Internet är fullt av motivationsbilder. 

Facebook och Instagram svämmar över av goda råd - "Du kommer aldrig att hitta tid för någonting - du måste TA dig tid" - "För att se en förändring måste du skapa en förändring" - "Om du vill ha kondition måste du göra dig av med en sak - dina ursäkter". 

Det här inlägget har bara en inriktning. Jag har tillbringat år med att sätta igång; göra scheman, listor, skriva upp vad jag har ätit, hur länge jag har motionerat, fyllt kylskåpet med perfekt mat, packat skafferiet med Modifast/Nutrilett/Cambridgekuren, laddat köksbänken med vitaminer och tillskott, köpt vikter i alla storlekar, träningskläder i mängder, gåband, skor, köpt böcker och DVD:s, gått med i Viktväktarna, ätit LCHF, lyssnat på suggestioner om viktnedgång, blivit medlem hos olika hälsosajter där jag fått ständiga råd, uppmaningar, hot och utsatts för perfekta kroppar och ordspråk som gjort mig uppmärksam på min egen ofullkomlighet, tränat med stjärnor och bodybuilders. Ingenting av det har fungerat. 

Varför? För att jag har gått ut så hårt från början, med så stora förväntningar om ett fantastiskt och SNABBT resultat att jag har tappat sugen efter ett par veckor. Sedan ligger alla grejor där, undanstoppade, påminnande om min skam. Jillian Michaels funkade inte, jag avskydde hennes hårda attityd, hennes "Pain is fear leaving your body", hennes påstående om att "I've got 400 pound people who can do this - and so can you!" Jag vet inte om hon själv har provat att studsa runt i "Jumping jacks" med värkande knän, blodtryck som hotar att spränga bröstet och en massiv övervikt. Den ultimata sanningen är att man hittar inte sin sanning hos någon annan - man hittar den på egen hand. Genom att ärligt och uppriktigt känna efter vad man verkligen behöver, vad man är villig att göra sedan hitta det som fungerar. 

Det finns faktiskt ett ordspråk som jag gillar - och det är:

Losing weight is hard

Being overweight is hard

Choose your hard

Det finns faktiskt inga genvägar till att få en friskare kropp. Oavsett om man vill gå ner i vikt eller bli mer hälsosam genom att motionera och ta hand om sin kropp så är det ansträngande att utföra en förändring. Inte bara ansträngande, det TAR TID. Det är inte en engångsgrej - fyra timmar på gymmet tar inte hand om månadens behov - du måste envist göra det flera gånger i veckan eller varje dag - RESTEN  AV LIVET. 

Kanske borde JM ordspråk hellre vara:

"Sweat is pain leaving your body"

På grund av övervikt och en lättjefull livsstil (ja okej, det är en omskrivning för lat) så värker min kropp ständigt. Jag har hellre lite värk i kroppen på grund av att jag har rört den än för att jag har suttit stilla. 

Vänta inte på motivationen - det har jag nog sagt tidigare - bara SÄTT IGÅNG.

Säg inte till dig, eller någon annan som en ursäkt, "jag ska börja imorgon eller på måndag". Du behöver inte köpa månadskort, ringa gymmet, fixa nya träningskläder eller perfekta skor, du behöver faktiskt bara sätta igång just NU. 

Jag har haft feber i över en vecka och inte kunnat träna. Att träna med feber i kroppen påfrestar hjärtat och kan leda till hjärtmuskelinflammation, något som gör dig svag och hindrar dig från att leva ett fullt liv ett låååååååååångt tag framöver. För mig har det varit extremt svårt att inte kunna motionera. Idag satte jag igång på allvar med målet att köra 3 miles, ca 55 minuter. Efter ca 30 minuter snubblade jag över mina egna fötter och kunde knappt andas, svetten rann ner i ögonen och jag ville sluta. Men det gjorde jag inte. Jag körde inte på som en dumming, troende att man ska vara HÅRD och TUFF med sig själv, jag drog bara ner lite på rörelserna men fortsatte att röra på mig tills svimningskänslorna försvann. Drack vatten, insåg att det är MIN kropp och MIG jag vill stärka, inte någon hård tränare. 

