När Jonatan Lejon begravdes så talade hans lärare om hans person och karaktär. Jag minns så väl de allvarsamma orden "Kära Jonatan Lejon; borde du egentligen inte ha hetat Jonatan Lejonhjärta?" Vi älskade Jonatan Lejonhjärta i vår familj och tyckte nog att Skorpan var ganska så vek. Idag vet jag att Skorpan inte var vek. Han var mänsklig; han var rädd för att bli ensam, för att dö, för att vara sjuk. Mest av allt var han rädd för att aldrig få se Jonatan igen. 

I Bröderna Lejonhjärta tar Astrid Lindgren upp den  där rädslan som många barn har; den att förlora någon man älskar mer än någon annan. Att möta döden när man är  liten. Den har alltid varit min favoritbok, mer än någon annan, för jag kände mig alltid som Skorpan och önskade att jag var som Jonatan. Utan att någonsin förstå att  världen utgörs av både Skorpor och Lejonhjärtan. Mod är ju faktiskt att våga göra något trots att man är rädd. 

I sorg finns det mycket rädsla, i varje fall i min. Rädslan att förlora minnena, att aldrig få skapa nya, att glömma rösten, blickarna, närheten, beröringen. Men jag tror inte att den rädslan ska få plats, sorgen är tillräckligt svår att hantera ändå. Vi har nu levt drygt nio månader utan vår mamma, hustru, svärmor, syster och vän. Jag gråter fortfarande när jag tänker på mamma, när jag tänker på hur abrupt hon lämnade livet. Sedan tänker jag på Skorpan. Och Jonatan Lejonhjärta. Jag tänker på när Skorpan helt odramatiskt gick från sin kökssoffa i den trånga lilla lägenheten till det blommande, sagolevande Nangijala. Där han hittade Jonatan metande vid ån. Livet är väldigt dramatiskt, inte döden. På ett ögonblick var Skorpan frisk, han kunde springa, simma, rida - och han var modig trots att han fortfarande var rädd. Och vad bättre var; han var tillsammans med sin älskade Jonatan igen. 

Jag vet inte om Astrid Lindgren trodde på ett liv efter döden, om Nangijala för henne var hoppet och tron som vi behöver för att kunna fortsätta framåt. Det jag vet är att jag en dag kommer att - helt odramatiskt - glida över från det här livet till en annan värld och där kommer jag att vara tillsammans med mamma igen. Med min pappa Johnny, min farfar och farmor, min mormor och morfar, min svärmor och vänner som har lämnat den här platsen. 

Jag vet inte om mamma kommer att sitta och fiska i en körsbärsdal eller om vi kommer att springa runt i gräset, yra av lycka över att träffa varandra igen. Men jag vet att det kommer att vara ljust, varmt, vackert och fullt av kärlek. För kärleken och familjen upphör inte bara för att vi dör. 

Familjen...

För ett år sedan såg den helt annorlunda ut, för att du - mamma var där. Många av de aktiviteter vi planerade och utförde anpassades efter dig och vi skapade minnen tillsammans. Idag dyker det väldigt ofta upp minnen i tankarna och på Facebook, saker vi gjorde och upplevde och jag kommer ihåg sådant jag hade glömt. Utflykter till små caféer, buskis i regnkläder där vi huttrade i sommarkylan. 

Allt vi planerar hädanefter är utan dig. Varje födelsedag och högtid kommer du inte att vara där. Ibland känns det som att du har svikit oss, att du har gått före, smitit iväg till en plats på egen hand - helt olovligt. Och jag kan känna ilska över att du inte är här längre, att du inte kommer att vara med när vi skapar nya minnen. För de här minnena kommer du aldrig att vara en aktiv del av. Jag kan berätta om dem för dig i förhoppningen att du någonstans kommer att höra och le över de traditioner vi skapar och fortfarande följer. Och ibland känner jag också skam över att vi fortsätter att leva och njuta av livet medan du inte längre kan det. Jag tänker på hur fort det gick när du plötsligt förstod att du skulle dö och att stunden var helt odramatisk - för dig. Och jag inser att döden i sig inte är särskilt dramatisk alls, det är livet som är fantastiskt. Det är människorna, familjen, vännerna man omger sig med som gör det så härligt, så roligt och meningsfullt. Det är barnen, syskonen, föräldrarna, de goda vännerna, släktingarna som fyller livet med ljus och kraft. 

