Mamma.

Det här året har varit lärorikt. Sjukdom, rädsla, död, ensamhet, osäkerhet. Men också hopp, inspiration, kärlek, vänskap, insikt, kraft och ärlighet. 

I början av året lamslogs jag av rädsla över att ha bröstcancer; jag fick reda på att jag hade något i bröstet efter en mammografi. Där började rädslan, ångesten, jag har aldrig känt något liknande - den förlamade mig. I en månad var jag övertygad om att jag hade cancer, att jag skulle gå igenom samma process som du. Men jag visste inte om jag skulle vara lika modig som du, ha samma kraft att hålla humöret uppe. Det är ju så lätt att vara glad när man inte har några större prövningar. Men att vara riktigt glad - att kunna känna sig glad inuti - är väldigt svårt när man själv drabbas. Jag önskar att jag hade förstått hur stark du var. Du pratade om det, du delade med dig av tankar, du skrev om det. Inte jag, jag höll det inom mig förutom till några få. I vår familj har vi tyvärr lärt oss att hålla saker inombords och tror att andra ska förstå vad vi går igenom. Så är det ju inte. När jag slutligen fick komma tillbaka för att göra en ordentlig undersökning där de skulle göra ultraljud men även sätta in en nål och undersöka vad de hade hittat var jag kall av rädsla. Man är så exponerad, så utlämnad när man sitter där halvnaken med en landstingsrock runtom sig, knappt täckande överkroppen. David fick vänta utanför i väntrummet. De såg en skugga på ultraljudet och satte in en lång nål för att se vad det var. De hoppades på att det skulle vara en vätskeblåsa och att de skulle få hål på den för att kunna dra ut vätska. Om och om igen försökte de, men väggarna till blåsan var tjocka och ville inte ge vika. Jag höll en bön där jag låg på sidan på en brits i ett stort rum, omgiven av maskiner och vårdpersonal. Jag förstod hur mamma måste ha känt sig alla gånger hon låg på en sjukhussäng med slangar och maskiner och fick cellgifter och strålning. Man är ganska liten, ganska ömklig och har ingen värdighet. Jag bad att nålen skulle komma igenom blåsans vägg och att de skulle kunna dra ut vätska. Och till slut lyckades de. Vätskan var klar. Jag var öm, bröstet var blått och jag ville bara gråta när läkaren sa att det med största sannolikhet var en ofarlig vätskeblåsa. När jag satt i det där vänterummet så visste jag att du fanns där, mamma. Du förstod mig, du visste vilka tankar som rörde sig i mitt huvud och jag kände att du ville vara där med mig och trösta mig. Och det är ju själva grejen med de som dör; även om de försvann innan de hade gjort allt de borde ha gjort i livet så slutar de inte bry sig om de personer de fortfarande älskar. Kärleken försvinner inte. Till de som tror att livet tar slut den sekund man läggs i jorden, att medvetandet upphör på något konstigt sätt: Ni kunde inte ha mer fel. Jag vet att det är sant - att livet fortsätter. Och om du tänker efter så vet du också att det är sant. Varför skulle vi annars älska? Varför skulle vi annars föda barn till jorden? Varför skulle vi annars hoppas på att få se dem vi förlorar? För att vi vet att döden bara är en paus, ett väntrum. 

Nu fortsätter livet. Jag har gråtit en stund och bakat 2 pajer. Det känns bättre och jag kan fortsätta med min dag och mitt liv. Man glömmer aldrig de som dör, man går inte vidare, heller. Man bara fortsätter och hoppas. Och försöker anpassa sig, andas och överleva. En dag i sänder.