Bilden föreställer några Hullsjöbor, gissningsvis någon gång mellan 1910-1920. Den är lånad från Kerstin Åkerbergs släktforskningssida. Tredje kvinnan från vänster högst upp är min farmors mamma, Anna-Märta Holmstedt, född Vestberg. Min farmor Elisabeth var sist i syskonskaran, när hon föddes 1919 var hennes mamma 38 år gammal och hade fött sex barn på 16 år. Det första barnet, Olof Gottfrid, föddes knappt 2 månader efter vigseln den 2 juni 1902. Hon var arrendatorsdotter, hennes man Erik Olof Holmstedt torpareson. Bägge var vana vid att arbeta hårt med kroppen. Både farmor och farfar kom från Hullsjön i Holm. Deras anor kom från området sedan flera hundra år tillbaka. När jag tittar tillbaka på min farmor och farfars hem i Hullsjön tänker jag framför allt på lugnet. Ett litet hus på landet. En grusväg. Ett grönsaksland som även innehöll vackra blommor. Människor som kom på besök då och då, ofta för en kopp kaffe, ibland för samkväm med musik. Då tog man fram fiol och cittra och spelade tillsammans. Jag minns min farmor som en liten, vithårig kvinna med händer blanka och krökta av reumatism. Hon hade alltid guldringar i öronen och förkläde och för det mesta luktade det brasved, vitlök, kaffe och nybakt vetebröd i huset. Jag minns hennes virkade dukar i flera olika färger och storlekar, hur hon alltid hade mängder av kaffebröd i frysen och alltid gjorde spaghetti och köttfärssås när vi kom och hälsade på. Hon ställde fram ett litet fat med skalade vitlöksklyftor på bordet, så att vi själva kunde pressa över maten. Och när det vankades fika - vilket det alltid gjorde - så fanns det minst 7 olika sorter, inklusive 2 sorters mjukkakor (pepparkaka och sockerkaka) och kanelbullar. Farmor lärde mig att för att bullarna skulle få rätt konsistens så skulle degen rinna mellan fingrarna. Ibland fick jag hjälpa till att städa när vi var på besök; jag minns när jag skulle skura badkaret med gul rensåpa och skurborste, såpan var som en gelé och doftade så gott. Farmor var praktiskt lagd och inte särskilt kramig, men hon var rättvis och snäll och hade ett gott hjärta. Och hon ömmade för människor som var ensamma och hade det svårt. Jag kommer aldrig att förstå hur hon orkade baka, städa, rensa i grönsakslandet, virka och sköta ett hem med så plågsam reumatism. 

Min mormor Berna hade 2 sidor -  den jag lärde känna som barn och den min mamma berättade om från sin egen barndom. Jag minns en otroligt snäll, kramig och omtänksam kvinna med något nostalgiskt i blicken. Mamma mindes någon som hade svårt att acceptera henne och som glömde bort henne när hon blev änka. Jag minns att mormor gjorde pannkakor när vi kom på besök, att hon sockrade dem eller lät oss skiva ost att rulla in i pannkakorna. Jag minns att hon gav oss exakt uträknade pengar för att handla på närbutiken och att det ibland saknades pengar. Mormor hade förmodligen en otroligt dålig pension, ändå lät hon oss frossa i pannkakor och dyr ost och gav oss pengar varje födelsedag, julafton och vid konfirmation. Vi kröp ihop oss när vi sov, för hon hade bara en säng och en obekväm bäddsoffa bredvid. Hon hade ett skåp  fullt av vackra handskar, underkläder i silke och spännande spelpjäser som vi inte kunde identifiera. Hennes lilla lägenhet var full av historiska saker, tavlor från hennes och morfars respektive barndomshem, brudlinne, gamla möbler och klänningar som hon själv hade sytt från 30-talet och framåt. Mormor försörjde sig som sömmerska efter att  hennes man Lars dog 1956. Hon var 43 år och mamma nyss fyllda 13. Lars tog sitt eget liv och sorgen - och skammen, som den var på 50-talet - gjorde att hon sörjde väldigt länge.

Mamma minns att mormor bar svarta kläder under flera år. Året dessförinnan dog mormor Bernas mamma Gertrud, året efter Lars död dog Bernas pappa, Bernhard. Tre begravningar på tre år. Från att ha varit en respekterad kvinna med en man som jobbade på drätselkammaren så var hon plötsligt höljd i oklarhet - Lars död hade föregåtts av misstankar om förskingring, och när han försvann från hemmet och sedan påträffades död på Norra berget så togs hans självmord förmodligen som en bekräftelse av hans skuld. Jag vet inte, bara att hon i ena stunden var lycklig hemmafru med en glad tonårsdotter, boende i ett fint hus på Södermalm, och att hon sedan fick försörja sig genom att sy kläder till sina väninnor och andra, bättre bemedlade kvinnor i Sundsvall. Mormor var vacker, hon var snäll och hon var omtänksam. Jag minns att vi provade hennes vackra klänningar i underbara tyger, att vi knäppte på oss hennes dansskor med klackar och strök med händerna över hennes få pälsar. Hon var generationen som använde tunna korsetter och underkjolar, smala byxor och blusar, som permanentade håret och åkte skidor. Men hon var förmodligen inte skapad för att vara ensam. 

