Igår firade vi Peters 50-årsdag. Det var tjutande skratt och glädje, minnen och mat, sång och familj. När vi barn nu börjar närma oss ålder - när vi inte längre är ungdomar utan mer än lovligt vuxna - då kommer tankarna, ofta.

Jag tänker på pappa, som skulle ha skrattat och skämtat igår. Men det var Annalena som stod där i centrum som lekledare, hon som var roliga tanten som hon alltid har varit - hon som drev oss till gapskratt och närapå jag-hann-inte-till-toaletten-så-roligt-hade-jag. Peters basröst genomsyrade rummet när vi var för högljudda och fick fler än en att haja till. Det var en fin kväll. 

Vid ett tillfälle gick jag och Marie ut på bron för att svalka oss och någon minut in i vårt svalkande drog det en kraftig vind genom tallarna som omgav scoutgården på Alnö och det ljudet övertog allt annat. Du var där, mamma. Vi vet hur mycket du älskade det ljudet, att höra på vinden när den drog genom de höga, stolta tallarna. Du älskade kontrasten av de mörkgröna barren mot blå himmel, hur solen lyste upp barken och fick den att glöda. Ja, du var där, det var uppenbart. Varför skulle du inte vara där och njuta av ett familjefirande? Hoppas att du kan säga till pappa, också, att vi fortfarande är en familj. Att vi är det tack vare er två. Att era personligheter har format oss, hjälpt oss bli dem vi är. Jag hörde pappas skratt i Peters, såg hans - och din! - humor i Annalenas roliga lekar, kände nostalgin i mitt hjärta när jag tänkte på dig och pappa. 

Du må vara bortom den här världens slöja, men du är inte långt borta. Du var där och jag älskar den påminnelsen.

  Idag är den den 4 augusti 2017. Jag har haft 2 födelsedagar utan dig, 2 år när du inte har ringt och grattat, postat bilder på Facebook eller plockat ihop en liten bukett med blommor från er bakgård som du har tagit med dig. Det är inte längre timmar när jag sörjer, när jag saknar och tänker, däremot kommer de där stunderna när sorgen blir övermäktig, den bara sköljer över och tårarna stiger - snabbt! - i ögonen. Och allt kommer upp till ytan; minnet av din doft, din beröring, dina ljud när du gav mig en kram - som om jag fortfarande var ett barn som behövde tröst. Den där värmen och bekräftelsen som bara en djupt älskande förälder kan ge, en person som älskar så innerligt att hon eller han kan ge ALLT, till och med sitt liv. 

Igår fyllde jag och Marie 45 år; vi var i en stuga vid havet som jag och min man hade hyrt en vecka. Alla kom, utom ett par stycken som inte kunde. Du skulle nog ha tyckt om det, mamma, om det hade funnits en bekväm plats för dig där du kunde sitta och titta på medan du åt hamburgare, kakor och gräddtårta eller drack ett läskande glas av Annalenas alldeles nygjorda flädersaft. Jag och Marie höll om varandra och tittade ut över familjen, över konstellationerna och åren som har gått och insåg att du skulle ha älskat det. Var jag än går så har jag dig med mig, men på ett annat sätt nu. Du är inte där fysiskt, men din ande är där. Allt vi har, allt vi har delat och allt du har givit mig är alltid min följeslagare. Och jag kan fortfarande inte vänta till den dagen då jag får se dig igen. 

Jag tittar ut över havet nu, drar in doften av tång, salt och ren frihet. Vinden är stark och det går vita gäss på havet en bit bort. Några ankrade båtar guppar på vågorna. Om du hade suttit här bredvid mig nu så skulle jag ha tagit din hand och aldrig släppt den. Jag ägnade hela mitt liv åt att vara rädd för den dagen då jag skulle mista dig, och nu när jag har mist dig så kommer jag att ägna resten av mitt liv åt att leva med mod. Du är säker, du är i hamn och du kan inte dö igen. 

