningen med mig, mamma. Gud var med dig tills vi möts igen. 

 

 

 

 

 

 

 


Av Annette Öhgren - 9 december 2015 13:20

Det ordspråket har cirkulerat i vår familj i många, många år. Främst min storasyster har använt sig av det, och otaliga är de gånger jag har fallit till korta när jag har jämfört mig med henne och många, många andra. Jag har sett det som en sanning - och tänkt att jag nog inte egentligen VILL eftersom jag inte KAN. Är det så enkelt, egentligen? Ja och nej.

 

Om man utgår från att man KAN göra något och därmed borde göra det så försvinner den fria viljan (VILL). Och det leder ofta till att man känner sig utnyttjad och överkörd. Eller blir fullständigt viljelös och aldrig tar reda på vad man FAKTISKT vill.

 

Om man bara utgår från att man VILL göra något och därför kan göra det så tar man inte med alla omständigheter i beräkningen. Är det något jag borde göra? Något jag behöver göra? Något som kommer att göra mig eller någon annan lycklig? TÖRS jag göra det trots att jag vill..?

 

Istället för att hela tiden balansera från VILL till KAN eller tvärtom och känna sig fullständigt ofullkomlig i andras och sina egna ögon så kan man skapa sina egna regler.  Så... jag har ett nytt ordspråk:

 

Jag både kan och vill - ibland 

 

 

Livet är inte bara svart och vitt. Bara för att du vill göra något så betyder det inte att du kan, ska, borde, orkar eller törs. Vi är inga robotar. Och bara för att du kan göra något så betyder det inte att du har lust för det, orkar, vill, ska eller borde. Den som säger något annat ger varken sig själv eller andra utrymme för fri vilja. Det är aldrig så enkelt att man på stående fot alltid vet vad man ska eller inte ska göra. Det är DIN tid. DITT liv. DIN energi. 

 

VIKT

 

Efter många år av dålig hälsa, urusel kondition och alldeles för många överskottskilon har jag tänkt en hel del på att göra en gastric bypass. Flera i min omgivning har utfört det här ingreppet och gått ner otroligt mycket i vikt. Jag har blivit uppmanad att göra det. Och som en liten passus får jag också höra det som INGEN människa vill höra: "För du klarar inte av det själv." Nånting väcks till liv inom mig då, en kall förtvivlan, het ilska och rädsla över att det ska vara sant. Det är alltså uppenbart för en del i min närhet att jag inte klarar av att ta hand om mig själv. 

 

Ibland blir jag osäker på om den sortens ord handlar om ren omtanke om mig och min hälsa eller om det är uppblandat med en slags "köra-ner-i-skorna-mentalitet" som vi svenskar är så duktiga på. Eller om det helt enkelt bara är oförsiktiga ord som uttalas utan tanke på hur de ska mottas. 

 

I nuläget spelar det ingen som helst roll. För jag tänker inte genomföra en operation. Även om jag är övertygad om att jag skulle vara smal inom 2 år så tänker jag inte göra det. Det är en bra metod och passar många. Men om jag gör det så kommer det alltid att finnas en röst inom mig som säger:

 

De hade rätt. Du klarar inte av det själv. 

 

Och de tankarna kommer inte att tystna. Men de handlar om MIG, inte om någon annan som har valt att göra ingreppet; här är det mina tankar, min rädsla och osäkerhet som spelar in. Det är mitt liv. 

 

Har du någonsin ifrågasatts om du är tillräcklig? Om du duger? Om den person som du är verkligen har någon rätt att existera? Om den känslan följer dig genom hela livet så vet du att varje beslut du fattar, varje handling du utför sker i en mental och känslomässig uppförsbacke. Och du har dessutom en enorm ryggsäck bestående av tvivel fastspänd på ryggen. 

 

IDAG tar jag av mig den ryggsäcken. 

 

Jag tänker inte bry mig om andras åsikter om vad jag borde göra med mitt liv. Mitt liv - mina val. 

 

Och den enda rösten som ska följa mig resten av mitt liv är "Du hade rätt; du klarade det"

 

 

 

Av Annette Öhgren - 8 december 2015 15:05

   Österåsens Hälsohem. 6 oktober 2013. Vi var där på skrivarkurs och Österåsen visade sig från sin allra vackraste sida med gyllene färger och härliga, klara dofter. Vädret var ljuvligt. Jag tog flera bilder av mamma där hon satt på sin rullator vid lilla utsikten. Tidigare den hösten, när vi hälsade på med våra män rullade mammas och en kompis rullatorer nerför slänten och vi höll på att skratta ihjäl oss. Tårarna rann nerför kinderna.