Mamma berättade om somrar på Björkön, då hon och Bernas systrar med familjer var ute i sommarstugan, byggd någon gång i  början av 1900-talet av Bernhard Sandström, Bernas pappa. Den stod på ofri grund och på den tiden ordnades arrendet via en engångssumma, ett handslag och en muntlig överenskommelse. De fiskade, rensade strömming, åkte träbåt till Gråskärsbådan, tog picknick med kaffepanna och smörgås, solade på klipporna, lekte i havet, diskade utomhus, tog dricksvatten i brunnen, kylde mjölk i jordkylskåpet vid bron, läste Filmjournalen, sov i våningssängar, sjöng mellan tallarna, lekte buss på stenarna, badade naken hela familjen (man gjorde det på den tiden), hämtade mjölk från en närliggande gård, köpte en back med läsk och lättöl från bryggeribilen en gång i veckan, cyklade, plockade smultron, vilade i hammocken, gräddade pannkakor, sprang kors och tvärs, tvättade i havet, stekte strömming, byggde verandor, slog ihjäl mygg, lyssnade på fågelsången från takåsarna, bäddade i gustavianska soffor, eldade i spisen, satt i knarriga korgmöbler, målade, skissade, diktade och uppfostrade. 

Idag är det Internationella Kvinnodagen. Jag minns min mormor och min farmor och inser att de har påverkat mig, både direkt och indirekt. Deras minnen har sammanlänkats med mina, deras sidor har sammanfogats med mina. Bägge är döda, inklusive min älskade mamma, men idag känns var och en av dem väldigt levande. För jag är här. Mina syskon är här, min familj, min släkt och våra gemensamma minnen. Deras erfarenheter, svårigheter, utmaningar... allt orättvist och elakt som de utsattes för genom sina liv är något som formade dem. De lyckades ge mig både värme, kärlek och en känsla av att vara speciell. Det är styrka. 

Underbara, älskade mamma..!

Den här tiden på året, just nu, vill jag bara säga det här: Jag VET att vi kommer att träffas igen. JAG VET DET.

Om 6 dagar har du varit död i 1 år. Nästa onsdag skulle du ha fyllt 73 år. Jag tänker på alla underliga detaljer i samband med detta; nattlinnet som du skulle få i födelsedagspresent men som istället blev de kläder som följde dig in i evigheten. Jag tänker på den dragongravade strömmingen som du gjorde till jul och som du gjorde så perfekt. På hur du satte upp dekorationer överallt inför jul, placerade granris i en stor porslinstillbringare med virkade, röda hjärtan, hängde upp bonader, lade på manglade juldukar, putsade trämöbler så att de glänste, gjorde en inslagningsstation i tvättstugan med julklappspapper, snören, tejp och väntande klappar. Hur du köpte och ställde amaryllis i vardagsrumsfönstret, hyacinter i olika färger - alldeles för tidigt - i köksfönstret - de var utblommade innan julafton så du fick köpa nya. Jag tänker på hur vi planerade julmaten flera månader tidigt varje år, hur du alltid lyssnade på julmusiken som Sussi hade skickat från Skellefteå. Alla julkort som du skickade och tog emot, små julklappar som du ville att nya och gamla vänner skulle få per post och som du verkligen ansträngde dig för att få iväg. Jag tänker på hur det doftade i köket när du hade bakat - och höll på att baka - drömmar, finska pinnar, syltkakor, mazariner med rosa glasyr. Hur du såg ut i ditt grönrandiga förkläde från Mässen på Sunds Defibrator. Hur du alltid tog på dig glittriga örhängen till jul, gärna röda julkulor eller små granar. 

Jag kan inte sluta sakna dig, mamma, för jag älskar dig. 

Även om jag inte kan prata med dig eller krama dig så är  du fortfarande min mamma och jag ska göra allt jag kan för att ta hand om det du har lämnat till mig och vår familj. För det du har lämnat är OSS. Inte smyckena, även om jag alltid tänker på dig när jag ser det där kraftiga silverarmbandet som du älskade och alltid bar. Inte vinterjackan, även om jag inte har några problem att se dig i den och en av dina MÅNGA färgglada scarves snodda runt halsen. Inte receptboken, trots att den gör att vi kan baka allt du tyckte om att baka. 

Ingenting av det är värt något utan dig. De tröstar mig inte, de ger mig inte glädje på samma sätt som din närhet. Jag kan krypa in i en av dina filtar eller tröjor och inbilla mig att det är dig jag kramar om, men det är såklart inte samma sak. 

Det jag vill säga till  dig,  mamma, är att jag inte längre är sådär jätteledsen. Jag är inte längre sorgsen, uppgiven, förtvivlad. Alla dessa känslor är liksom spetsade med en stark känsla av glädje - och hopp. 

För en vecka sedan, när jag hade kommit hem från vår kyrkas Tempel i Västerhaninge, så hade jag en speciell upplevelse. Jag hade drömt om dig, att  du alltid lade dig i din säng varje kväll och pratade med pappa Bengan. Att du väntade på att få höra något tillbaka, att du ville ha en kommunikation. Men ingenting hände. Ändå sa du i drömmen att du fortsatte att göra det varje kväll. Så när jag kom hem så satt jag där på soffan och undrade över de orden. Och jag började prata med dig. Berättade om allt jag ville säga, för jag tänkte att du kan ju inte läsa mina tankar, så jag kan lika gärna prata högt. Jag berättade om mina rädslor, min obalans i livet efter din död, om mina mål, om allt som jag ville att du skulle vara en del av. Och det är inte rättvist att du inte kan vara del av mitt liv bara för att du råkar vara död. 

Och den väldigt, väldigt starka känslan och tanken som kom till mig då, var att du var medveten om allt som hände i våra liv. Och att du, där du befinner dig, fortsätter att utvecklas och att gå vidare med ditt liv. Det är som att våra liv går vidare parallellt, men i olika sfärer och spår. Jag vet inte om jag kan förklara det annorlunda, men jag visste att du inte bara "flyter omkring" någonstans eller har upphört att existera -  poff! Jag visste att du fortfarande existerar och att livet inte upphör. 

