Bilden föreställer några Hullsjöbor, gissningsvis någon gång mellan 1910-1920. Den är lånad från Kerstin Åkerbergs släktforskningssida. Tredje kvinnan från vänster högst upp är min farmors mamma, Anna-Märta Holmstedt, född Vestberg. Min farmor Elisabeth var sist i syskonskaran, när hon föddes 1919 var hennes mamma 38 år gammal och hade fött sex barn på 16 år. Det första barnet, Olof Gottfrid, föddes knappt 2 månader efter vigseln den 2 juni 1902. Hon var arrendatorsdotter, hennes man Erik Olof Holmstedt torpareson. Bägge var vana vid att arbeta hårt med kroppen. Både farmor och farfar kom från Hullsjön i Holm. Deras anor kom från området sedan flera hundra år tillbaka. När jag tittar tillbaka på min farmor och farfars hem i Hullsjön tänker jag framför allt på lugnet. Ett litet hus på landet. En grusväg. Ett grönsaksland som även innehöll vackra blommor. Människor som kom på besök då och då, ofta för en kopp kaffe, ibland för samkväm med musik. Då tog man fram fiol och cittra och spelade tillsammans. Jag minns min farmor som en liten, vithårig kvinna med händer blanka och krökta av reumatism. Hon hade alltid guldringar i öronen och förkläde och för det mesta luktade det brasved, vitlök, kaffe och nybakt vetebröd i huset. Jag minns hennes virkade dukar i flera olika färger och storlekar, hur hon alltid hade mängder av kaffebröd i frysen och alltid gjorde spaghetti och köttfärssås när vi kom och hälsade på. Hon ställde fram ett litet fat med skalade vitlöksklyftor på bordet, så att vi själva kunde pressa över maten. Och när det vankades fika - vilket det alltid gjorde - så fanns det minst 7 olika sorter, inklusive 2 sorters mjukkakor (pepparkaka och sockerkaka) och kanelbullar. Farmor lärde mig att för att bullarna skulle få rätt konsistens så skulle degen rinna mellan fingrarna. Ibland fick jag hjälpa till att städa när vi var på besök; jag minns när jag skulle skura badkaret med gul rensåpa och skurborste, såpan var som en gelé och doftade så gott. Farmor var praktiskt lagd och inte särskilt kramig, men hon var rättvis och snäll och hade ett gott hjärta. Och hon ömmade för människor som var ensamma och hade det svårt. Jag kommer aldrig att förstå hur hon orkade baka, städa, rensa i grönsakslandet, virka och sköta ett hem med så plågsam reumatism. 

Min mormor Berna hade 2 sidor -  den jag lärde känna som barn och den min mamma berättade om från sin egen barndom. Jag minns en otroligt snäll, kramig och omtänksam kvinna med något nostalgiskt i blicken. Mamma mindes någon som hade svårt att acceptera henne och som glömde bort henne när hon blev änka. Jag minns att mormor gjorde pannkakor när vi kom på besök, att hon sockrade dem eller lät oss skiva ost att rulla in i pannkakorna. Jag minns att hon gav oss exakt uträknade pengar för att handla på närbutiken och att det ibland saknades pengar. Mormor hade förmodligen en otroligt dålig pension, ändå lät hon oss frossa i pannkakor och dyr ost och gav oss pengar varje födelsedag, julafton och vid konfirmation. Vi kröp ihop oss när vi sov, för hon hade bara en säng och en obekväm bäddsoffa bredvid. Hon hade ett skåp  fullt av vackra handskar, underkläder i silke och spännande spelpjäser som vi inte kunde identifiera. Hennes lilla lägenhet var full av historiska saker, tavlor från hennes och morfars respektive barndomshem, brudlinne, gamla möbler och klänningar som hon själv hade sytt från 30-talet och framåt. Mormor försörjde sig som sömmerska efter att  hennes man Lars dog 1956. Hon var 43 år och mamma nyss fyllda 13. Lars tog sitt eget liv och sorgen - och skammen, som den var på 50-talet - gjorde att hon sörjde väldigt länge.

Mamma minns att mormor bar svarta kläder under flera år. Året dessförinnan dog mormor Bernas mamma Gertrud, året efter Lars död dog Bernas pappa, Bernhard. Tre begravningar på tre år. Från att ha varit en respekterad kvinna med en man som jobbade på drätselkammaren så var hon plötsligt höljd i oklarhet - Lars död hade föregåtts av misstankar om förskingring, och när han försvann från hemmet och sedan påträffades död på Norra berget så togs hans självmord förmodligen som en bekräftelse av hans skuld. Jag vet inte, bara att hon i ena stunden var lycklig hemmafru med en glad tonårsdotter, boende i ett fint hus på Södermalm, och att hon sedan fick försörja sig genom att sy kläder till sina väninnor och andra, bättre bemedlade kvinnor i Sundsvall. Mormor var vacker, hon var snäll och hon var omtänksam. Jag minns att vi provade hennes vackra klänningar i underbara tyger, att vi knäppte på oss hennes dansskor med klackar och strök med händerna över hennes få pälsar. Hon var generationen som använde tunna korsetter och underkjolar, smala byxor och blusar, som permanentade håret och åkte skidor. Men hon var förmodligen inte skapad för att vara ensam. 

Mamma berättade om somrar på Björkön, då hon och Bernas systrar med familjer var ute i sommarstugan, byggd någon gång i  början av 1900-talet av Bernhard Sandström, Bernas pappa. Den stod på ofri grund och på den tiden ordnades arrendet via en engångssumma, ett handslag och en muntlig överenskommelse. De fiskade, rensade strömming, åkte träbåt till Gråskärsbådan, tog picknick med kaffepanna och smörgås, solade på klipporna, lekte i havet, diskade utomhus, tog dricksvatten i brunnen, kylde mjölk i jordkylskåpet vid bron, läste Filmjournalen, sov i våningssängar, sjöng mellan tallarna, lekte buss på stenarna, badade naken hela familjen (man gjorde det på den tiden), hämtade mjölk från en närliggande gård, köpte en back med läsk och lättöl från bryggeribilen en gång i veckan, cyklade, plockade smultron, vilade i hammocken, gräddade pannkakor, sprang kors och tvärs, tvättade i havet, stekte strömming, byggde verandor, slog ihjäl mygg, lyssnade på fågelsången från takåsarna, bäddade i gustavianska soffor, eldade i spisen, satt i knarriga korgmöbler, målade, skissade, diktade och uppfostrade. 

Idag är det Internationella Kvinnodagen. Jag minns min mormor och min farmor och inser att de har påverkat mig, både direkt och indirekt. Deras minnen har sammanlänkats med mina, deras sidor har sammanfogats med mina. Bägge är döda, inklusive min älskade mamma, men idag känns var och en av dem väldigt levande. För jag är här. Mina syskon är här, min familj, min släkt och våra gemensamma minnen. Deras erfarenheter, svårigheter, utmaningar... allt orättvist och elakt som de utsattes för genom sina liv är något som formade dem. De lyckades ge mig både värme, kärlek och en känsla av att vara speciell. Det är styrka.