 

Jag kommer ihåg att när jag tog bilderna av henne sittandes där, lyckligt blickande ut över den solstänkta nejden nedanför med ett leende på läpparna så fylldes jag av sentimentala känslor. Jag ville nästan gråta. För jag visste hur sjuk mamma var, hur ont hon hade och hur mycket jag älskade henne. Trots att hon var nästan 70 år - skulle fylla i november - såg hon ut som ett barn; överväldigad av naturens skönhet. Varm i ansiktet av den gyllene solen. Mamma älskade Österåsen, det var en brinnande, längtande kärlek som var besvarad. Hur kan en plats älska en person? Genom att ge henne allt den har. Här kände sig mamma hel. 

 

Idag tittar jag på den här bilden och förstår att den känsla jag hade då var en del av den smärta jag känner nu. 

 

Här på Österåsen lärde jag mig hur BRA jag mår av regelbunden motion. Att alla de känslor som under åren undertryckts; all oro, rädsla, ilska och frustration som aldrig omhändertagits kan få ett konstruktivt utlopp. Jag lärde mig att promenera medan tårarna rann, att tänka igenom mina känslor och förstå att de inte alltid representerade verkligheten och att vara kärleksfull mot mig själv. Sorg behöver inte vara ett privat tillstånd. Det behöver inte vara en plats eller situation där du drar dig undan världen eller gömmer dig i sängen/soffan med verklighetsflykt (TV, böcker, filmer). Du kan sörja medan du går, gå medan tårarna rinner, lyfta på fötter och armar medan du hulkar som ett tröstlöst barn. 

 

Tro mig. Smärtan blir mer uthärdlig med luft i lungorna och vind i ansiktet. 

Av Annette Öhgren - 8 december 2015 14:35

     

Min älskade mamma. Den som gav mig allt och som jag alltid har varit rädd att förlora. Och nu är du borta. Min levnadsglada, spralliga, roliga, lättirriterade, fåfänga, lynniga och godhjärtade mamma. "Du skulle ha gett bort halva ar...et om du fick". Den generositeten överförde du till dina barn och spred omkring dig. Den här bloggen handlar om dig och ändå inte. Den handlar om hur jag tar mig från dag till dag utan dig i mitt liv. Du dog den 21 november 2015, hastigt, oväntat. Men ändå visste vi - och du - att det skulle hända.

 

17 dagar senare sitter jag och förbereder för din begravning; jag går igenom dina blogginlägg, läser dina memoarer och antecknar vad som ska sägas när du begravs på fredag den 11 december. Varje minne river upp känslor och smärta, men ändå inser jag att du är levande för mig. För oss alla. Vi som sitter där och ser kistan, ser blommorna och förstår att det är vår mamma, vår familj som vi begraver behöver inte tomma, innehållslösa ord från någon som inte kände dig. Din svärson kommer att nämna alla dina glädjeämnen, dina kloka ord, minnen som gjorde dig och oss lyckliga och sådant som var nostalgiskt. Sorgen kommer ändå att besöka oss, varje dag resten av våra liv. Din begravning ska vara en glad och ljus stund då vi enligt dina önskemål fokuserar på de glada minnena. Så det är bara rätt att det är DINA ord som hörs på fredag - din längtan, din klokhet, din glädje över livet. 

 

Du kommer aldrig att lämna mig, mamma. Det vet jag. Men för att jag inte ska försvinna ner i smärtan över att inte ha dig här rent fysiskt så behöver jag något som hjälper mig hantera alla känslor. Idag insåg jag att motion hjälper till med det. Att fokusera på att ta hand om min kropp så att den är så frisk som möjligt kommer att hjälpa mig vara glad även när jag gråter. För jag vill tänka på dig ofta, mamma. Jag vill inte skjuta undan minnena eller stoppa undan något bara för att det gör ont. OneFitWidow gav mig idén; när hon förlorade sin man för sex år sedan var det motion och hälsa som hjälpte henne att hålla näsan ovanför ytan; det som gav henne energi och fokus när livet måste ha fallit i bitar. 

 

Motion är ett viktigt redskap i sorgearbetet. Tillsammans med att skriva om smärtan kommer det att hjälpa mig att inte bara överleva - men att LEVA. 

Tidigare månad - Senare månad
Skapa flashcards