Ovanstående bild togs av mig och min tvillingsyster i maj 2010. Orsaken till varför jag vill lägga in den är för att vi var lyckliga. Jag var väldigt, väldigt lycklig. Det syns nästan, eller hur? Vi och våra män hade färdats fram och tillbaka i den engelska vänstertrafiken, rundat rondeller på fel sätt i många timmar och vi var oerhört tacksamma över att ÄNTLIGEN få sitta ner, äta en bit mat och se England på marknivå. Utan att känna åksjukan svepa in och ut. 

Jag har alltid varit en glad person. När jag svepte in med mitt plastförkläde som 16-åring på avdelning 14 A på Sundsvalls sjukhus, kallade patienterna mig för sin lilla solstråle. Jag log alltid. Alltid. Det kan hända att jag var glad för det mesta, för jag tyckte om att le. Sedan hände något. Livet. Sjukdom. Rädsla. Bekvämlighet. Själviskhet. Dåliga erfarenheter. Smärta. Död. Jag är inte naiv, jag vet att alla människor möter ovanstående, att vi måste gå igenom tunga saker och bearbeta dem. Men jag var inte riktigt redo. Jag hade tillbringat många år med att läsa idelistiska kärleksromaner och lyssna på smörig musik, så jag trodde att alla svårigheter alltid skulle sluta med att någon svepte upp mig på en vit häst. Att jag skulle bli överöst med pengar. Äga ett fantastiskt hus vid havet med lummiga trädgårdar och ha en man som hela tiden betygade sin odödliga kärlek och passion. Nja. Så efter några års erfarenheter insåg jag att böcker har en bra plats i människors liv, men att det ändå är allra bäst att skapa sina egna drömscenarion och trevliga slut. Jag försjönk i en slags förvirrad besvikelse över att jag inte var den där drivande personen som såg till att få ett lyckligt liv. På något sätt så väntade jag kanske fortfarande på en prins som skulle se till att jag fick allt jag ville. Utan att jag skulle behöva anstränga mig eller utvecklas. Krossade illusioner leder lätt till uppgivenhet. Och jag var inte fullt lika glad längre. Jag log inte hela tiden. Många års dåliga beslut ledde till konsekvenser och plötsligt insåg jag att livet var hårt. Tufft. Skoningslöst. Solskenet blev lite blekare och jag kände inte längre för att le eller skratta hela tiden. Jag var ingen liten solstråle längre. 

Så upptäckte jag något. Och jag önskar, önskar, önskar att mamma  också hade lärt sig det här. 

MOTION GÖR DIG GLAD

Ja, det är faktiskt sant. I alla dessa år då jag från sidolinjerna fnissade åt sportfånarna som sprang omkring i elljusspåren med fula kläder och frisyrer, åt deras hurtiga stil och fastfrusna näsdropp förstod jag verkligen inte någonting. Jag tyckte att de var galningar. Löjliga. Mesiga på något sätt. Jag kunde inte förstå hur någon kunde vara så intresserad av fotboll, innebandy, basket, volleyboll, skidor eller orientering att de spenderade timmar varje vecka med att göra det. Jag bara slängde mig på sängen och fortsatte att läsa med ett spydigt leende på läpparna. Och trots att min friluftsgillande styvpappa försökte släpa ut oss i spåren för att vi skulle få motion så var det aldrig något vi fick smak för. Och mamma rörde ju aldrig på sig, mer än att gå ut en sväng i skogen ett par gånger om året eller plocka bär då och då under säsongen. Vi bredde ut oss i all vår lättja och läste istället, bakade bullar och kakor, smaskade i oss och njöt av mysigheten. Frisk luft fick vi ju ändå i mängder när vi satt i hammocken eller öppnade sovrumsfönstret. 

Jag har ALDRIG tyckt om att röra på mig. 