En dag. En dag kommer vi att få vara tillsammans igen. Vi kanske inte kommer att få göra äppelmos i köket i Sörberge, köra ett Birstarace, sjunga julsånger vid pianot. Det kanske hellre blir så att vi helt stilla sitter tillsammans och lyssnar på vacker musik. Att vi håller om varandra och kommer ihåg att vi är familj. En evig familj. Och arbetar tillsammans, sida vid sida. 

Den här julen, den här årsdagen, den här tiden - vill jag dela med mig av mitt vittnesbörd om att familjen är evig. Och att vi tillhör varandra, både här på jorden och vidare in i evigheten. 

#BecauseOfHim

Det finns de som säger att vi inte behöver motionera för att gå ner i vikt. 

   Att det inte gör någon skillnad överhuvudtaget - vi kan lika gärna vara stillasittande som att springa sju dagar i veckan. Jag föll för den tanken en kort stund för några år sedan, för det kändes så skönt att äntligen få bekräftelsen att jag inte behövde motionera, det spelade ju ändå ingen roll. Det enda som skulle påverka min vikt var om jag ändrade mina matvanor. Det var runt den där tiden när så många började med 5:2 metoden, när dokumentärer översvämmade TV-kanalerna och predikade om att vi bara behövde 30-sekundersmotion i ett väldigt snabbt tempo ett par gånger i veckan. Att om vi drar ner matintaget till max 500 kcal 2 dagar i veckan så blir vi av med överskottskilona. Och det kom fler påståenden att människor mådde bättre och levde längre under 1930-talets depression, just på grund av att de aldrig riktigt åt sig mätta. 

Ja, det kanske stämmer att vi inte behöver motionera för att gå ner i vikt, jag kan inte säga något med vetenskapligt dokumenterad säkerhet om det. Det kanske också stämmer att mindre mat ger bättre hälsa. Men det finns EN sak jag har en personlig övertygelse om: 

MOTION GÖR LIVET LÄTTARE ATT LEVA

Ju äldre jag blir, desto mer klarnar vissa saker för mig. Jag förstår att livet är kort, att pengar bara är roliga om man mår tillräckligt bra för att njuta av dem, att varje dag börjar en ny chans. Det är viktigt att ta vara på de dagarna och chanserna. 

I runt 2 veckor har jag motionerat väldigt sporadiskt. Istället för att som vanligt träna minst 30 minuter varje dag så att jag blir rejält svettig så har jag strosat lite lätt, gått i affärer och gjort korta promenader samt suttit på parkbänkar. (Även om det är mysigt att sitta och filosofera på parkbänkar så blir man väldigt stel efter ett par timmar) Och vad blev konsekvenserna? Jo, omedelbart började jag få ont i lederna, fötterna kändes svullna och otrevliga, benen tunga. Rörligheten blev mycket sämre, jag andades snabbare och orkade nätt och jämnt gå ett par hundra meter utan att stanna till flera gånger. Men det var inte det värsta. Nej, de allra värsta konsekvenserna var att jag blev nedstämd. Trött, orkeslös, lite apatisk. Jag ville inte ta mig för något, ingenting kändes roligt och livet hamnade helt och hållet ur synk. Självförtroendet sjönk i botten. Det var som en nedåtgående spiral som bara fortsatte längre och längre ner.

Jag och värme är inte någon bra kombination. När man har högt blodtryck så gör temperaturer över 20 grader något speciellt med huvudet, åtminstone med mig; jag blir seg och tankeverksamheten låg. Och att träna när det är varmt har alltid känts motbjudande för mig, för då blir jag ju ÄNNU varmare! 

Men efter flera dagars sorgsna tankar, då nästan vad som helst har kunnat få mig att börja gråta, då jag har känt mig utanför själva livet och som om jag dinglar i en tunn spindelväv någonstans bortom allt verkligt, bestämde jag mig för att träna - trots värmen. Efter bara fem minuters svett och fotarbete kände jag något hända i kroppen. De nedstämda tankarna lyfte och ersattes av energi, det blev lättare att andas och fötterna rörde sig snabbare än jag trodde att jag förmådde. Hela kroppen tycktes signalera YES! YES! YES! medan jag sparkade, lyfte på knän, viftade med händerna och gjorde enorma sidosteg. 

Nu sitter jag här med huvudet fullt av tankar som jag för en gångs skull kan hantera. Det är inte lätt att gå igenom svåra saker i livet, verkligen inte. Alla har något de bearbetar. Men varför gör man det ofta svårare? Varför drar man sig inom sitt skal, gömmer sig för världen, drar en filt över huvudet, sörjer i tysthet och framför allt i stillhet? Jag glömmer verkligen inte mamma när jag motionerar, när jag skrattar åt den svettiga, roliga figuren i vardagsrumsspegeln (jag) och mår bättre. Hur kan jag glömma henne? Glömma att hon inte finns här mer, att jag inte bara kan ringa när jag behöver prata, när jag vill känna hennes armar, höra hennes röst? Motion som sorgbearbetning är inte ett botemedel eller en drog som döljer smärtan - det är ett sätt att ta sig IGENOM smärtan med större kraft. 

Jag hade absolut ingen som helst aning om att min regelbundna motion hade påverkat mitt humör så mycket, förrän jag slutade motionera regelbundet och sjönk som en sten. 

Nu finns det ingenting som kan få mig att sluta motionera 6 dagar i veckan. Och om jag skulle fundera på att hoppa över en dag på grund av "semester", "jag-ska-sitta-i-bilen-hela-dagen", "utlandsresa", "trötthet", "jag vill gråta" eller andra anledningar - så borde jag påminna mig själv om att det ALLTID finns tid för motion. Om man prioriterar det. 