Jag tränar inte för tävlingar, för att överträffa andra, för att bevisa något eller för att vara duktig i någons ögon - jag tränar för MIG. För att jag äntligen har insett att jag är viktig och att jag förtjänar att må bra. Och för att det är så förbenat skönt att se sig i spegeln efter att svetten torkat och säga "Du är värd det här. Du är värd allt. Varje dag."

#energi #nomotivationneeded #justdoit #startwalking #walkathome #lesliesansone #youareworthit

Idag för exakt 6 månader sedan slutade du att andas. För 2 år  sedan lade du upp den här bilden på Facebook och nämnde  att du älskade  den. Det var runt 1993 och allas våra liv såg annorlunda ut än de gör idag, så väldigt annorlunda. Ett år  tidigare hade du fått din första cancerdiagnos och opererat bort en del av ena bröstet, det andra bröstet helt och hållet samt delar av  lymfan under armen. Jag minns att du var tyngd av allvaret men att du såg så  elegant ut, som en verklig dam. Det är en del av dig som jag alltid har respekterat, du var - är - en dam. Du höll dig med verklig air, var prydlig och noga med utseendet och visste alltid vad som krävdes av dig. Samtidigt var du fnissig som ett barn, hade ett  stort hjärta och njöt av livet ohejdat. 

Och inatt levde du i mina drömmar.

Du var lycklig, tillfreds och varm av kärlek. Först befann du dig i ett hus, kanske var det Björkön, det kändes som det. Åh, vad jag önskar  att tomten till Björkön hade friköpts från markägarna, att det hade funnits ett verkligt arrendekontrakt och att markägarna hade visat sig vara mänskliga i den frågan. Men pengar är så viktiga för vissa. Hoppas att de inser innan det är  alltför sent att pengar varken  kan köpa verklig lycka, hälsa eller liv. 

Du umgicks med oss i familjen, var kärleksfull och plockade med saker och detaljer, precis som mormor brukade göra. Det var sommar och  vi njöt av luften, dofterna, solen. Du kramade och försökte att vara rättvis, så att alla fick av din uppmärksamhet. Det var underbart. 

Sedan var vi utomhus. Jag sökte efter dig, hela familjen, inklusive barn, barnbarn, barnbarnsbarn och ingifta sökte efter dig och DÄR... där hittade vi dig på en vit parkbänk, med en stor glass i handen. Du såg så nöjd ut. Peter och Annalena satt där med dig, pratade och skrattade. Vi andra var glada att vi hade hittat dig, satt oss ner och började fundera på glass, vi också. Sedan upptäckte vi ett bord fullt av dina gamla arbetskamrater, fortfarande klädda i arbetskläder och förkläden (drömmar!), de vinkade och log och du satt kvar med din glass i handen, glad för att se gamla vänner. 

Sedan gick du och om vi ville följa med så var det bara att resa på sig. Du bestämde takten. Och sedan var det över. 

Jag saknar dig, mamma. Och jag är så innerligt glad för de här stunderna då jag kan känna din omedelbara närhet och kärlek, för det är de två delar som jag älskar och saknar allra mest. Du vet att jag har tänkt på dig de senaste dagarna, funderat på hur nära eller hur långt bort du faktiskt är, för jag vet av hela mitt hjärta att du aldrig är särskilt långt bort. Även om din kropp är död och vi ska sprida din aska snart. 

Jag vet att de som dör inte försvinner ut i tomma intet. 

Att de faktiskt bara har lämnat det mänskliga rummet och gått in i ett annat. 

Det är inte bara minnen som sipprar in i mina drömmar, som får mitt hjärta att dras ihop och sedan expandera i värme när jag fylls av en glädje som jag bara förknippar med ren kärlek - och dig, mamma. 

Det är den del av dig som aldrig försvinner, som aldrig dör och som alltid finns här. 

Tack för att du fyllde mina drömmar inatt, mamma, tack för att du höll om mig, för att du spred din kärlek till hela din familj, för att du visade att du är du och att du äntligen -  äntligen - är verkligt och uppriktigt lycklig. 