Bilden föreställer några Hullsjöbor, gissningsvis någon gång mellan 1910-1920. Den är lånad från Kerstin Åkerbergs släktforskningssida. Tredje kvinnan från vänster högst upp är min farmors mamma, Anna-Märta Holmstedt, född Vestberg. Min farmor Elisabeth var sist i syskonskaran, när hon föddes 1919 var hennes mamma 38 år gammal och hade fött sex barn på 16 år. Det första barnet, Olof Gottfrid, föddes knappt 2 månader efter vigseln den 2 juni 1902. Hon var arrendatorsdotter, hennes man Erik Olof Holmstedt torpareson. Bägge var vana vid att arbeta hårt med kroppen. Både farmor och farfar kom från Hullsjön i Holm. Deras anor kom från området sedan flera hundra år tillbaka. När jag tittar tillbaka på min farmor och farfars hem i Hullsjön tänker jag framför allt på lugnet. Ett litet hus på landet. En grusväg. Ett grönsaksland som även innehöll vackra blommor. Människor som kom på besök då och då, ofta för en kopp kaffe, ibland för samkväm med musik. Då tog man fram fiol och cittra och spelade tillsammans. Jag minns min farmor som en liten, vithårig kvinna med händer blanka och krökta av reumatism. Hon hade alltid guldringar i öronen och förkläde och för det mesta luktade det brasved, vitlök, kaffe och nybakt vetebröd i huset. Jag minns hennes virkade dukar i flera olika färger och storlekar, hur hon alltid hade mängder av kaffebröd i frysen och alltid gjorde spaghetti och köttfärssås när vi kom och hälsade på. Hon ställde fram ett litet fat med skalade vitlöksklyftor på bordet, så att vi själva kunde pressa över maten. Och när det vankades fika - vilket det alltid gjorde - så fanns det minst 7 olika sorter, inklusive 2 sorters mjukkakor (pepparkaka och sockerkaka) och kanelbullar. Farmor lärde mig att för att bullarna skulle få rätt konsistens så skulle degen rinna mellan fingrarna. Ibland fick jag hjälpa till att städa när vi var på besök; jag minns när jag skulle skura badkaret med gul rensåpa och skurborste, såpan var som en gelé och doftade så gott. Farmor var praktiskt lagd och inte särskilt kramig, men hon var rättvis och snäll och hade ett gott hjärta. Och hon ömmade för människor som var ensamma och hade det svårt. Jag kommer aldrig att förstå hur hon orkade baka, städa, rensa i grönsakslandet, virka och sköta ett hem med så plågsam reumatism. 

Min mormor Berna hade 2 sidor -  den jag lärde känna som barn och den min mamma berättade om från sin egen barndom. Jag minns en otroligt snäll, kramig och omtänksam kvinna med något nostalgiskt i blicken. Mamma mindes någon som hade svårt att acceptera henne och som glömde bort henne när hon blev änka. Jag minns att mormor gjorde pannkakor när vi kom på besök, att hon sockrade dem eller lät oss skiva ost att rulla in i pannkakorna. Jag minns att hon gav oss exakt uträknade pengar för att handla på närbutiken och att det ibland saknades pengar. Mormor hade förmodligen en otroligt dålig pension, ändå lät hon oss frossa i pannkakor och dyr ost och gav oss pengar varje födelsedag, julafton och vid konfirmation. Vi kröp ihop oss när vi sov, för hon hade bara en säng och en obekväm bäddsoffa bredvid. Hon hade ett skåp  fullt av vackra handskar, underkläder i silke och spännande spelpjäser som vi inte kunde identifiera. Hennes lilla lägenhet var full av historiska saker, tavlor från hennes och morfars respektive barndomshem, brudlinne, gamla möbler och klänningar som hon själv hade sytt från 30-talet och framåt. Mormor försörjde sig som sömmerska efter att  hennes man Lars dog 1956. Hon var 43 år och mamma nyss fyllda 13. Lars tog sitt eget liv och sorgen - och skammen, som den var på 50-talet - gjorde att hon sörjde väldigt länge.