#motionbehövs #motioneravarjedag #träna #sorg #glädje #ingaursäkter

Internet är fullt av motivationsbilder. 

Facebook och Instagram svämmar över av goda råd - "Du kommer aldrig att hitta tid för någonting - du måste TA dig tid" - "För att se en förändring måste du skapa en förändring" - "Om du vill ha kondition måste du göra dig av med en sak - dina ursäkter". 

Det här inlägget har bara en inriktning. Jag har tillbringat år med att sätta igång; göra scheman, listor, skriva upp vad jag har ätit, hur länge jag har motionerat, fyllt kylskåpet med perfekt mat, packat skafferiet med Modifast/Nutrilett/Cambridgekuren, laddat köksbänken med vitaminer och tillskott, köpt vikter i alla storlekar, träningskläder i mängder, gåband, skor, köpt böcker och DVD:s, gått med i Viktväktarna, ätit LCHF, lyssnat på suggestioner om viktnedgång, blivit medlem hos olika hälsosajter där jag fått ständiga råd, uppmaningar, hot och utsatts för perfekta kroppar och ordspråk som gjort mig uppmärksam på min egen ofullkomlighet, tränat med stjärnor och bodybuilders. Ingenting av det har fungerat. 

Varför? För att jag har gått ut så hårt från början, med så stora förväntningar om ett fantastiskt och SNABBT resultat att jag har tappat sugen efter ett par veckor. Sedan ligger alla grejor där, undanstoppade, påminnande om min skam. Jillian Michaels funkade inte, jag avskydde hennes hårda attityd, hennes "Pain is fear leaving your body", hennes påstående om att "I've got 400 pound people who can do this - and so can you!" Jag vet inte om hon själv har provat att studsa runt i "Jumping jacks" med värkande knän, blodtryck som hotar att spränga bröstet och en massiv övervikt. Den ultimata sanningen är att man hittar inte sin sanning hos någon annan - man hittar den på egen hand. Genom att ärligt och uppriktigt känna efter vad man verkligen behöver, vad man är villig att göra sedan hitta det som fungerar. 

Det finns faktiskt ett ordspråk som jag gillar - och det är:

Losing weight is hard

Being overweight is hard

Choose your hard

Det finns faktiskt inga genvägar till att få en friskare kropp. Oavsett om man vill gå ner i vikt eller bli mer hälsosam genom att motionera och ta hand om sin kropp så är det ansträngande att utföra en förändring. Inte bara ansträngande, det TAR TID. Det är inte en engångsgrej - fyra timmar på gymmet tar inte hand om månadens behov - du måste envist göra det flera gånger i veckan eller varje dag - RESTEN  AV LIVET. 

Kanske borde JM ordspråk hellre vara:

"Sweat is pain leaving your body"

På grund av övervikt och en lättjefull livsstil (ja okej, det är en omskrivning för lat) så värker min kropp ständigt. Jag har hellre lite värk i kroppen på grund av att jag har rört den än för att jag har suttit stilla. 

Vänta inte på motivationen - det har jag nog sagt tidigare - bara SÄTT IGÅNG.

Säg inte till dig, eller någon annan som en ursäkt, "jag ska börja imorgon eller på måndag". Du behöver inte köpa månadskort, ringa gymmet, fixa nya träningskläder eller perfekta skor, du behöver faktiskt bara sätta igång just NU. 

Jag har haft feber i över en vecka och inte kunnat träna. Att träna med feber i kroppen påfrestar hjärtat och kan leda till hjärtmuskelinflammation, något som gör dig svag och hindrar dig från att leva ett fullt liv ett låååååååååångt tag framöver. För mig har det varit extremt svårt att inte kunna motionera. Idag satte jag igång på allvar med målet att köra 3 miles, ca 55 minuter. Efter ca 30 minuter snubblade jag över mina egna fötter och kunde knappt andas, svetten rann ner i ögonen och jag ville sluta. Men det gjorde jag inte. Jag körde inte på som en dumming, troende att man ska vara HÅRD och TUFF med sig själv, jag drog bara ner lite på rörelserna men fortsatte att röra på mig tills svimningskänslorna försvann. Drack vatten, insåg att det är MIN kropp och MIG jag vill stärka, inte någon hård tränare. 

Jag tränar inte för tävlingar, för att överträffa andra, för att bevisa något eller för att vara duktig i någons ögon - jag tränar för MIG. För att jag äntligen har insett att jag är viktig och att jag förtjänar att må bra. Och för att det är så förbenat skönt att se sig i spegeln efter att svetten torkat och säga "Du är värd det här. Du är värd allt. Varje dag."

#energi #nomotivationneeded #justdoit #startwalking #walkathome #lesliesansone #youareworthit

Åhhh, mamma skulle ha AVSKYTT den här bilden! Blivit såååå arg att jag lade upp den - här, på Internet, på Facebook - så att alla kunde se den! :) Hon ville ju alltid se bra ut på bild, ville alltid få godkänna dem. Annars såg hon "så tjock ut, så gammal, så HEMSK!" Här sitter vi på Österåsen en helg för ett par år sedan, på vår Skrivarweekend med den underbara Gerd som fortfarande leder Skrivarkurser och Kreativa kurser där. Hon ÄR verkligen helt underbar, vilken människa - full av värme, människokänsla och lugn. Hon tyckte om mamma, också. Där satt vi i Lilla Matsalen och fjantade oss med maten, vi älskade att göra det - fjanta oss - tillsammans. Och att mamma lade gurkskivor på ögonen var en del av det. Vi skrattade ibland så att vi nästan kissade på oss och blev alldeles så där lealösa som man kan bli när man har rusat förbi muren av hämningar och rivit den i sin iver att utforska mer roligheter att skratta sig fördärvad åt.

