När Jonatan Lejon begravdes så talade hans lärare om hans person och karaktär. Jag minns så väl de allvarsamma orden "Kära Jonatan Lejon; borde du egentligen inte ha hetat Jonatan Lejonhjärta?" Vi älskade Jonatan Lejonhjärta i vår familj och tyckte nog att Skorpan var ganska så vek. Idag vet jag att Skorpan inte var vek. Han var mänsklig; han var rädd för att bli ensam, för att dö, för att vara sjuk. Mest av allt var han rädd för att aldrig få se Jonatan igen. 

I Bröderna Lejonhjärta tar Astrid Lindgren upp den  där rädslan som många barn har; den att förlora någon man älskar mer än någon annan. Att möta döden när man är  liten. Den har alltid varit min favoritbok, mer än någon annan, för jag kände mig alltid som Skorpan och önskade att jag var som Jonatan. Utan att någonsin förstå att  världen utgörs av både Skorpor och Lejonhjärtan. Mod är ju faktiskt att våga göra något trots att man är rädd. 

I sorg finns det mycket rädsla, i varje fall i min. Rädslan att förlora minnena, att aldrig få skapa nya, att glömma rösten, blickarna, närheten, beröringen. Men jag tror inte att den rädslan ska få plats, sorgen är tillräckligt svår att hantera ändå. Vi har nu levt drygt nio månader utan vår mamma, hustru, svärmor, syster och vän. Jag gråter fortfarande när jag tänker på mamma, när jag tänker på hur abrupt hon lämnade livet. Sedan tänker jag på Skorpan. Och Jonatan Lejonhjärta. Jag tänker på när Skorpan helt odramatiskt gick från sin kökssoffa i den trånga lilla lägenheten till det blommande, sagolevande Nangijala. Där han hittade Jonatan metande vid ån. Livet är väldigt dramatiskt, inte döden. På ett ögonblick var Skorpan frisk, han kunde springa, simma, rida - och han var modig trots att han fortfarande var rädd. Och vad bättre var; han var tillsammans med sin älskade Jonatan igen. 

Jag vet inte om Astrid Lindgren trodde på ett liv efter döden, om Nangijala för henne var hoppet och tron som vi behöver för att kunna fortsätta framåt. Det jag vet är att jag en dag kommer att - helt odramatiskt - glida över från det här livet till en annan värld och där kommer jag att vara tillsammans med mamma igen. Med min pappa Johnny, min farfar och farmor, min mormor och morfar, min svärmor och vänner som har lämnat den här platsen. 

Jag vet inte om mamma kommer att sitta och fiska i en körsbärsdal eller om vi kommer att springa runt i gräset, yra av lycka över att träffa varandra igen. Men jag vet att det kommer att vara ljust, varmt, vackert och fullt av kärlek. För kärleken och familjen upphör inte bara för att vi dör.