Mamma minns att mormor bar svarta kläder under flera år. Året dessförinnan dog mormor Bernas mamma Gertrud, året efter Lars död dog Bernas pappa, Bernhard. Tre begravningar på tre år. Från att ha varit en respekterad kvinna med en man som jobbade på drätselkammaren så var hon plötsligt höljd i oklarhet - Lars död hade föregåtts av misstankar om förskingring, och när han försvann från hemmet och sedan påträffades död på Norra berget så togs hans självmord förmodligen som en bekräftelse av hans skuld. Jag vet inte, bara att hon i ena stunden var lycklig hemmafru med en glad tonårsdotter, boende i ett fint hus på Södermalm, och att hon sedan fick försörja sig genom att sy kläder till sina väninnor och andra, bättre bemedlade kvinnor i Sundsvall. Mormor var vacker, hon var snäll och hon var omtänksam. Jag minns att vi provade hennes vackra klänningar i underbara tyger, att vi knäppte på oss hennes dansskor med klackar och strök med händerna över hennes få pälsar. Hon var generationen som använde tunna korsetter och underkjolar, smala byxor och blusar, som permanentade håret och åkte skidor. Men hon var förmodligen inte skapad för att vara ensam. 

Mamma berättade om somrar på Björkön, då hon och Bernas systrar med familjer var ute i sommarstugan, byggd någon gång i  början av 1900-talet av Bernhard Sandström, Bernas pappa. Den stod på ofri grund och på den tiden ordnades arrendet via en engångssumma, ett handslag och en muntlig överenskommelse. De fiskade, rensade strömming, åkte träbåt till Gråskärsbådan, tog picknick med kaffepanna och smörgås, solade på klipporna, lekte i havet, diskade utomhus, tog dricksvatten i brunnen, kylde mjölk i jordkylskåpet vid bron, läste Filmjournalen, sov i våningssängar, sjöng mellan tallarna, lekte buss på stenarna, badade naken hela familjen (man gjorde det på den tiden), hämtade mjölk från en närliggande gård, köpte en back med läsk och lättöl från bryggeribilen en gång i veckan, cyklade, plockade smultron, vilade i hammocken, gräddade pannkakor, sprang kors och tvärs, tvättade i havet, stekte strömming, byggde verandor, slog ihjäl mygg, lyssnade på fågelsången från takåsarna, bäddade i gustavianska soffor, eldade i spisen, satt i knarriga korgmöbler, målade, skissade, diktade och uppfostrade. 

Idag är det Internationella Kvinnodagen. Jag minns min mormor och min farmor och inser att de har påverkat mig, både direkt och indirekt. Deras minnen har sammanlänkats med mina, deras sidor har sammanfogats med mina. Bägge är döda, inklusive min älskade mamma, men idag känns var och en av dem väldigt levande. För jag är här. Mina syskon är här, min familj, min släkt och våra gemensamma minnen. Deras erfarenheter, svårigheter, utmaningar... allt orättvist och elakt som de utsattes för genom sina liv är något som formade dem. De lyckades ge mig både värme, kärlek och en känsla av att vara speciell. Det är styrka. 