Det här minnet är en passus idag, jag ville lägga ut något som påminner mig om hennes komiska sida, den som fick henne att skratta så intensivt att hon skrynklade ihop ansiktet som blev alldeles rött. Mammas skratt - och nysningar - var så höga att det var lätt att få hörselskador om man stod för nära. Det saknar jag på något vis. 

Annars är mitt liv fullt just nu - fullt av nya insikter och vägar. Det finns ett par saker i livet som verkligen skakar fram det där sunda förnuftet som skramlar omkring inombords, desperat i sina försök att få oss människor att börja leva med mening. Allvarliga sjukdomar och en närståendes död är två av dessa saker. Men ibland är vi så blinda, döva och löjligt dumma att vi ändå vägrar bli smartare av dessa erfarenheter. Det påminner mig än en gång om dvärgarna i CS Lewis böcker om Narnia, i "Den Sista Striden", där de tror sig sitta i en mörk, sunkig lada med rutten kål och lök till förtäring. De klagar på sina omständigheter, maten och livets orättvisor och har inte tillräckligt med självinsikt eller tro för att se att de egentligen står på en grön, blomstrande äng omgiven av prunkande träd, vid ett stort, överdådigt bord fullt av alla slags läckerheter. Vi har svårt att se möjligheterna för alla svårigheter ibland och vi tror inte att vi har tron eller kraften att höja oss ur dem. Vilken hemsk osanning - FÖR DET HAR VI. Var och en av oss har den kraften, men det är VI SJÄLVA som håller oss tillbaka. Som inte vågar. Tror. 

Det bästa rådet jag har fått i hela mitt liv - och som verkligen aldrig har genomträngt min tjockskallighet tidigare, är: ETT STEG I TAGET. Vi hör det så ofta att vi kanske inte förstår det. Av någon anledning är det lättare att tro på komplicerade råd, som att dricka ett särskilt vatten med vissa ingredienser vid en viss tid varje morgon; göra en särskild lite ovan mindfulnessövning; äta mat som aldrig hettas upp eller liknande. Vi får råd varje dag, hundratals gånger om dagen, i tidningar, på Internet, Facebook, Twitter, Instagram, Snapchat, via sms, mms, TV, vänner, jobb, skola, reklam... Tänk om vi förstod - om jag förstod - att de bästa råden är de enkla. Det finns ingen anledning att försvåra något - vi blir ju bara förvirrade om vi försöker ta ALLA råd, om vi handlar ALLA rawfoodgrejor, kryddor, oljor, pulver och vätskor som erbjuds. Det blir som ett fåfängt jagande efter vind, som Predikaren uttryckte sig. Och den går ju inte att fånga, lika lite som vi nöjer oss med att hålla oss till råden i den här veckans tidningar, de kommer ju nya nästa vecka! Bara för att vissa råd är extremt enkla, ja nästan löjligt enkla, så betyder det inte att de inte är ursmarta. Just nu tillämpar jag Ett steg i taget varje dag. För mig innebär det rent praktiskt:

En dag i taget

En timme i taget

En måltid i taget

En träning i taget

En underbar vän sa till mig, samma dag som mamma hade slutat andas - "andas in och ut 10 sekunder i taget - när du har klarat 10 sekunder så tar du 10 sekunder till." Ibland tar man bara 1 sekund i taget och fortsätter därifrån. Det handlar verkligen om ett steg i taget, vad man än gör. MEN.... (detta stora, oundvikliga men)

Om du inte tar steget så kommer du aldrig framåt

Så, nu när jag snart går in i 10:e veckan i rad av ett steg i taget så inser jag ett par saker:

1) Jag har alla råd jag behöver - nu är det dags att sluta samla på Pinteresttavlor och agera

2) Om jag inte börjar så kommer jag aldrig att nå dit jag vill

3) Drömmar kommer aldrig att bli något mer än fantasier om JAG inte besannar dem

4) Min åsikt om mig själv - och min tro på mig själv - är starkare än någonsin

5) Alla år med drömmar, önskningar och goda råd som bara fanns där som en roman i byrålådan kan faktiskt bli hjärnspöken - skaka av dig dem, skala bort och börja om från början: Livet är tillräckligt förvirrande och jobbigt än att du ska dra med dig bagage från allt du inte har lyckats med. 

Så ta ett steg - och fortsätt med det varje dag resten av livet. Det är det enda sättet att nå dit du vill. 

Gå ner i vikt? 

Få drömjobbet?

Få ner blodtrycket?

Bli lyckligare?

Klättra på Kinesiska muren?

Hoppa fallskärm?

Skriva en bok?

Sy en klänning?

Inreda ett rum?

Anlägga en trädgård?

Alla ansträngningar - oavsett vad det gäller - kräver engagemang. Om du vill uppnå något, börja med ett steg, sedan ett till. Fortsätt när det börjar gå jobbigt och trögt, när du kommer till en platå. Även om det blir uppförsbackar så kan du alltid ta ett steg till. Du behöver inte springa, GÅ. 

En sista passus...

För dig som tror att jag bara går omkring här hemma i mina plasttofflor tills jag har uppnått 1,2, 3 mile - prova att köra nedanstående träningsvideo en halvtimme. Du blir svettig, du kämpar, du blir arg på hennes skratt. Jag gör det varje dag tills svetten rinner och musklerna protesterar och hjärnan skuttar av energin. DO IT. I DARE YOU. 