Vi går framåt med tiden och dagarna, mamma, och bildar nya familjeformationer. Vi skrattar, vi gråter, vi kramas, vi tänker, vi planerar, vi njuter och vi lever. Du är inte där när vi firar varandra nu, men för mig kommer du alltid att finnas i varje stund även om du inte längre höjer rösten eller skrattar tillsammans med oss. 

Det är underligt hur livet känns när en djupt älskad människa lämnar familjen. 

Det är snart åtta månader sedan vi blev utan dig och allt jag vet är att det enda som går vidare är tiden. Men den man älskar försvinner inte. Vi tillhör varandra. Varför skulle vi annars älska så djupt? 

Det finns de som säger att vi inte behöver motionera för att gå ner i vikt. 

   Att det inte gör någon skillnad överhuvudtaget - vi kan lika gärna vara stillasittande som att springa sju dagar i veckan. Jag föll för den tanken en kort stund för några år sedan, för det kändes så skönt att äntligen få bekräftelsen att jag inte behövde motionera, det spelade ju ändå ingen roll. Det enda som skulle påverka min vikt var om jag ändrade mina matvanor. Det var runt den där tiden när så många började med 5:2 metoden, när dokumentärer översvämmade TV-kanalerna och predikade om att vi bara behövde 30-sekundersmotion i ett väldigt snabbt tempo ett par gånger i veckan. Att om vi drar ner matintaget till max 500 kcal 2 dagar i veckan så blir vi av med överskottskilona. Och det kom fler påståenden att människor mådde bättre och levde längre under 1930-talets depression, just på grund av att de aldrig riktigt åt sig mätta. 

Ja, det kanske stämmer att vi inte behöver motionera för att gå ner i vikt, jag kan inte säga något med vetenskapligt dokumenterad säkerhet om det. Det kanske också stämmer att mindre mat ger bättre hälsa. Men det finns EN sak jag har en personlig övertygelse om: 

MOTION GÖR LIVET LÄTTARE ATT LEVA

Ju äldre jag blir, desto mer klarnar vissa saker för mig. Jag förstår att livet är kort, att pengar bara är roliga om man mår tillräckligt bra för att njuta av dem, att varje dag börjar en ny chans. Det är viktigt att ta vara på de dagarna och chanserna. 

I runt 2 veckor har jag motionerat väldigt sporadiskt. Istället för att som vanligt träna minst 30 minuter varje dag så att jag blir rejält svettig så har jag strosat lite lätt, gått i affärer och gjort korta promenader samt suttit på parkbänkar. (Även om det är mysigt att sitta och filosofera på parkbänkar så blir man väldigt stel efter ett par timmar) Och vad blev konsekvenserna? Jo, omedelbart började jag få ont i lederna, fötterna kändes svullna och otrevliga, benen tunga. Rörligheten blev mycket sämre, jag andades snabbare och orkade nätt och jämnt gå ett par hundra meter utan att stanna till flera gånger. Men det var inte det värsta. Nej, de allra värsta konsekvenserna var att jag blev nedstämd. Trött, orkeslös, lite apatisk. Jag ville inte ta mig för något, ingenting kändes roligt och livet hamnade helt och hållet ur synk. Självförtroendet sjönk i botten. Det var som en nedåtgående spiral som bara fortsatte längre och längre ner.

Jag och värme är inte någon bra kombination. När man har högt blodtryck så gör temperaturer över 20 grader något speciellt med huvudet, åtminstone med mig; jag blir seg och tankeverksamheten låg. Och att träna när det är varmt har alltid känts motbjudande för mig, för då blir jag ju ÄNNU varmare! 