Idag är det Alla hjärtans dag, den 14:e februari. Och jag saknar dig, mamma.  Du hade verkligen förmågan att göra särskilda tillfällen ännu mer speciella, med glädje, små gåvor och mat. Tiden går och jag har stoppat dig i en särskild plats i mitt hjärta. Musik fortsätter att upplyfta, naturen fortsätter att förhöja och människor fortsätter att överraska. Jag önskar bara att du kunde vara här och dela det med mig, med oss, att du var där när vi umgås, när vi pratar, firar, äter, skrattar. Du är verkligen en av de roligaste och finaste människor jag någonsin har haft i mitt liv. Jag älskade dina egenheter, retade mig på dina svagheter och njöt av allt vi kunde skratta åt tillsammans. När det bara behövdes en blick för att vi skulle börja fnissa hejdlöst. När du log så blev man glad inombords, för det syntes att du älskade spralligheten och ville dela med dig av den. Idag är det många som saknar dig, mamma. Inte bara jag. Jag sätter mig här och skriver, gråter, tänker på allt jag inte får göra med dig, att du inte kan hålla om mig eller jag om dig. Och när jag är klar så mår själen en smula bättre. Jag kommer i balans, fylls av alla goda minnen och planar ut igen. Påminns om att jag är övertygad om att vi tillhör varandra, att vi är en evig familj. Du är alltid min mamma och jag är alltid din dotter. Vi älskar dig, jag älskar dig.

Var du än är så vill jag att du ska veta det. Och jag är tacksam för att du visste det när du levde. För att jag inte väntade tills det var för sent att visa och säga hur betydelsefull du är för mig. 

Om en vecka samlas vi till julen, till alla de där stunderna som gör familjer, vänner och gemenskap så härlig. Då minns jag förra julen, då vi med något frånvarande i blicken och med den där kalla smärtan som finns från början inombords samlade hela familjen. Det var din önskan, du ville att vi skulle samlas allesammans för att fira jul, även om  du inte skulle kunna vara med. 

Och det är nu, just nu innan jul som jag översköljs av saknad, så innerlig och kraftfull att jag inte kan fokusera på något annat. I skenet av att förlora en människa som är så essentiell så blir inte mycket annat särskilt viktigt. Det där med att fixa de sista extra julklapparna, de som ska kompensera för att man varit en dålig familjemedlem, vän eller arbetskamrat under året - de känns inte så stora. Eller så kanske de är viktiga, just för att behålla det där förhållandet. För att påminnas om att den där personen är viktig. Presenter och julklappar bevarar inte ett förhållande, dock, det är tid som gör det. Engagemang, värme, omtanke. 

Jag har aldrig förr träffat någon som varit så omtänksam mot mig som min mamma. Vissa människor kan säkert känna att det är ett nödvändigt ont att alltid uppvakta, köpa små presenter, fira och tänka på andras behov. För mamma kändes det som att det kom automatiskt, som att det var en del av hennes livsblod. Hon  såg något särskilt när hon var ute och handlade och tänkte, "det där ska jag köpa till henne/honom." Och det gjorde hon ofta, hon engagerade sig inte bara i familjen, utan i många vänner och utökad släkt som hon ville engagera sig i. Ändå var inte mamma den som frivilligt ställde upp på saker och ting, särskilt inte om det var obekvämt. Men när det kom till kärlek och omtanke, medmänsklighet, då var hon unik i mina ögon. 

Jag saknar dig, mamma. Den här julen skulle jag vilja sitta bredvid dig i soffan och titta på Kalle Anka medan du knaprar nonstop. Jag skulle vilja ha möjlighet att beundra dina julörhängen (granar, tomtar eller liknande) och känna doften av din julfenjal. Jag skulle vilja se glimten av barn i dina ögon när du fnissade åt något, den där varma, mjuka blicken när du smekte någons kind, eller till och med det där irriterade uttrycket när alla samlades som  en fårskock i köket - runt dig. Det gjorde vi alltid av någon anledning. Så fort du var i ett rum samlades vi där, och oftast var det i köket. Du satte dig på en stol - du orkade inte stå länge de senaste 5 åren - hackade dill som skulle dekorera lax och nubbesallad, du instruerade var maten skulle stå, blev röd om kinderna och en stor del av tiden var du stressad och lite grinig. Men inte alltid. Där emellan skrattade du högt åt någons löjliga skämt. Du tog ett glas kall julmust och placerade chokladaskar ovanpå varandra - du fick många -  och ställde ut julblommorna som några kom med. Du visade på julkorten som fyllde den lilla vägghängda bonaden med ficka. 