#motion #sorgbearbetning #nådinamål #ettstegitaget #varjedag #levdindröm #glädje #uthållighet #mod #kraft 

Ovanstående bild togs av mig och min tvillingsyster i maj 2010. Orsaken till varför jag vill lägga in den är för att vi var lyckliga. Jag var väldigt, väldigt lycklig. Det syns nästan, eller hur? Vi och våra män hade färdats fram och tillbaka i den engelska vänstertrafiken, rundat rondeller på fel sätt i många timmar och vi var oerhört tacksamma över att ÄNTLIGEN få sitta ner, äta en bit mat och se England på marknivå. Utan att känna åksjukan svepa in och ut. 

Jag har alltid varit en glad person. När jag svepte in med mitt plastförkläde som 16-åring på avdelning 14 A på Sundsvalls sjukhus, kallade patienterna mig för sin lilla solstråle. Jag log alltid. Alltid. Det kan hända att jag var glad för det mesta, för jag tyckte om att le. Sedan hände något. Livet. Sjukdom. Rädsla. Bekvämlighet. Själviskhet. Dåliga erfarenheter. Smärta. Död. Jag är inte naiv, jag vet att alla människor möter ovanstående, att vi måste gå igenom tunga saker och bearbeta dem. Men jag var inte riktigt redo. Jag hade tillbringat många år med att läsa idelistiska kärleksromaner och lyssna på smörig musik, så jag trodde att alla svårigheter alltid skulle sluta med att någon svepte upp mig på en vit häst. Att jag skulle bli överöst med pengar. Äga ett fantastiskt hus vid havet med lummiga trädgårdar och ha en man som hela tiden betygade sin odödliga kärlek och passion. Nja. Så efter några års erfarenheter insåg jag att böcker har en bra plats i människors liv, men att det ändå är allra bäst att skapa sina egna drömscenarion och trevliga slut. Jag försjönk i en slags förvirrad besvikelse över att jag inte var den där drivande personen som såg till att få ett lyckligt liv. På något sätt så väntade jag kanske fortfarande på en prins som skulle se till att jag fick allt jag ville. Utan att jag skulle behöva anstränga mig eller utvecklas. Krossade illusioner leder lätt till uppgivenhet. Och jag var inte fullt lika glad längre. Jag log inte hela tiden. Många års dåliga beslut ledde till konsekvenser och plötsligt insåg jag att livet var hårt. Tufft. Skoningslöst. Solskenet blev lite blekare och jag kände inte längre för att le eller skratta hela tiden. Jag var ingen liten solstråle längre. 

Så upptäckte jag något. Och jag önskar, önskar, önskar att mamma  också hade lärt sig det här. 

MOTION GÖR DIG GLAD

Ja, det är faktiskt sant. I alla dessa år då jag från sidolinjerna fnissade åt sportfånarna som sprang omkring i elljusspåren med fula kläder och frisyrer, åt deras hurtiga stil och fastfrusna näsdropp förstod jag verkligen inte någonting. Jag tyckte att de var galningar. Löjliga. Mesiga på något sätt. Jag kunde inte förstå hur någon kunde vara så intresserad av fotboll, innebandy, basket, volleyboll, skidor eller orientering att de spenderade timmar varje vecka med att göra det. Jag bara slängde mig på sängen och fortsatte att läsa med ett spydigt leende på läpparna. Och trots att min friluftsgillande styvpappa försökte släpa ut oss i spåren för att vi skulle få motion så var det aldrig något vi fick smak för. Och mamma rörde ju aldrig på sig, mer än att gå ut en sväng i skogen ett par gånger om året eller plocka bär då och då under säsongen. Vi bredde ut oss i all vår lättja och läste istället, bakade bullar och kakor, smaskade i oss och njöt av mysigheten. Frisk luft fick vi ju ändå i mängder när vi satt i hammocken eller öppnade sovrumsfönstret. 

Jag har ALDRIG tyckt om att röra på mig. 

Och nu, åttonde veckan i rad konstaterar jag att jag har gått sammanlagt 10,6 mil. Det är inga fantasieggande siffror, jag vet, men med tanke på att jag började med 1,6 kilometer 6 dagar i veckan och sedan har gått upp till 3-5 km 6 dagar i veckan så är jag NÖJD. Och den där tjejen som sitter bredvid sin syster - jag känner igen henne nu. Jag är lycklig igen. 

Tänk om mamma kunde ha lärt sig det här? Om hon hade förstått hur mycket underbarare livet blir när man tar hand om sin kropp? Hur många härliga hormoner som frigörs och hur mycket stress som tas omhand. Istället för att sätta sig ner i en soffa efter dagens arbete och tro att all uppbyggd stress ska sippra ut i godisskålen och kärleksromanen. Lungorna är lyckliga, hjärtat är lyckligt, hjärnan hänger med och från morgon till kväll fylls jag av en slags lyrisk energi som gör att jag studsar fram under träningspassen. Svetten rinner och jag tvättar träningskläder flera gånger i veckan - men jag LEVER. Tänk om mamma hade förstått hur mycket man kan göra för sig själv, bara genom att röra på sig? Då kanske hon inte skulle ha tillbringat så mycket tid med att längta efter att 1) Vinna på lotto 2) Bli smal utan ansträngningar 3) Åka utomlands hela tiden 4) Bli frisk 5) Vara lyckligare. Hon skulle ha VETAT att hon kunde göra sig själv lycklig. Och njutit av livet ohejdat. 

LIVET. ÄR. HÄRLIGT. 