Men efter flera dagars sorgsna tankar, då nästan vad som helst har kunnat få mig att börja gråta, då jag har känt mig utanför själva livet och som om jag dinglar i en tunn spindelväv någonstans bortom allt verkligt, bestämde jag mig för att träna - trots värmen. Efter bara fem minuters svett och fotarbete kände jag något hända i kroppen. De nedstämda tankarna lyfte och ersattes av energi, det blev lättare att andas och fötterna rörde sig snabbare än jag trodde att jag förmådde. Hela kroppen tycktes signalera YES! YES! YES! medan jag sparkade, lyfte på knän, viftade med händerna och gjorde enorma sidosteg. 

Nu sitter jag här med huvudet fullt av tankar som jag för en gångs skull kan hantera. Det är inte lätt att gå igenom svåra saker i livet, verkligen inte. Alla har något de bearbetar. Men varför gör man det ofta svårare? Varför drar man sig inom sitt skal, gömmer sig för världen, drar en filt över huvudet, sörjer i tysthet och framför allt i stillhet? Jag glömmer verkligen inte mamma när jag motionerar, när jag skrattar åt den svettiga, roliga figuren i vardagsrumsspegeln (jag) och mår bättre. Hur kan jag glömma henne? Glömma att hon inte finns här mer, att jag inte bara kan ringa när jag behöver prata, när jag vill känna hennes armar, höra hennes röst? Motion som sorgbearbetning är inte ett botemedel eller en drog som döljer smärtan - det är ett sätt att ta sig IGENOM smärtan med större kraft. 

Jag hade absolut ingen som helst aning om att min regelbundna motion hade påverkat mitt humör så mycket, förrän jag slutade motionera regelbundet och sjönk som en sten. 

Nu finns det ingenting som kan få mig att sluta motionera 6 dagar i veckan. Och om jag skulle fundera på att hoppa över en dag på grund av "semester", "jag-ska-sitta-i-bilen-hela-dagen", "utlandsresa", "trötthet", "jag vill gråta" eller andra anledningar - så borde jag påminna mig själv om att det ALLTID finns tid för motion. Om man prioriterar det. 

#motionbehövs #motioneravarjedag #träna #sorg #glädje #ingaursäkter

Internet är fullt av motivationsbilder. 

Facebook och Instagram svämmar över av goda råd - "Du kommer aldrig att hitta tid för någonting - du måste TA dig tid" - "För att se en förändring måste du skapa en förändring" - "Om du vill ha kondition måste du göra dig av med en sak - dina ursäkter". 

Det här inlägget har bara en inriktning. Jag har tillbringat år med att sätta igång; göra scheman, listor, skriva upp vad jag har ätit, hur länge jag har motionerat, fyllt kylskåpet med perfekt mat, packat skafferiet med Modifast/Nutrilett/Cambridgekuren, laddat köksbänken med vitaminer och tillskott, köpt vikter i alla storlekar, träningskläder i mängder, gåband, skor, köpt böcker och DVD:s, gått med i Viktväktarna, ätit LCHF, lyssnat på suggestioner om viktnedgång, blivit medlem hos olika hälsosajter där jag fått ständiga råd, uppmaningar, hot och utsatts för perfekta kroppar och ordspråk som gjort mig uppmärksam på min egen ofullkomlighet, tränat med stjärnor och bodybuilders. Ingenting av det har fungerat. 

Varför? För att jag har gått ut så hårt från början, med så stora förväntningar om ett fantastiskt och SNABBT resultat att jag har tappat sugen efter ett par veckor. Sedan ligger alla grejor där, undanstoppade, påminnande om min skam. Jillian Michaels funkade inte, jag avskydde hennes hårda attityd, hennes "Pain is fear leaving your body", hennes påstående om att "I've got 400 pound people who can do this - and so can you!" Jag vet inte om hon själv har provat att studsa runt i "Jumping jacks" med värkande knän, blodtryck som hotar att spränga bröstet och en massiv övervikt. Den ultimata sanningen är att man hittar inte sin sanning hos någon annan - man hittar den på egen hand. Genom att ärligt och uppriktigt känna efter vad man verkligen behöver, vad man är villig att göra sedan hitta det som fungerar. 

