Familjen...

För ett år sedan såg den helt annorlunda ut, för att du - mamma var där. Många av de aktiviteter vi planerade och utförde anpassades efter dig och vi skapade minnen tillsammans. Idag dyker det väldigt ofta upp minnen i tankarna och på Facebook, saker vi gjorde och upplevde och jag kommer ihåg sådant jag hade glömt. Utflykter till små caféer, buskis i regnkläder där vi huttrade i sommarkylan. 

Allt vi planerar hädanefter är utan dig. Varje födelsedag och högtid kommer du inte att vara där. Ibland känns det som att du har svikit oss, att du har gått före, smitit iväg till en plats på egen hand - helt olovligt. Och jag kan känna ilska över att du inte är här längre, att du inte kommer att vara med när vi skapar nya minnen. För de här minnena kommer du aldrig att vara en aktiv del av. Jag kan berätta om dem för dig i förhoppningen att du någonstans kommer att höra och le över de traditioner vi skapar och fortfarande följer. Och ibland känner jag också skam över att vi fortsätter att leva och njuta av livet medan du inte längre kan det. Jag tänker på hur fort det gick när du plötsligt förstod att du skulle dö och att stunden var helt odramatisk - för dig. Och jag inser att döden i sig inte är särskilt dramatisk alls, det är livet som är fantastiskt. Det är människorna, familjen, vännerna man omger sig med som gör det så härligt, så roligt och meningsfullt. Det är barnen, syskonen, föräldrarna, de goda vännerna, släktingarna som fyller livet med ljus och kraft. 

Vi går framåt med tiden och dagarna, mamma, och bildar nya familjeformationer. Vi skrattar, vi gråter, vi kramas, vi tänker, vi planerar, vi njuter och vi lever. Du är inte där när vi firar varandra nu, men för mig kommer du alltid att finnas i varje stund även om du inte längre höjer rösten eller skrattar tillsammans med oss. 

Det är underligt hur livet känns när en djupt älskad människa lämnar familjen. 

Det är snart åtta månader sedan vi blev utan dig och allt jag vet är att det enda som går vidare är tiden. Men den man älskar försvinner inte. Vi tillhör varandra. Varför skulle vi annars älska så djupt?