Den här julen blir inte som tidigare. Vi ska fira tillsammans med min bror och hans familj och det ska bli både spännande och roligt. Jag har haft turen att få fira hos och med mina föräldrar ända sedan jag föddes, med några undantag för ett par år när jag firade med mina svärföräldrar (och det gillade INTE mamma!). Det är inte bara en människa man  sörjer, det är allt som var och som inte kommer tillbaka. Det som aldrig någonsin kan ersättas, för den personen - som gjorde det möjligt - är inte här längre. Föräldrar förankrar en i barndomen, de gör att man stadigt och tryggt har en länk till det förflutna som gör att man aldrig behöver förlora balansen. Åtminstone har det varit så för mig. Och när mamma dog rycktes en av förankringarna upp och jag har försökt återfå någon form av balans sedan dess, på egen hand och med den familj jag har. Jag är så oändligt tacksam för den pappa jag har kvar, för mina syskon och min familj. 

Nej, den här julen blir inte som tidigare. Inte det minsta. Men det finns många aspekter av livet som jag inte har upplevt än, trots att jag är väldigt vuxen. Och jag är tacksam för varje ny aspekt jag får uppleva, för varje ny erfarenhet, varje möjlighet att växa och utvecklas, se och höra, njuta och känna. 

God jul, mamma. God jul, hela min familj, mina vänner och resten av världen. Må vi fylla våra och andras liv med ljus och kärlek, värme och vänskap. Så att alla ska få känna hur det känns att vara en del av en stor, omtänksam familj. 

Underbara, älskade mamma..!

Den här tiden på året, just nu, vill jag bara säga det här: Jag VET att vi kommer att träffas igen. JAG VET DET.

Om 6 dagar har du varit död i 1 år. Nästa onsdag skulle du ha fyllt 73 år. Jag tänker på alla underliga detaljer i samband med detta; nattlinnet som du skulle få i födelsedagspresent men som istället blev de kläder som följde dig in i evigheten. Jag tänker på den dragongravade strömmingen som du gjorde till jul och som du gjorde så perfekt. På hur du satte upp dekorationer överallt inför jul, placerade granris i en stor porslinstillbringare med virkade, röda hjärtan, hängde upp bonader, lade på manglade juldukar, putsade trämöbler så att de glänste, gjorde en inslagningsstation i tvättstugan med julklappspapper, snören, tejp och väntande klappar. Hur du köpte och ställde amaryllis i vardagsrumsfönstret, hyacinter i olika färger - alldeles för tidigt - i köksfönstret - de var utblommade innan julafton så du fick köpa nya. Jag tänker på hur vi planerade julmaten flera månader tidigt varje år, hur du alltid lyssnade på julmusiken som Sussi hade skickat från Skellefteå. Alla julkort som du skickade och tog emot, små julklappar som du ville att nya och gamla vänner skulle få per post och som du verkligen ansträngde dig för att få iväg. Jag tänker på hur det doftade i köket när du hade bakat - och höll på att baka - drömmar, finska pinnar, syltkakor, mazariner med rosa glasyr. Hur du såg ut i ditt grönrandiga förkläde från Mässen på Sunds Defibrator. Hur du alltid tog på dig glittriga örhängen till jul, gärna röda julkulor eller små granar. 

Jag kan inte sluta sakna dig, mamma, för jag älskar dig. 

Även om jag inte kan prata med dig eller krama dig så är  du fortfarande min mamma och jag ska göra allt jag kan för att ta hand om det du har lämnat till mig och vår familj. För det du har lämnat är OSS. Inte smyckena, även om jag alltid tänker på dig när jag ser det där kraftiga silverarmbandet som du älskade och alltid bar. Inte vinterjackan, även om jag inte har några problem att se dig i den och en av dina MÅNGA färgglada scarves snodda runt halsen. Inte receptboken, trots att den gör att vi kan baka allt du tyckte om att baka. 