Det finns faktiskt ett ordspråk som jag gillar - och det är:

Losing weight is hard

Being overweight is hard

Choose your hard

Det finns faktiskt inga genvägar till att få en friskare kropp. Oavsett om man vill gå ner i vikt eller bli mer hälsosam genom att motionera och ta hand om sin kropp så är det ansträngande att utföra en förändring. Inte bara ansträngande, det TAR TID. Det är inte en engångsgrej - fyra timmar på gymmet tar inte hand om månadens behov - du måste envist göra det flera gånger i veckan eller varje dag - RESTEN  AV LIVET. 

Kanske borde JM ordspråk hellre vara:

"Sweat is pain leaving your body"

På grund av övervikt och en lättjefull livsstil (ja okej, det är en omskrivning för lat) så värker min kropp ständigt. Jag har hellre lite värk i kroppen på grund av att jag har rört den än för att jag har suttit stilla. 

Vänta inte på motivationen - det har jag nog sagt tidigare - bara SÄTT IGÅNG.

Säg inte till dig, eller någon annan som en ursäkt, "jag ska börja imorgon eller på måndag". Du behöver inte köpa månadskort, ringa gymmet, fixa nya träningskläder eller perfekta skor, du behöver faktiskt bara sätta igång just NU. 

Jag har haft feber i över en vecka och inte kunnat träna. Att träna med feber i kroppen påfrestar hjärtat och kan leda till hjärtmuskelinflammation, något som gör dig svag och hindrar dig från att leva ett fullt liv ett låååååååååångt tag framöver. För mig har det varit extremt svårt att inte kunna motionera. Idag satte jag igång på allvar med målet att köra 3 miles, ca 55 minuter. Efter ca 30 minuter snubblade jag över mina egna fötter och kunde knappt andas, svetten rann ner i ögonen och jag ville sluta. Men det gjorde jag inte. Jag körde inte på som en dumming, troende att man ska vara HÅRD och TUFF med sig själv, jag drog bara ner lite på rörelserna men fortsatte att röra på mig tills svimningskänslorna försvann. Drack vatten, insåg att det är MIN kropp och MIG jag vill stärka, inte någon hård tränare. 

Jag tränar inte för tävlingar, för att överträffa andra, för att bevisa något eller för att vara duktig i någons ögon - jag tränar för MIG. För att jag äntligen har insett att jag är viktig och att jag förtjänar att må bra. Och för att det är så förbenat skönt att se sig i spegeln efter att svetten torkat och säga "Du är värd det här. Du är värd allt. Varje dag."

#energi #nomotivationneeded #justdoit #startwalking #walkathome #lesliesansone #youareworthit

Idag för exakt 6 månader sedan slutade du att andas. För 2 år  sedan lade du upp den här bilden på Facebook och nämnde  att du älskade  den. Det var runt 1993 och allas våra liv såg annorlunda ut än de gör idag, så väldigt annorlunda. Ett år  tidigare hade du fått din första cancerdiagnos och opererat bort en del av ena bröstet, det andra bröstet helt och hållet samt delar av  lymfan under armen. Jag minns att du var tyngd av allvaret men att du såg så  elegant ut, som en verklig dam. Det är en del av dig som jag alltid har respekterat, du var - är - en dam. Du höll dig med verklig air, var prydlig och noga med utseendet och visste alltid vad som krävdes av dig. Samtidigt var du fnissig som ett barn, hade ett  stort hjärta och njöt av livet ohejdat. 

Och inatt levde du i mina drömmar.

Du var lycklig, tillfreds och varm av kärlek. Först befann du dig i ett hus, kanske var det Björkön, det kändes som det. Åh, vad jag önskar  att tomten till Björkön hade friköpts från markägarna, att det hade funnits ett verkligt arrendekontrakt och att markägarna hade visat sig vara mänskliga i den frågan. Men pengar är så viktiga för vissa. Hoppas att de inser innan det är  alltför sent att pengar varken  kan köpa verklig lycka, hälsa eller liv. 

