När Jonatan Lejon begravdes så talade hans lärare om hans person och karaktär. Jag minns så väl de allvarsamma orden "Kära Jonatan Lejon; borde du egentligen inte ha hetat Jonatan Lejonhjärta?" Vi älskade Jonatan Lejonhjärta i vår familj och tyckte nog att Skorpan var ganska så vek. Idag vet jag att Skorpan inte var vek. Han var mänsklig; han var rädd för att bli ensam, för att dö, för att vara sjuk. Mest av allt var han rädd för att aldrig få se Jonatan igen. 

I Bröderna Lejonhjärta tar Astrid Lindgren upp den  där rädslan som många barn har; den att förlora någon man älskar mer än någon annan. Att möta döden när man är  liten. Den har alltid varit min favoritbok, mer än någon annan, för jag kände mig alltid som Skorpan och önskade att jag var som Jonatan. Utan att någonsin förstå att  världen utgörs av både Skorpor och Lejonhjärtan. Mod är ju faktiskt att våga göra något trots att man är rädd. 

I sorg finns det mycket rädsla, i varje fall i min. Rädslan att förlora minnena, att aldrig få skapa nya, att glömma rösten, blickarna, närheten, beröringen. Men jag tror inte att den rädslan ska få plats, sorgen är tillräckligt svår att hantera ändå. Vi har nu levt drygt nio månader utan vår mamma, hustru, svärmor, syster och vän. Jag gråter fortfarande när jag tänker på mamma, när jag tänker på hur abrupt hon lämnade livet. Sedan tänker jag på Skorpan. Och Jonatan Lejonhjärta. Jag tänker på när Skorpan helt odramatiskt gick från sin kökssoffa i den trånga lilla lägenheten till det blommande, sagolevande Nangijala. Där han hittade Jonatan metande vid ån. Livet är väldigt dramatiskt, inte döden. På ett ögonblick var Skorpan frisk, han kunde springa, simma, rida - och han var modig trots att han fortfarande var rädd. Och vad bättre var; han var tillsammans med sin älskade Jonatan igen. 

Jag vet inte om Astrid Lindgren trodde på ett liv efter döden, om Nangijala för henne var hoppet och tron som vi behöver för att kunna fortsätta framåt. Det jag vet är att jag en dag kommer att - helt odramatiskt - glida över från det här livet till en annan värld och där kommer jag att vara tillsammans med mamma igen. Med min pappa Johnny, min farfar och farmor, min mormor och morfar, min svärmor och vänner som har lämnat den här platsen. 

Jag vet inte om mamma kommer att sitta och fiska i en körsbärsdal eller om vi kommer att springa runt i gräset, yra av lycka över att träffa varandra igen. Men jag vet att det kommer att vara ljust, varmt, vackert och fullt av kärlek. För kärleken och familjen upphör inte bara för att vi dör. 

 

Signhild Skrivmoster

31 augusti 2016 08:17

Jag får en klump i halsen när jag läser och ser bilden. "Syrsan" finns alltid i mina tankar och jag ser henne le mot mig på bilden jag har framme på kylskåpet. Saknaden är enorm .. vi som hade så mycket roligt tillsammans och så stort utbyte av våra samtal. Det är en så vacker mening du skriver sist i ditt inlägg. Den ger hopp och tröst till er alla som stod henne närmast men även till mig inför mötet med de som är "de mina" och som betytt/betyder mycket för mig. Kram <3

 

Britten

31 augusti 2016 15:48

Kloka fina Annette! 💖💖💖

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Igår firade vi Peters 50-årsdag. Det var tjutande skratt och glädje, minnen och mat, sång och familj. När vi barn nu börjar närma oss ålder - när vi inte längre är ungdomar utan mer än lovligt vuxna - då kommer tankarna, ofta. Jag tänker på pa...

  Mamma.   Det här året har varit lärorikt. Sjukdom, rädsla, död, ensamhet, osäkerhet. Men också hopp, inspiration, kärlek, vänskap, insikt, kraft och ärlighet.    I början av året lamslogs jag av rädsla över att ha bröstcancer; jag fick r...

  Idag är den den 4 augusti 2017. Jag har haft 2 födelsedagar utan dig, 2 år när du inte har ringt och grattat, postat bilder på Facebook eller plockat ihop en liten bukett med blommor från er bakgård som du har tagit med dig. Det är inte längre tim...

  Överallt denna påminnelse om att det är Mors dag på söndag. Uppmaningen om att köpa blommor, ordna en present som får din mamma att känna sig extra älskad och uppmärksammad - fira kungligt på Mors dag! Jag kan inte låta bli att känna viss bitter...

  Bilden föreställer några Hullsjöbor, gissningsvis någon gång mellan 1910-1920. Den är lånad från Kerstin Åkerbergs släktforskningssida. Tredje kvinnan från vänster högst upp är min farmors mamma, Anna-Märta Holmstedt, född Vestberg. Min farmor E...