Direktlänk till inlägg 23 juni 2016

Varför alla behöver motionera

Av Annette Öhgren - 23 juni 2016 18:16

 

Det finns de som säger att vi inte behöver motionera för att gå ner i vikt. 

 

   Att det inte gör någon skillnad överhuvudtaget - vi kan lika gärna vara stillasittande som att springa sju dagar i veckan. Jag föll för den tanken en kort stund för några år sedan, för det kändes så skönt att äntligen få bekräftelsen att jag inte behövde motionera, det spelade ju ändå ingen roll. Det enda som skulle påverka min vikt var om jag ändrade mina matvanor. Det var runt den där tiden när så många började med 5:2 metoden, när dokumentärer översvämmade TV-kanalerna och predikade om att vi bara behövde 30-sekundersmotion i ett väldigt snabbt tempo ett par gånger i veckan. Att om vi drar ner matintaget till max 500 kcal 2 dagar i veckan så blir vi av med överskottskilona. Och det kom fler påståenden att människor mådde bättre och levde längre under 1930-talets depression, just på grund av att de aldrig riktigt åt sig mätta. 

 

Ja, det kanske stämmer att vi inte behöver motionera för att gå ner i vikt, jag kan inte säga något med vetenskapligt dokumenterad säkerhet om det. Det kanske också stämmer att mindre mat ger bättre hälsa. Men det finns EN sak jag har en personlig övertygelse om: 

 

MOTION GÖR LIVET LÄTTARE ATT LEVA

 

Ju äldre jag blir, desto mer klarnar vissa saker för mig. Jag förstår att livet är kort, att pengar bara är roliga om man mår tillräckligt bra för att njuta av dem, att varje dag börjar en ny chans. Det är viktigt att ta vara på de dagarna och chanserna. 

 

I runt 2 veckor har jag motionerat väldigt sporadiskt. Istället för att som vanligt träna minst 30 minuter varje dag så att jag blir rejält svettig så har jag strosat lite lätt, gått i affärer och gjort korta promenader samt suttit på parkbänkar. (Även om det är mysigt att sitta och filosofera på parkbänkar så blir man väldigt stel efter ett par timmar) Och vad blev konsekvenserna? Jo, omedelbart började jag få ont i lederna, fötterna kändes svullna och otrevliga, benen tunga. Rörligheten blev mycket sämre, jag andades snabbare och orkade nätt och jämnt gå ett par hundra meter utan att stanna till flera gånger. Men det var inte det värsta. Nej, de allra värsta konsekvenserna var att jag blev nedstämd. Trött, orkeslös, lite apatisk. Jag ville inte ta mig för något, ingenting kändes roligt och livet hamnade helt och hållet ur synk. Självförtroendet sjönk i botten. Det var som en nedåtgående spiral som bara fortsatte längre och längre ner.

 

Jag och värme är inte någon bra kombination. När man har högt blodtryck så gör temperaturer över 20 grader något speciellt med huvudet, åtminstone med mig; jag blir seg och tankeverksamheten låg. Och att träna när det är varmt har alltid känts motbjudande för mig, för då blir jag ju ÄNNU varmare! 

 

Men efter flera dagars sorgsna tankar, då nästan vad som helst har kunnat få mig att börja gråta, då jag har känt mig utanför själva livet och som om jag dinglar i en tunn spindelväv någonstans bortom allt verkligt, bestämde jag mig för att träna - trots värmen. Efter bara fem minuters svett och fotarbete kände jag något hända i kroppen. De nedstämda tankarna lyfte och ersattes av energi, det blev lättare att andas och fötterna rörde sig snabbare än jag trodde att jag förmådde. Hela kroppen tycktes signalera YES! YES! YES! medan jag sparkade, lyfte på knän, viftade med händerna och gjorde enorma sidosteg. 