#energi #motion #lycka #glädje #ljus #promenera #sorghantering #rörapåsig

Det närmar sig 5 månader sedan mamma dog. I december startade jag den här bloggen för att kunna skriva mig igenom sorgen och bearbeta alla nya och hemska känslor. Och jag ville också använda motion som redskap i processen. Sedan december har motionen blivit väldigt sporadisk; en promenad här, en där, men för det mesta har det gått dagar, ibland veckor mellan gångerna. Varför just promenader? Jo, för att de inte sliter på kroppen på samma sätt som aerobics eller andra motionsformer gör. Och de stärker skelettet genom att man dunsar med fötterna mot underlaget. :)

I fem veckor har jag motionerat 6 gånger i veckan - promenerat. De flesta av dessa promenader har varit inomhus; i köket, i vardagsrummet, i badrummet, på balkongen. Låter det underligt, konstigt, fel? Du är nog inte den enda som tycker det. Men vad har hänt på de här 5 veckorna? Jo, jag började med att gå 1 mile om dagen (1,6 kilometer). Den första veckan fick jag dela in varje 14-minuterspass i 7 2-minuterssektioner för att orka, för att inte ge upp. Jag var som en trasa innan, under och efter varje promenad. Efter ett par dagar behövde jag fortfarande dela in passet i 2-minuterssektioner, men jag såg åtminstone fram emot motionen. Veckan därpå - då fortsatte jag med 1 mile varje dag och varje gång blev lite lättare. Den tredje veckan petade jag in 2 mile en kväll för att inte vara sämre än min syster, som stolt meddelade att hon hade gått drygt 3 kilometer. För dig som har lätt att gå miltals så låter inte ett par kilometer mycket, men för en person som har ägnat hela hösten och vintern åt att läsa, slappa och deppa så är det en uppenbarelse, ett mirakel. 

Fjärde veckan, då chockade jag mig själv med att gå från 3 till 5 miles (8 kilometer) den första dagen. Sedan dess har jag gått 2 miles varje dag, ibland 3 och nu är jag mitt i vecka fem. Och det är NU som jag kan se den stora skillnaden. 

FÖRDELARNA MED ATT PROMENERA

1) Du kan göra det var som helst, när som helst, hur som helst

2) Det är snällt mot kroppen; ger ändå muskelstyrka, kondition och starkare skelett

3) Det är helt gratis - även om du förmodligen behöver investera i ett par bra skor (vilket jag inte har, jag har kört med plasttofflor hela tiden) 

4) Det är low impact aerobics; du gör vida rörelser, pilates/yoga-andas (med indragen navel och bra hållning) och fyller lungorna med väldigt mycket luft vilket leder till ökad syresättning till kroppens alla organ: Jag har fått bättre blodcirkulation i HELA KROPPEN, tänker snabbare, har ett jämnare humör, är gladare, sover bättre, äter bättre och har ett hopp inombords som jag inte har haft på många år. 

5) Du använder din egen kroppstyngd som vikt och du gör det i din egen takt

6) Även om du gråter och inte känner för att släpa dig från soffan/sängen/golvet så orkar du med en kvart. Sedan kan du gå tillbaka till soffan/sängen/golvet om du vill. Men det vill du inte.

NACKDELAR MED ATT PROMENERA

Jag kan baske mig inte se några som helst. Jo, det enda är att jag blir lite beroende av det. Jag bryr mig inte om att plasttofflor är dumma, det viktigaste är att jag GÖR det. 

Blir det lättare med tiden, då?

Nej, inte för mig. Det enda jag vet är att jag kommer att motionera varje dag, med vila på söndagar. Men varje motionstillfälle är jobbigt, en utmaning, jag vill ge upp både i början, mitten och innan slutet. Men jag gör det INTE. 

Sedan har något annat hänt, något jag önskar att jag kunde ha upplevt mycket tidigare och kanske delat med t.ex mamma:

Jag är mer nöjd med mig själv. Mycket, mycket nöjdare. Jag tittar på mig själv i spegeln och lägger märke till lystern i ögonen, kraften som har kommit tillbaka och inser att det är JAG som har åstadkommit det. Visst, jag är fortfarande lååååååååååångt från perfekt (förresten är perfektion så subjektivt att det inte existerar i en form, så det så), men jag gillar det jag ser. Och det jag tänker och känner. Är det inte underligt att 5 veckors regelbundna promenader kan ha gjort allt det här?

Men vänta, det är mer... ;)

Att förlora någon man älskar förändrar livet och dig själv, för alltid. Du blir aldrig densamma. För på något sätt måste du gå vidare utan den här personen i ditt liv, den som har påverkat dig så radikalt. Du måste själv bära upp den biten av dig som han eller hon har hållt. När jag promenerar så glömmer jag inte mamma, jag glömmer inte att hon är död. Jag  skjuter inte undan det faktum att en av de bästa och viktigaste människorna i mitt liv inte finns här längre. Jag tror faktiskt att mammas död fyrade av mig i den här riktningen, med den förfärliga insikten att jag höll på att slarva bort mitt eget liv. För varje dag som passerar nu så når jag längre än jag någonsin har gjort tidigare, jag har passerat tidigare milstolpar och går nu helt utan GPS eller kartlagda vägar. 

Och som svar på om promenader funkar som sorgebearbetning:

JA, DET GÖR DET

Åtminstone för mig. 

Gör dig själv en tjänst och börja motionera varje dag. Strunta i om du behöver gå ner i vikt eller inte, det blir mer en härlig bieffekt av motionen, för du kommer att bli så glad och full av energi att det blir viktigare än hur mycket du väger. Och om vi är uppriktiga så är ju inte alla som är smala hälsosamma, eller hur? Så det är inte kilona det sitter i. 