Och nu, åttonde veckan i rad konstaterar jag att jag har gått sammanlagt 10,6 mil. Det är inga fantasieggande siffror, jag vet, men med tanke på att jag började med 1,6 kilometer 6 dagar i veckan och sedan har gått upp till 3-5 km 6 dagar i veckan så är jag NÖJD. Och den där tjejen som sitter bredvid sin syster - jag känner igen henne nu. Jag är lycklig igen. 

Tänk om mamma kunde ha lärt sig det här? Om hon hade förstått hur mycket underbarare livet blir när man tar hand om sin kropp? Hur många härliga hormoner som frigörs och hur mycket stress som tas omhand. Istället för att sätta sig ner i en soffa efter dagens arbete och tro att all uppbyggd stress ska sippra ut i godisskålen och kärleksromanen. Lungorna är lyckliga, hjärtat är lyckligt, hjärnan hänger med och från morgon till kväll fylls jag av en slags lyrisk energi som gör att jag studsar fram under träningspassen. Svetten rinner och jag tvättar träningskläder flera gånger i veckan - men jag LEVER. Tänk om mamma hade förstått hur mycket man kan göra för sig själv, bara genom att röra på sig? Då kanske hon inte skulle ha tillbringat så mycket tid med att längta efter att 1) Vinna på lotto 2) Bli smal utan ansträngningar 3) Åka utomlands hela tiden 4) Bli frisk 5) Vara lyckligare. Hon skulle ha VETAT att hon kunde göra sig själv lycklig. Och njutit av livet ohejdat. 

LIVET. ÄR. HÄRLIGT. 

#energi #motion #lycka #glädje #ljus #promenera #sorghantering #rörapåsig

 

Signhild Skrivmoster

2 maj 2016 16:17

Det är så sant det du skriver och jag är nog lite av mamma Inger .. jag är "periodare" i motion. Inga långa sträckor precis men jag får ett ryck och går en sväng utifrån mina förutsättningar. Men jag borde kunna bättre om jag inte vore så bekväm av mig. Drömmar ... är bra men de får inte bli livets mening. Man kommer ingenstans enbart på drömmar. I en tid av livets ungdom så var det mycket sånt du skriver om. Men med åren så vaknar man och ser lite annat också. Glad att du är glad! En glädje som kommer inifrån och som du själv har jobbat fram. Må vara att du var glad förr men kanske på ett annat sätt. Jag gillar verkligen det du skriver och ska fundera på det du säger. Jag hade också gärna velat ha kvar Inger .. men jag minns henne med glädje över allt vi delat. Sorgen bleknar något men saknaden den ligger djupt. Kram till dig! <3

 

Britten

2 maj 2016 19:16

Vilken härlig känsla du beskriver! Love you 💖

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Igår firade vi Peters 50-årsdag. Det var tjutande skratt och glädje, minnen och mat, sång och familj. När vi barn nu börjar närma oss ålder - när vi inte längre är ungdomar utan mer än lovligt vuxna - då kommer tankarna, ofta. Jag tänker på pa...

  Mamma.   Det här året har varit lärorikt. Sjukdom, rädsla, död, ensamhet, osäkerhet. Men också hopp, inspiration, kärlek, vänskap, insikt, kraft och ärlighet.    I början av året lamslogs jag av rädsla över att ha bröstcancer; jag fick r...

  Idag är den den 4 augusti 2017. Jag har haft 2 födelsedagar utan dig, 2 år när du inte har ringt och grattat, postat bilder på Facebook eller plockat ihop en liten bukett med blommor från er bakgård som du har tagit med dig. Det är inte längre tim...

  Överallt denna påminnelse om att det är Mors dag på söndag. Uppmaningen om att köpa blommor, ordna en present som får din mamma att känna sig extra älskad och uppmärksammad - fira kungligt på Mors dag! Jag kan inte låta bli att känna viss bitter...

  Bilden föreställer några Hullsjöbor, gissningsvis någon gång mellan 1910-1920. Den är lånad från Kerstin Åkerbergs släktforskningssida. Tredje kvinnan från vänster högst upp är min farmors mamma, Anna-Märta Holmstedt, född Vestberg. Min farmor E...