Exakt ett och ett halvt år på dagen - och tiden - efter att du lade ut den här bilden av oss fem andades du in och gick före oss till det där underbara äventyret som vi har kvar att uppleva. Och där väntar du. Kanske med en glass i handen. 

#Glädjemittisorgen #Hopp #Sorg #Bearbetning #Evighet #Familjerärförevigt #Drömmar #Familj #Lycka

Åhhh, mamma skulle ha AVSKYTT den här bilden! Blivit såååå arg att jag lade upp den - här, på Internet, på Facebook - så att alla kunde se den! :) Hon ville ju alltid se bra ut på bild, ville alltid få godkänna dem. Annars såg hon "så tjock ut, så gammal, så HEMSK!" Här sitter vi på Österåsen en helg för ett par år sedan, på vår Skrivarweekend med den underbara Gerd som fortfarande leder Skrivarkurser och Kreativa kurser där. Hon ÄR verkligen helt underbar, vilken människa - full av värme, människokänsla och lugn. Hon tyckte om mamma, också. Där satt vi i Lilla Matsalen och fjantade oss med maten, vi älskade att göra det - fjanta oss - tillsammans. Och att mamma lade gurkskivor på ögonen var en del av det. Vi skrattade ibland så att vi nästan kissade på oss och blev alldeles så där lealösa som man kan bli när man har rusat förbi muren av hämningar och rivit den i sin iver att utforska mer roligheter att skratta sig fördärvad åt.

Det här minnet är en passus idag, jag ville lägga ut något som påminner mig om hennes komiska sida, den som fick henne att skratta så intensivt att hon skrynklade ihop ansiktet som blev alldeles rött. Mammas skratt - och nysningar - var så höga att det var lätt att få hörselskador om man stod för nära. Det saknar jag på något vis. 

Annars är mitt liv fullt just nu - fullt av nya insikter och vägar. Det finns ett par saker i livet som verkligen skakar fram det där sunda förnuftet som skramlar omkring inombords, desperat i sina försök att få oss människor att börja leva med mening. Allvarliga sjukdomar och en närståendes död är två av dessa saker. Men ibland är vi så blinda, döva och löjligt dumma att vi ändå vägrar bli smartare av dessa erfarenheter. Det påminner mig än en gång om dvärgarna i CS Lewis böcker om Narnia, i "Den Sista Striden", där de tror sig sitta i en mörk, sunkig lada med rutten kål och lök till förtäring. De klagar på sina omständigheter, maten och livets orättvisor och har inte tillräckligt med självinsikt eller tro för att se att de egentligen står på en grön, blomstrande äng omgiven av prunkande träd, vid ett stort, överdådigt bord fullt av alla slags läckerheter. Vi har svårt att se möjligheterna för alla svårigheter ibland och vi tror inte att vi har tron eller kraften att höja oss ur dem. Vilken hemsk osanning - FÖR DET HAR VI. Var och en av oss har den kraften, men det är VI SJÄLVA som håller oss tillbaka. Som inte vågar. Tror. 

Det bästa rådet jag har fått i hela mitt liv - och som verkligen aldrig har genomträngt min tjockskallighet tidigare, är: ETT STEG I TAGET. Vi hör det så ofta att vi kanske inte förstår det. Av någon anledning är det lättare att tro på komplicerade råd, som att dricka ett särskilt vatten med vissa ingredienser vid en viss tid varje morgon; göra en särskild lite ovan mindfulnessövning; äta mat som aldrig hettas upp eller liknande. Vi får råd varje dag, hundratals gånger om dagen, i tidningar, på Internet, Facebook, Twitter, Instagram, Snapchat, via sms, mms, TV, vänner, jobb, skola, reklam... Tänk om vi förstod - om jag förstod - att de bästa råden är de enkla. Det finns ingen anledning att försvåra något - vi blir ju bara förvirrade om vi försöker ta ALLA råd, om vi handlar ALLA rawfoodgrejor, kryddor, oljor, pulver och vätskor som erbjuds. Det blir som ett fåfängt jagande efter vind, som Predikaren uttryckte sig. Och den går ju inte att fånga, lika lite som vi nöjer oss med att hålla oss till råden i den här veckans tidningar, de kommer ju nya nästa vecka! Bara för att vissa råd är extremt enkla, ja nästan löjligt enkla, så betyder det inte att de inte är ursmarta. Just nu tillämpar jag Ett steg i taget varje dag. För mig innebär det rent praktiskt:

En dag i taget

En timme i taget

En måltid i taget

En träning i taget

En underbar vän sa till mig, samma dag som mamma hade slutat andas - "andas in och ut 10 sekunder i taget - när du har klarat 10 sekunder så tar du 10 sekunder till." Ibland tar man bara 1 sekund i taget och fortsätter därifrån. Det handlar verkligen om ett steg i taget, vad man än gör. MEN.... (detta stora, oundvikliga men)

Om du inte tar steget så kommer du aldrig framåt

Så, nu när jag snart går in i 10:e veckan i rad av ett steg i taget så inser jag ett par saker:

1) Jag har alla råd jag behöver - nu är det dags att sluta samla på Pinteresttavlor och agera

2) Om jag inte börjar så kommer jag aldrig att nå dit jag vill

3) Drömmar kommer aldrig att bli något mer än fantasier om JAG inte besannar dem

4) Min åsikt om mig själv - och min tro på mig själv - är starkare än någonsin

5) Alla år med drömmar, önskningar och goda råd som bara fanns där som en roman i byrålådan kan faktiskt bli hjärnspöken - skaka av dig dem, skala bort och börja om från början: Livet är tillräckligt förvirrande och jobbigt än att du ska dra med dig bagage från allt du inte har lyckats med. 

Så ta ett steg - och fortsätt med det varje dag resten av livet. Det är det enda sättet att nå dit du vill. 

Gå ner i vikt? 

Få drömjobbet?

Få ner blodtrycket?

Bli lyckligare?

Klättra på Kinesiska muren?

Hoppa fallskärm?

Skriva en bok?

Sy en klänning?

Inreda ett rum?

Anlägga en trädgård?

Alla ansträngningar - oavsett vad det gäller - kräver engagemang. Om du vill uppnå något, börja med ett steg, sedan ett till. Fortsätt när det börjar gå jobbigt och trögt, när du kommer till en platå. Även om det blir uppförsbackar så kan du alltid ta ett steg till. Du behöver inte springa, GÅ. 

En sista passus...

För dig som tror att jag bara går omkring här hemma i mina plasttofflor tills jag har uppnått 1,2, 3 mile - prova att köra nedanstående träningsvideo en halvtimme. Du blir svettig, du kämpar, du blir arg på hennes skratt. Jag gör det varje dag tills svetten rinner och musklerna protesterar och hjärnan skuttar av energin. DO IT. I DARE YOU. 

#motion #sorgbearbetning #nådinamål #ettstegitaget #varjedag #levdindröm #glädje #uthållighet #mod #kraft 

Ovanstående bild togs av mig och min tvillingsyster i maj 2010. Orsaken till varför jag vill lägga in den är för att vi var lyckliga. Jag var väldigt, väldigt lycklig. Det syns nästan, eller hur? Vi och våra män hade färdats fram och tillbaka i den engelska vänstertrafiken, rundat rondeller på fel sätt i många timmar och vi var oerhört tacksamma över att ÄNTLIGEN få sitta ner, äta en bit mat och se England på marknivå. Utan att känna åksjukan svepa in och ut. 