Du umgicks med oss i familjen, var kärleksfull och plockade med saker och detaljer, precis som mormor brukade göra. Det var sommar och  vi njöt av luften, dofterna, solen. Du kramade och försökte att vara rättvis, så att alla fick av din uppmärksamhet. Det var underbart. 

Sedan var vi utomhus. Jag sökte efter dig, hela familjen, inklusive barn, barnbarn, barnbarnsbarn och ingifta sökte efter dig och DÄR... där hittade vi dig på en vit parkbänk, med en stor glass i handen. Du såg så nöjd ut. Peter och Annalena satt där med dig, pratade och skrattade. Vi andra var glada att vi hade hittat dig, satt oss ner och började fundera på glass, vi också. Sedan upptäckte vi ett bord fullt av dina gamla arbetskamrater, fortfarande klädda i arbetskläder och förkläden (drömmar!), de vinkade och log och du satt kvar med din glass i handen, glad för att se gamla vänner. 

Sedan gick du och om vi ville följa med så var det bara att resa på sig. Du bestämde takten. Och sedan var det över. 

Jag saknar dig, mamma. Och jag är så innerligt glad för de här stunderna då jag kan känna din omedelbara närhet och kärlek, för det är de två delar som jag älskar och saknar allra mest. Du vet att jag har tänkt på dig de senaste dagarna, funderat på hur nära eller hur långt bort du faktiskt är, för jag vet av hela mitt hjärta att du aldrig är särskilt långt bort. Även om din kropp är död och vi ska sprida din aska snart. 

Jag vet att de som dör inte försvinner ut i tomma intet. 

Att de faktiskt bara har lämnat det mänskliga rummet och gått in i ett annat. 

Det är inte bara minnen som sipprar in i mina drömmar, som får mitt hjärta att dras ihop och sedan expandera i värme när jag fylls av en glädje som jag bara förknippar med ren kärlek - och dig, mamma. 

Det är den del av dig som aldrig försvinner, som aldrig dör och som alltid finns här. 

Tack för att du fyllde mina drömmar inatt, mamma, tack för att du höll om mig, för att du spred din kärlek till hela din familj, för att du visade att du är du och att du äntligen -  äntligen - är verkligt och uppriktigt lycklig. 

Exakt ett och ett halvt år på dagen - och tiden - efter att du lade ut den här bilden av oss fem andades du in och gick före oss till det där underbara äventyret som vi har kvar att uppleva. Och där väntar du. Kanske med en glass i handen. 

#Glädjemittisorgen #Hopp #Sorg #Bearbetning #Evighet #Familjerärförevigt #Drömmar #Familj #Lycka

Åhhh, mamma skulle ha AVSKYTT den här bilden! Blivit såååå arg att jag lade upp den - här, på Internet, på Facebook - så att alla kunde se den! :) Hon ville ju alltid se bra ut på bild, ville alltid få godkänna dem. Annars såg hon "så tjock ut, så gammal, så HEMSK!" Här sitter vi på Österåsen en helg för ett par år sedan, på vår Skrivarweekend med den underbara Gerd som fortfarande leder Skrivarkurser och Kreativa kurser där. Hon ÄR verkligen helt underbar, vilken människa - full av värme, människokänsla och lugn. Hon tyckte om mamma, också. Där satt vi i Lilla Matsalen och fjantade oss med maten, vi älskade att göra det - fjanta oss - tillsammans. Och att mamma lade gurkskivor på ögonen var en del av det. Vi skrattade ibland så att vi nästan kissade på oss och blev alldeles så där lealösa som man kan bli när man har rusat förbi muren av hämningar och rivit den i sin iver att utforska mer roligheter att skratta sig fördärvad åt.