 

Nu sitter jag här med huvudet fullt av tankar som jag för en gångs skull kan hantera. Det är inte lätt att gå igenom svåra saker i livet, verkligen inte. Alla har något de bearbetar. Men varför gör man det ofta svårare? Varför drar man sig inom sitt skal, gömmer sig för världen, drar en filt över huvudet, sörjer i tysthet och framför allt i stillhet? Jag glömmer verkligen inte mamma när jag motionerar, när jag skrattar åt den svettiga, roliga figuren i vardagsrumsspegeln (jag) och mår bättre. Hur kan jag glömma henne? Glömma att hon inte finns här mer, att jag inte bara kan ringa när jag behöver prata, när jag vill känna hennes armar, höra hennes röst? Motion som sorgbearbetning är inte ett botemedel eller en drog som döljer smärtan - det är ett sätt att ta sig IGENOM smärtan med större kraft. 

 

Jag hade absolut ingen som helst aning om att min regelbundna motion hade påverkat mitt humör så mycket, förrän jag slutade motionera regelbundet och sjönk som en sten. 

 

Nu finns det ingenting som kan få mig att sluta motionera 6 dagar i veckan. Och om jag skulle fundera på att hoppa över en dag på grund av "semester", "jag-ska-sitta-i-bilen-hela-dagen", "utlandsresa", "trötthet", "jag vill gråta" eller andra anledningar - så borde jag påminna mig själv om att det ALLTID finns tid för motion. Om man prioriterar det. 

 

#motionbehövs #motioneravarjedag #träna #sorg #glädje #ingaursäkter

 
ANNONS
 
Ingen bild

Signhild Skrivmoster

23 juni 2016 21:23

Du har så rätt i det du säger! Jag läser varje ord och känner att de du säger är till mig med... hon som alltid har undanflykter.
När du pratar om Inger blir jag så blank i ögonen och jag blir så ledsen av saknad. Periodvis kan jag inte titta på foton av henne för det gör så ont. Andra dagar behöver jag titta och då kan jag faktiskt le med henne - hon som gillade att "spela apa". Då minns jag våra tokskratt ... Kram du innerligt rara Annnette!

 
Ingen bild

Krister

23 juni 2016 21:28

Hej. Det ena utesluter inte det andra. Jag tränade på gym i över tio år med tjugo kilo i övervikt. Det är först nu med kostomläggning jag har normalvikt och tränar fortfarande flera dagar i veckan.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Annette Öhgren - 18 mars 2018 08:31


  Igår firade vi Peters 50-årsdag. Det var tjutande skratt och glädje, minnen och mat, sång och familj. När vi barn nu börjar närma oss ålder - när vi inte längre är ungdomar utan mer än lovligt vuxna - då kommer tankarna, ofta. Jag tänker på pa...

Av Annette Öhgren - 30 september 2017 12:03


  Mamma.   Det här året har varit lärorikt. Sjukdom, rädsla, död, ensamhet, osäkerhet. Men också hopp, inspiration, kärlek, vänskap, insikt, kraft och ärlighet.    I början av året lamslogs jag av rädsla över att ha bröstcancer; jag fick r...

Av Annette Öhgren - 4 augusti 2017 18:07


  Idag är den den 4 augusti 2017. Jag har haft 2 födelsedagar utan dig, 2 år när du inte har ringt och grattat, postat bilder på Facebook eller plockat ihop en liten bukett med blommor från er bakgård som du har tagit med dig. Det är inte längre tim...

Av Annette Öhgren - 23 maj 2017 17:41


  Överallt denna påminnelse om att det är Mors dag på söndag. Uppmaningen om att köpa blommor, ordna en present som får din mamma att känna sig extra älskad och uppmärksammad - fira kungligt på Mors dag! Jag kan inte låta bli att känna viss bitter...

Av Annette Öhgren - 8 mars 2017 13:14


  Bilden föreställer några Hullsjöbor, gissningsvis någon gång mellan 1910-1920. Den är lånad från Kerstin Åkerbergs släktforskningssida. Tredje kvinnan från vänster högst upp är min farmors mamma, Anna-Märta Holmstedt, född Vestberg. Min farmor E...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se