Start walking. 

http://www.walkathome.com/sansone/what-to-expect-in-21-days-of-walking-with-us/ 

http://www.sparkpeople.com/resource/fitness_articles.asp?id=772 

#promenader #sorg #motion #sorgbearbetning #energi #promenera #börjapånytt #aldrigförsent

1850 ska en liten pojke vid namn Jon vid den unga åldern av knappt 2 år ha promenerat i skogen i närheten av Särna, Dalarna med sin syster. Där stötte de plötsligt på en brunbjörnshona och hennes två ungar. Oskuldsfull som han var matade Jon björnungarna med lingonkvistar och när de sedan blev trötta vilade han med ungarna vid den varma björnhonan. Hans syster sprang - förmodat ganska rädd - till sin mamma som sedan ska ha skrämt bort björnarna och den lille Jon kunde återvända hem oskadd. Berättelsen blev omskriven i norsk tidning och en författare skrev en dikt som sedan låg till grund för Alice Tegnérs barnvisa Mors lilla Olle.

Mors lilla Olle i skogen gick,
rosor på kind och solsken i blick.
Läpparna små utav bär äro blå.
– Bara jag slapp att så ensam här gå!

Det är lätt att föreställa sig det enkla i den handlingen, att som liten pojke gå i skogen - orädd och naturlig. All den rädsla som sedan grundas i barn och vuxna skapar avståndet mellan både djur och människor. Jag var inte helt orädd som barn, men jag hade däremot ett väldigt öppet sinne. Jag trodde allt som sas, litade blint på allt jag hörde. Nog kunde jag ljuga lite, men om en vuxen sa något så trodde jag på det. Mamma påminde mig om mors lilla Olle, det gör hon fortfarande. För även om hon inte var någon älskare av motion så älskade hon att vara ute i naturen. Förmodligen inte för att hon skulle få röra på sig utan för att skogen, träden, blommorna, marken, knopparna, gräset, barren och myrstackarna var som en magisk värld där hennes fantasi kunde explodera. Hon lärde mig att använda alla mina sinnen, att njuta av allt som naturen har att ge. Från allra första början av livet kunde jag njuta av solens strålar mot ansiktet. Jag kunde dra in den komplexa doften av multnande löv på hösten och glädjas över den. Naturen blev som en enorm källa av glädje att ösa ur, oavsett om det var vår, vinter, höst eller sommar. 

Jag minns fantastiska kojor av granris som förmodligen var en påbyggnad på en rotvälta. Idag känns det farligt att tänka på, men då var insidan av den kojan magnifik, med sina sammanvävda rötter, jordklumpar och framför allt dofter av mull. Det silade in ljus från skogen och vi satt på mjuka golv av mossa och gran, vördnadsfullt tysta och förundrade över vad vi hade skapat. Inte svårt att föreställa sig då att både berg- och skogstroll existerade eller att skogsrået skulle dyka upp om vi hade tur/otur. En stor del av min barndom återvände jag till skogen, skogsbrynet, en äng eller en sjö för att känna mig lugnare och mer lycklig. Då kunde jag inte förklara hur framför allt träd och doften av skog gav mig en frid inombords. Jag kunde andas bättre, se lite klarare. Saker som kändes enorma och svåra sköljdes bort när jag omgavs av något som inte var skapat av människor. För naturen har ju sin egen kraft. 

Det har snart gått fyra månader sedan mamma dog. Varje månad känns som ett år, så därför är det underligt att så lite tid har gått. Bara fyra månader?! Men tiden är ur led när det gäller sorg. Vissa dagar känns det som om jag har accepterat att hon inte är här med oss och att jag har "gått vidare", hur banalt det än låter. Men sedan kommer stunden då jag nästan slutas andas av smärta, då jag får panik för att jag inte vill acceptera att hon är borta. Då jag bara vill kura ihop mig till en boll någonstans i den där skogskojan, inbäddad i mossa och granris. Det är underligt. Ju längre tiden går, desto mer tankar, känslor och minnen dyker upp ur mitt medvetna. När jag fick mammas sångbok från 50-talet så vällde mängder av sinnesintryck fram. Vilken makt en bok kan ha! Jag behövde bara se framsidan, med den trådslitna ryggen och bilden av sjungande barn för att minnas hur hon sjöng vid våra sängar på kvällen, hur vi sjöng i naturen tillsammans, i bilen, vid pianot. 

De starka glädjeämnen jag tar med mig in i resten av livet, som en förberedelse för att "klara mig" utan mamma är den intensiva glädjen och friden som kommer av naturen samt sången. Jag tror att det sjöngs mer när hon och jag var barn. Att man sjöng i skolan, hemma och med vänner. Alla dessa sånger innebär något, de är inte bara inlärda, framtragglande verser - de bär med sig starka minnen av något som aldrig kommer att lämna oss. Mors lilla Olle var om den käcka, modiga och tillitsfulla pojken som med rosor på kinden och med solsken i blick vandrade ut i världen. Den lärde mig om att våga lita på det vackra och naturliga hos både människa och djur. Uti vår hage väcker minnen om blommor, sommarnätter, gärdsgårdar och att fröjdas åt detsamma. Och när jag ser texten till Här är gudagott att vara ur Gluntarne - som för övrigt är drygt 150 år gammal - så minns jag mammas milda, djupa och varma röst när hon sjöng stämmor med oss. Och vi njöt av livet. Låt oss alla njuta av livet - just här där vi är. Ta varje glädjeämne som finns runtom oss och uppmärksamma dem. Det är ju när allt kommer omkring inte massor av pengar, kläder, bilar, båtar, hus eller utlandssemestrar som gör oss lyckliga eller ens nöjda - utan de enkla nöjena som familj, vänner, god mat, naturens skönhet och vacker musik. Jag vilar tusen gånger hellre på en varm sommaräng med gräs mellan tårna och smultron i munnen än på en lustyacht i Medelhavet. Men det är jag. 

Här är gudagott att vara

o, vad livet dock är skönt.

Hör, var fröjd från fåglars skara

se vad gräset lyser grönt.

Humlan surrar, fjäriln prålar,

lärkan slår i skyn sin drill,

och ur nektarfyllda skålar

dricka oss små blommor till.