Det här minnet är en passus idag, jag ville lägga ut något som påminner mig om hennes komiska sida, den som fick henne att skratta så intensivt att hon skrynklade ihop ansiktet som blev alldeles rött. Mammas skratt - och nysningar - var så höga att det var lätt att få hörselskador om man stod för nära. Det saknar jag på något vis. 

Annars är mitt liv fullt just nu - fullt av nya insikter och vägar. Det finns ett par saker i livet som verkligen skakar fram det där sunda förnuftet som skramlar omkring inombords, desperat i sina försök att få oss människor att börja leva med mening. Allvarliga sjukdomar och en närståendes död är två av dessa saker. Men ibland är vi så blinda, döva och löjligt dumma att vi ändå vägrar bli smartare av dessa erfarenheter. Det påminner mig än en gång om dvärgarna i CS Lewis böcker om Narnia, i "Den Sista Striden", där de tror sig sitta i en mörk, sunkig lada med rutten kål och lök till förtäring. De klagar på sina omständigheter, maten och livets orättvisor och har inte tillräckligt med självinsikt eller tro för att se att de egentligen står på en grön, blomstrande äng omgiven av prunkande träd, vid ett stort, överdådigt bord fullt av alla slags läckerheter. Vi har svårt att se möjligheterna för alla svårigheter ibland och vi tror inte att vi har tron eller kraften att höja oss ur dem. Vilken hemsk osanning - FÖR DET HAR VI. Var och en av oss har den kraften, men det är VI SJÄLVA som håller oss tillbaka. Som inte vågar. Tror. 

Det bästa rådet jag har fått i hela mitt liv - och som verkligen aldrig har genomträngt min tjockskallighet tidigare, är: ETT STEG I TAGET. Vi hör det så ofta att vi kanske inte förstår det. Av någon anledning är det lättare att tro på komplicerade råd, som att dricka ett särskilt vatten med vissa ingredienser vid en viss tid varje morgon; göra en särskild lite ovan mindfulnessövning; äta mat som aldrig hettas upp eller liknande. Vi får råd varje dag, hundratals gånger om dagen, i tidningar, på Internet, Facebook, Twitter, Instagram, Snapchat, via sms, mms, TV, vänner, jobb, skola, reklam... Tänk om vi förstod - om jag förstod - att de bästa råden är de enkla. Det finns ingen anledning att försvåra något - vi blir ju bara förvirrade om vi försöker ta ALLA råd, om vi handlar ALLA rawfoodgrejor, kryddor, oljor, pulver och vätskor som erbjuds. Det blir som ett fåfängt jagande efter vind, som Predikaren uttryckte sig. Och den går ju inte att fånga, lika lite som vi nöjer oss med att hålla oss till råden i den här veckans tidningar, de kommer ju nya nästa vecka! Bara för att vissa råd är extremt enkla, ja nästan löjligt enkla, så betyder det inte att de inte är ursmarta. Just nu tillämpar jag Ett steg i taget varje dag. För mig innebär det rent praktiskt:

En dag i taget

En timme i taget

En måltid i taget

En träning i taget

En underbar vän sa till mig, samma dag som mamma hade slutat andas - "andas in och ut 10 sekunder i taget - när du har klarat 10 sekunder så tar du 10 sekunder till." Ibland tar man bara 1 sekund i taget och fortsätter därifrån. Det handlar verkligen om ett steg i taget, vad man än gör. MEN.... (detta stora, oundvikliga men)

Om du inte tar steget så kommer du aldrig framåt

Så, nu när jag snart går in i 10:e veckan i rad av ett steg i taget så inser jag ett par saker:

1) Jag har alla råd jag behöver - nu är det dags att sluta samla på Pinteresttavlor och agera

2) Om jag inte börjar så kommer jag aldrig att nå dit jag vill

3) Drömmar kommer aldrig att bli något mer än fantasier om JAG inte besannar dem

4) Min åsikt om mig själv - och min tro på mig själv - är starkare än någonsin

5) Alla år med drömmar, önskningar och goda råd som bara fanns där som en roman i byrålådan kan faktiskt bli hjärnspöken - skaka av dig dem, skala bort och börja om från början: Livet är tillräckligt förvirrande och jobbigt än att du ska dra med dig bagage från allt du inte har lyckats med. 

