Åhhh, mamma skulle ha AVSKYTT den här bilden! Blivit såååå arg att jag lade upp den - här, på Internet, på Facebook - så att alla kunde se den! :) Hon ville ju alltid se bra ut på bild, ville alltid få godkänna dem. Annars såg hon "så tjock ut, så gammal, så HEMSK!" Här sitter vi på Österåsen en helg för ett par år sedan, på vår Skrivarweekend med den underbara Gerd som fortfarande leder Skrivarkurser och Kreativa kurser där. Hon ÄR verkligen helt underbar, vilken människa - full av värme, människokänsla och lugn. Hon tyckte om mamma, också. Där satt vi i Lilla Matsalen och fjantade oss med maten, vi älskade att göra det - fjanta oss - tillsammans. Och att mamma lade gurkskivor på ögonen var en del av det. Vi skrattade ibland så att vi nästan kissade på oss och blev alldeles så där lealösa som man kan bli när man har rusat förbi muren av hämningar och rivit den i sin iver att utforska mer roligheter att skratta sig fördärvad åt.

Det här minnet är en passus idag, jag ville lägga ut något som påminner mig om hennes komiska sida, den som fick henne att skratta så intensivt att hon skrynklade ihop ansiktet som blev alldeles rött. Mammas skratt - och nysningar - var så höga att det var lätt att få hörselskador om man stod för nära. Det saknar jag på något vis. 

Annars är mitt liv fullt just nu - fullt av nya insikter och vägar. Det finns ett par saker i livet som verkligen skakar fram det där sunda förnuftet som skramlar omkring inombords, desperat i sina försök att få oss människor att börja leva med mening. Allvarliga sjukdomar och en närståendes död är två av dessa saker. Men ibland är vi så blinda, döva och löjligt dumma att vi ändå vägrar bli smartare av dessa erfarenheter. Det påminner mig än en gång om dvärgarna i CS Lewis böcker om Narnia, i "Den Sista Striden", där de tror sig sitta i en mörk, sunkig lada med rutten kål och lök till förtäring. De klagar på sina omständigheter, maten och livets orättvisor och har inte tillräckligt med självinsikt eller tro för att se att de egentligen står på en grön, blomstrande äng omgiven av prunkande träd, vid ett stort, överdådigt bord fullt av alla slags läckerheter. Vi har svårt att se möjligheterna för alla svårigheter ibland och vi tror inte att vi har tron eller kraften att höja oss ur dem. Vilken hemsk osanning - FÖR DET HAR VI. Var och en av oss har den kraften, men det är VI SJÄLVA som håller oss tillbaka. Som inte vågar. Tror. 

Det bästa rådet jag har fått i hela mitt liv - och som verkligen aldrig har genomträngt min tjockskallighet tidigare, är: ETT STEG I TAGET. Vi hör det så ofta att vi kanske inte förstår det. Av någon anledning är det lättare att tro på komplicerade råd, som att dricka ett särskilt vatten med vissa ingredienser vid en viss tid varje morgon; göra en särskild lite ovan mindfulnessövning; äta mat som aldrig hettas upp eller liknande. Vi får råd varje dag, hundratals gånger om dagen, i tidningar, på Internet, Facebook, Twitter, Instagram, Snapchat, via sms, mms, TV, vänner, jobb, skola, reklam... Tänk om vi förstod - om jag förstod - att de bästa råden är de enkla. Det finns ingen anledning att försvåra något - vi blir ju bara förvirrade om vi försöker ta ALLA råd, om vi handlar ALLA rawfoodgrejor, kryddor, oljor, pulver och vätskor som erbjuds. Det blir som ett fåfängt jagande efter vind, som Predikaren uttryckte sig. Och den går ju inte att fånga, lika lite som vi nöjer oss med att hålla oss till råden i den här veckans tidningar, de kommer ju nya nästa vecka! Bara för att vissa råd är extremt enkla, ja nästan löjligt enkla, så betyder det inte att de inte är ursmarta. Just nu tillämpar jag Ett steg i taget varje dag. För mig innebär det rent praktiskt:

En dag i taget

En timme i taget

En måltid i taget

En träning i taget

En underbar vän sa till mig, samma dag som mamma hade slutat andas - "andas in och ut 10 sekunder i taget - när du har klarat 10 sekunder så tar du 10 sekunder till." Ibland tar man bara 1 sekund i taget och fortsätter därifrån. Det handlar verkligen om ett steg i taget, vad man än gör. MEN.... (detta stora, oundvikliga men)