Ingenting av det är värt något utan dig. De tröstar mig inte, de ger mig inte glädje på samma sätt som din närhet. Jag kan krypa in i en av dina filtar eller tröjor och inbilla mig att det är dig jag kramar om, men det är såklart inte samma sak. 

Det jag vill säga till  dig,  mamma, är att jag inte längre är sådär jätteledsen. Jag är inte längre sorgsen, uppgiven, förtvivlad. Alla dessa känslor är liksom spetsade med en stark känsla av glädje - och hopp. 

För en vecka sedan, när jag hade kommit hem från vår kyrkas Tempel i Västerhaninge, så hade jag en speciell upplevelse. Jag hade drömt om dig, att  du alltid lade dig i din säng varje kväll och pratade med pappa Bengan. Att du väntade på att få höra något tillbaka, att du ville ha en kommunikation. Men ingenting hände. Ändå sa du i drömmen att du fortsatte att göra det varje kväll. Så när jag kom hem så satt jag där på soffan och undrade över de orden. Och jag började prata med dig. Berättade om allt jag ville säga, för jag tänkte att du kan ju inte läsa mina tankar, så jag kan lika gärna prata högt. Jag berättade om mina rädslor, min obalans i livet efter din död, om mina mål, om allt som jag ville att du skulle vara en del av. Och det är inte rättvist att du inte kan vara del av mitt liv bara för att du råkar vara död. 

Och den väldigt, väldigt starka känslan och tanken som kom till mig då, var att du var medveten om allt som hände i våra liv. Och att du, där du befinner dig, fortsätter att utvecklas och att gå vidare med ditt liv. Det är som att våra liv går vidare parallellt, men i olika sfärer och spår. Jag vet inte om jag kan förklara det annorlunda, men jag visste att du inte bara "flyter omkring" någonstans eller har upphört att existera -  poff! Jag visste att du fortfarande existerar och att livet inte upphör. 

En dag. En dag kommer vi att få vara tillsammans igen. Vi kanske inte kommer att få göra äppelmos i köket i Sörberge, köra ett Birstarace, sjunga julsånger vid pianot. Det kanske hellre blir så att vi helt stilla sitter tillsammans och lyssnar på vacker musik. Att vi håller om varandra och kommer ihåg att vi är familj. En evig familj. Och arbetar tillsammans, sida vid sida. 

Den här julen, den här årsdagen, den här tiden - vill jag dela med mig av mitt vittnesbörd om att familjen är evig. Och att vi tillhör varandra, både här på jorden och vidare in i evigheten. 

#BecauseOfHim

    När Jonatan Lejon begravdes så talade hans lärare om hans person och karaktär. Jag minns så väl de allvarsamma orden "Kära Jonatan Lejon; borde du egentligen inte ha hetat Jonatan Lejonhjärta?" Vi älskade Jonatan Lejonhjärta i vår familj och tyckte nog att Skorpan var ganska så vek. Idag vet jag att Skorpan inte var vek. Han var mänsklig; han var rädd för att bli ensam, för att dö, för att vara sjuk. Mest av allt var han rädd för att aldrig få se Jonatan igen. 

I Bröderna Lejonhjärta tar Astrid Lindgren upp den  där rädslan som många barn har; den att förlora någon man älskar mer än någon annan. Att möta döden när man är  liten. Den har alltid varit min favoritbok, mer än någon annan, för jag kände mig alltid som Skorpan och önskade att jag var som Jonatan. Utan att någonsin förstå att  världen utgörs av både Skorpor och Lejonhjärtan. Mod är ju faktiskt att våga göra något trots att man är rädd. 