Så ta ett steg - och fortsätt med det varje dag resten av livet. Det är det enda sättet att nå dit du vill. 

Gå ner i vikt? 

Få drömjobbet?

Få ner blodtrycket?

Bli lyckligare?

Klättra på Kinesiska muren?

Hoppa fallskärm?

Skriva en bok?

Sy en klänning?

Inreda ett rum?

Anlägga en trädgård?

Alla ansträngningar - oavsett vad det gäller - kräver engagemang. Om du vill uppnå något, börja med ett steg, sedan ett till. Fortsätt när det börjar gå jobbigt och trögt, när du kommer till en platå. Även om det blir uppförsbackar så kan du alltid ta ett steg till. Du behöver inte springa, GÅ. 

En sista passus...

För dig som tror att jag bara går omkring här hemma i mina plasttofflor tills jag har uppnått 1,2, 3 mile - prova att köra nedanstående träningsvideo en halvtimme. Du blir svettig, du kämpar, du blir arg på hennes skratt. Jag gör det varje dag tills svetten rinner och musklerna protesterar och hjärnan skuttar av energin. DO IT. I DARE YOU. 

#motion #sorgbearbetning #nådinamål #ettstegitaget #varjedag #levdindröm #glädje #uthållighet #mod #kraft 

Ovanstående bild togs av mig och min tvillingsyster i maj 2010. Orsaken till varför jag vill lägga in den är för att vi var lyckliga. Jag var väldigt, väldigt lycklig. Det syns nästan, eller hur? Vi och våra män hade färdats fram och tillbaka i den engelska vänstertrafiken, rundat rondeller på fel sätt i många timmar och vi var oerhört tacksamma över att ÄNTLIGEN få sitta ner, äta en bit mat och se England på marknivå. Utan att känna åksjukan svepa in och ut. 

Jag har alltid varit en glad person. När jag svepte in med mitt plastförkläde som 16-åring på avdelning 14 A på Sundsvalls sjukhus, kallade patienterna mig för sin lilla solstråle. Jag log alltid. Alltid. Det kan hända att jag var glad för det mesta, för jag tyckte om att le. Sedan hände något. Livet. Sjukdom. Rädsla. Bekvämlighet. Själviskhet. Dåliga erfarenheter. Smärta. Död. Jag är inte naiv, jag vet att alla människor möter ovanstående, att vi måste gå igenom tunga saker och bearbeta dem. Men jag var inte riktigt redo. Jag hade tillbringat många år med att läsa idelistiska kärleksromaner och lyssna på smörig musik, så jag trodde att alla svårigheter alltid skulle sluta med att någon svepte upp mig på en vit häst. Att jag skulle bli överöst med pengar. Äga ett fantastiskt hus vid havet med lummiga trädgårdar och ha en man som hela tiden betygade sin odödliga kärlek och passion. Nja. Så efter några års erfarenheter insåg jag att böcker har en bra plats i människors liv, men att det ändå är allra bäst att skapa sina egna drömscenarion och trevliga slut. Jag försjönk i en slags förvirrad besvikelse över att jag inte var den där drivande personen som såg till att få ett lyckligt liv. På något sätt så väntade jag kanske fortfarande på en prins som skulle se till att jag fick allt jag ville. Utan att jag skulle behöva anstränga mig eller utvecklas. Krossade illusioner leder lätt till uppgivenhet. Och jag var inte fullt lika glad längre. Jag log inte hela tiden. Många års dåliga beslut ledde till konsekvenser och plötsligt insåg jag att livet var hårt. Tufft. Skoningslöst. Solskenet blev lite blekare och jag kände inte längre för att le eller skratta hela tiden. Jag var ingen liten solstråle längre. 

Så upptäckte jag något. Och jag önskar, önskar, önskar att mamma  också hade lärt sig det här. 