Om du inte tar steget så kommer du aldrig framåt

Så, nu när jag snart går in i 10:e veckan i rad av ett steg i taget så inser jag ett par saker:

1) Jag har alla råd jag behöver - nu är det dags att sluta samla på Pinteresttavlor och agera

2) Om jag inte börjar så kommer jag aldrig att nå dit jag vill

3) Drömmar kommer aldrig att bli något mer än fantasier om JAG inte besannar dem

4) Min åsikt om mig själv - och min tro på mig själv - är starkare än någonsin

5) Alla år med drömmar, önskningar och goda råd som bara fanns där som en roman i byrålådan kan faktiskt bli hjärnspöken - skaka av dig dem, skala bort och börja om från början: Livet är tillräckligt förvirrande och jobbigt än att du ska dra med dig bagage från allt du inte har lyckats med. 

Så ta ett steg - och fortsätt med det varje dag resten av livet. Det är det enda sättet att nå dit du vill. 

Gå ner i vikt? 

Få drömjobbet?

Få ner blodtrycket?

Bli lyckligare?

Klättra på Kinesiska muren?

Hoppa fallskärm?

Skriva en bok?

Sy en klänning?

Inreda ett rum?

Anlägga en trädgård?

Alla ansträngningar - oavsett vad det gäller - kräver engagemang. Om du vill uppnå något, börja med ett steg, sedan ett till. Fortsätt när det börjar gå jobbigt och trögt, när du kommer till en platå. Även om det blir uppförsbackar så kan du alltid ta ett steg till. Du behöver inte springa, GÅ. 

En sista passus...

För dig som tror att jag bara går omkring här hemma i mina plasttofflor tills jag har uppnått 1,2, 3 mile - prova att köra nedanstående träningsvideo en halvtimme. Du blir svettig, du kämpar, du blir arg på hennes skratt. Jag gör det varje dag tills svetten rinner och musklerna protesterar och hjärnan skuttar av energin. DO IT. I DARE YOU. 

#motion #sorgbearbetning #nådinamål #ettstegitaget #varjedag #levdindröm #glädje #uthållighet #mod #kraft 

 

Signhild Skrivmoster

14 maj 2016 13:53

Det är en fröjd att läsa det du skriver och jag tänker .. hon skulle skriva en bok om precis det du skriver i bloggen från dag ett. Det är trösterikt, insiktsfullt och naket samtidigt. Många skulle ha nytta av dina kloka ord! Tro mig Annette! Du har så mycket bra och självupplevt att förmedla. Ni finns i mina tankar och jag saknar min kontakt med Inger. Det är så mycket som vi skulle ha ventilerat och peppat varandra i. Skickar varma kramar! Jag börjar kunna titta på bilder av Inger vilket jag inte kunnat tidigare. Det har varit så smärtsamt ..

 

Britten

14 maj 2016 17:30

Kloka,fina Netten! Du är verkligen på rätt väg! Heja dig! Kram 💖

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Igår firade vi Peters 50-årsdag. Det var tjutande skratt och glädje, minnen och mat, sång och familj. När vi barn nu börjar närma oss ålder - när vi inte längre är ungdomar utan mer än lovligt vuxna - då kommer tankarna, ofta. Jag tänker på pa...

  Mamma.   Det här året har varit lärorikt. Sjukdom, rädsla, död, ensamhet, osäkerhet. Men också hopp, inspiration, kärlek, vänskap, insikt, kraft och ärlighet.    I början av året lamslogs jag av rädsla över att ha bröstcancer; jag fick r...

  Idag är den den 4 augusti 2017. Jag har haft 2 födelsedagar utan dig, 2 år när du inte har ringt och grattat, postat bilder på Facebook eller plockat ihop en liten bukett med blommor från er bakgård som du har tagit med dig. Det är inte längre tim...

  Överallt denna påminnelse om att det är Mors dag på söndag. Uppmaningen om att köpa blommor, ordna en present som får din mamma att känna sig extra älskad och uppmärksammad - fira kungligt på Mors dag! Jag kan inte låta bli att känna viss bitter...

  Bilden föreställer några Hullsjöbor, gissningsvis någon gång mellan 1910-1920. Den är lånad från Kerstin Åkerbergs släktforskningssida. Tredje kvinnan från vänster högst upp är min farmors mamma, Anna-Märta Holmstedt, född Vestberg. Min farmor E...