Jag har alltid varit en glad person. När jag svepte in med mitt plastförkläde som 16-åring på avdelning 14 A på Sundsvalls sjukhus, kallade patienterna mig för sin lilla solstråle. Jag log alltid. Alltid. Det kan hända att jag var glad för det mesta, för jag tyckte om att le. Sedan hände något. Livet. Sjukdom. Rädsla. Bekvämlighet. Själviskhet. Dåliga erfarenheter. Smärta. Död. Jag är inte naiv, jag vet att alla människor möter ovanstående, att vi måste gå igenom tunga saker och bearbeta dem. Men jag var inte riktigt redo. Jag hade tillbringat många år med att läsa idelistiska kärleksromaner och lyssna på smörig musik, så jag trodde att alla svårigheter alltid skulle sluta med att någon svepte upp mig på en vit häst. Att jag skulle bli överöst med pengar. Äga ett fantastiskt hus vid havet med lummiga trädgårdar och ha en man som hela tiden betygade sin odödliga kärlek och passion. Nja. Så efter några års erfarenheter insåg jag att böcker har en bra plats i människors liv, men att det ändå är allra bäst att skapa sina egna drömscenarion och trevliga slut. Jag försjönk i en slags förvirrad besvikelse över att jag inte var den där drivande personen som såg till att få ett lyckligt liv. På något sätt så väntade jag kanske fortfarande på en prins som skulle se till att jag fick allt jag ville. Utan att jag skulle behöva anstränga mig eller utvecklas. Krossade illusioner leder lätt till uppgivenhet. Och jag var inte fullt lika glad längre. Jag log inte hela tiden. Många års dåliga beslut ledde till konsekvenser och plötsligt insåg jag att livet var hårt. Tufft. Skoningslöst. Solskenet blev lite blekare och jag kände inte längre för att le eller skratta hela tiden. Jag var ingen liten solstråle längre. 

Så upptäckte jag något. Och jag önskar, önskar, önskar att mamma  också hade lärt sig det här. 

MOTION GÖR DIG GLAD

Ja, det är faktiskt sant. I alla dessa år då jag från sidolinjerna fnissade åt sportfånarna som sprang omkring i elljusspåren med fula kläder och frisyrer, åt deras hurtiga stil och fastfrusna näsdropp förstod jag verkligen inte någonting. Jag tyckte att de var galningar. Löjliga. Mesiga på något sätt. Jag kunde inte förstå hur någon kunde vara så intresserad av fotboll, innebandy, basket, volleyboll, skidor eller orientering att de spenderade timmar varje vecka med att göra det. Jag bara slängde mig på sängen och fortsatte att läsa med ett spydigt leende på läpparna. Och trots att min friluftsgillande styvpappa försökte släpa ut oss i spåren för att vi skulle få motion så var det aldrig något vi fick smak för. Och mamma rörde ju aldrig på sig, mer än att gå ut en sväng i skogen ett par gånger om året eller plocka bär då och då under säsongen. Vi bredde ut oss i all vår lättja och läste istället, bakade bullar och kakor, smaskade i oss och njöt av mysigheten. Frisk luft fick vi ju ändå i mängder när vi satt i hammocken eller öppnade sovrumsfönstret. 

Jag har ALDRIG tyckt om att röra på mig. 

Och nu, åttonde veckan i rad konstaterar jag att jag har gått sammanlagt 10,6 mil. Det är inga fantasieggande siffror, jag vet, men med tanke på att jag började med 1,6 kilometer 6 dagar i veckan och sedan har gått upp till 3-5 km 6 dagar i veckan så är jag NÖJD. Och den där tjejen som sitter bredvid sin syster - jag känner igen henne nu. Jag är lycklig igen. 

Tänk om mamma kunde ha lärt sig det här? Om hon hade förstått hur mycket underbarare livet blir när man tar hand om sin kropp? Hur många härliga hormoner som frigörs och hur mycket stress som tas omhand. Istället för att sätta sig ner i en soffa efter dagens arbete och tro att all uppbyggd stress ska sippra ut i godisskålen och kärleksromanen. Lungorna är lyckliga, hjärtat är lyckligt, hjärnan hänger med och från morgon till kväll fylls jag av en slags lyrisk energi som gör att jag studsar fram under träningspassen. Svetten rinner och jag tvättar träningskläder flera gånger i veckan - men jag LEVER. Tänk om mamma hade förstått hur mycket man kan göra för sig själv, bara genom att röra på sig? Då kanske hon inte skulle ha tillbringat så mycket tid med att längta efter att 1) Vinna på lotto 2) Bli smal utan ansträngningar 3) Åka utomlands hela tiden 4) Bli frisk 5) Vara lyckligare. Hon skulle ha VETAT att hon kunde göra sig själv lycklig. Och njutit av livet ohejdat. 

LIVET. ÄR. HÄRLIGT. 

#energi #motion #lycka #glädje #ljus #promenera #sorghantering #rörapåsig