I sorg finns det mycket rädsla, i varje fall i min. Rädslan att förlora minnena, att aldrig få skapa nya, att glömma rösten, blickarna, närheten, beröringen. Men jag tror inte att den rädslan ska få plats, sorgen är tillräckligt svår att hantera ändå. Vi har nu levt drygt nio månader utan vår mamma, hustru, svärmor, syster och vän. Jag gråter fortfarande när jag tänker på mamma, när jag tänker på hur abrupt hon lämnade livet. Sedan tänker jag på Skorpan. Och Jonatan Lejonhjärta. Jag tänker på när Skorpan helt odramatiskt gick från sin kökssoffa i den trånga lilla lägenheten till det blommande, sagolevande Nangijala. Där han hittade Jonatan metande vid ån. Livet är väldigt dramatiskt, inte döden. På ett ögonblick var Skorpan frisk, han kunde springa, simma, rida - och han var modig trots att han fortfarande var rädd. Och vad bättre var; han var tillsammans med sin älskade Jonatan igen. 

Jag vet inte om Astrid Lindgren trodde på ett liv efter döden, om Nangijala för henne var hoppet och tron som vi behöver för att kunna fortsätta framåt. Det jag vet är att jag en dag kommer att - helt odramatiskt - glida över från det här livet till en annan värld och där kommer jag att vara tillsammans med mamma igen. Med min pappa Johnny, min farfar och farmor, min mormor och morfar, min svärmor och vänner som har lämnat den här platsen. 

Jag vet inte om mamma kommer att sitta och fiska i en körsbärsdal eller om vi kommer att springa runt i gräset, yra av lycka över att träffa varandra igen. Men jag vet att det kommer att vara ljust, varmt, vackert och fullt av kärlek. För kärleken och familjen upphör inte bara för att vi dör. 

Familjen...

För ett år sedan såg den helt annorlunda ut, för att du - mamma var där. Många av de aktiviteter vi planerade och utförde anpassades efter dig och vi skapade minnen tillsammans. Idag dyker det väldigt ofta upp minnen i tankarna och på Facebook, saker vi gjorde och upplevde och jag kommer ihåg sådant jag hade glömt. Utflykter till små caféer, buskis i regnkläder där vi huttrade i sommarkylan. 

Allt vi planerar hädanefter är utan dig. Varje födelsedag och högtid kommer du inte att vara där. Ibland känns det som att du har svikit oss, att du har gått före, smitit iväg till en plats på egen hand - helt olovligt. Och jag kan känna ilska över att du inte är här längre, att du inte kommer att vara med när vi skapar nya minnen. För de här minnena kommer du aldrig att vara en aktiv del av. Jag kan berätta om dem för dig i förhoppningen att du någonstans kommer att höra och le över de traditioner vi skapar och fortfarande följer. Och ibland känner jag också skam över att vi fortsätter att leva och njuta av livet medan du inte längre kan det. Jag tänker på hur fort det gick när du plötsligt förstod att du skulle dö och att stunden var helt odramatisk - för dig. Och jag inser att döden i sig inte är särskilt dramatisk alls, det är livet som är fantastiskt. Det är människorna, familjen, vännerna man omger sig med som gör det så härligt, så roligt och meningsfullt. Det är barnen, syskonen, föräldrarna, de goda vännerna, släktingarna som fyller livet med ljus och kraft. 

Vi går framåt med tiden och dagarna, mamma, och bildar nya familjeformationer. Vi skrattar, vi gråter, vi kramas, vi tänker, vi planerar, vi njuter och vi lever. Du är inte där när vi firar varandra nu, men för mig kommer du alltid att finnas i varje stund även om du inte längre höjer rösten eller skrattar tillsammans med oss. 

Det är underligt hur livet känns när en djupt älskad människa lämnar familjen. 

Det är snart åtta månader sedan vi blev utan dig och allt jag vet är att det enda som går vidare är tiden. Men den man älskar försvinner inte. Vi tillhör varandra. Varför skulle vi annars älska så djupt?