MOTION GÖR DIG GLAD

Ja, det är faktiskt sant. I alla dessa år då jag från sidolinjerna fnissade åt sportfånarna som sprang omkring i elljusspåren med fula kläder och frisyrer, åt deras hurtiga stil och fastfrusna näsdropp förstod jag verkligen inte någonting. Jag tyckte att de var galningar. Löjliga. Mesiga på något sätt. Jag kunde inte förstå hur någon kunde vara så intresserad av fotboll, innebandy, basket, volleyboll, skidor eller orientering att de spenderade timmar varje vecka med att göra det. Jag bara slängde mig på sängen och fortsatte att läsa med ett spydigt leende på läpparna. Och trots att min friluftsgillande styvpappa försökte släpa ut oss i spåren för att vi skulle få motion så var det aldrig något vi fick smak för. Och mamma rörde ju aldrig på sig, mer än att gå ut en sväng i skogen ett par gånger om året eller plocka bär då och då under säsongen. Vi bredde ut oss i all vår lättja och läste istället, bakade bullar och kakor, smaskade i oss och njöt av mysigheten. Frisk luft fick vi ju ändå i mängder när vi satt i hammocken eller öppnade sovrumsfönstret. 

Jag har ALDRIG tyckt om att röra på mig. 

Och nu, åttonde veckan i rad konstaterar jag att jag har gått sammanlagt 10,6 mil. Det är inga fantasieggande siffror, jag vet, men med tanke på att jag började med 1,6 kilometer 6 dagar i veckan och sedan har gått upp till 3-5 km 6 dagar i veckan så är jag NÖJD. Och den där tjejen som sitter bredvid sin syster - jag känner igen henne nu. Jag är lycklig igen. 

Tänk om mamma kunde ha lärt sig det här? Om hon hade förstått hur mycket underbarare livet blir när man tar hand om sin kropp? Hur många härliga hormoner som frigörs och hur mycket stress som tas omhand. Istället för att sätta sig ner i en soffa efter dagens arbete och tro att all uppbyggd stress ska sippra ut i godisskålen och kärleksromanen. Lungorna är lyckliga, hjärtat är lyckligt, hjärnan hänger med och från morgon till kväll fylls jag av en slags lyrisk energi som gör att jag studsar fram under träningspassen. Svetten rinner och jag tvättar träningskläder flera gånger i veckan - men jag LEVER. Tänk om mamma hade förstått hur mycket man kan göra för sig själv, bara genom att röra på sig? Då kanske hon inte skulle ha tillbringat så mycket tid med att längta efter att 1) Vinna på lotto 2) Bli smal utan ansträngningar 3) Åka utomlands hela tiden 4) Bli frisk 5) Vara lyckligare. Hon skulle ha VETAT att hon kunde göra sig själv lycklig. Och njutit av livet ohejdat. 

LIVET. ÄR. HÄRLIGT. 

#energi #motion #lycka #glädje #ljus #promenera #sorghantering #rörapåsig

Det närmar sig 5 månader sedan mamma dog. I december startade jag den här bloggen för att kunna skriva mig igenom sorgen och bearbeta alla nya och hemska känslor. Och jag ville också använda motion som redskap i processen. Sedan december har motionen blivit väldigt sporadisk; en promenad här, en där, men för det mesta har det gått dagar, ibland veckor mellan gångerna. Varför just promenader? Jo, för att de inte sliter på kroppen på samma sätt som aerobics eller andra motionsformer gör. Och de stärker skelettet genom att man dunsar med fötterna mot underlaget. :)

I fem veckor har jag motionerat 6 gånger i veckan - promenerat. De flesta av dessa promenader har varit inomhus; i köket, i vardagsrummet, i badrummet, på balkongen. Låter det underligt, konstigt, fel? Du är nog inte den enda som tycker det. Men vad har hänt på de här 5 veckorna? Jo, jag började med att gå 1 mile om dagen (1,6 kilometer). Den första veckan fick jag dela in varje 14-minuterspass i 7 2-minuterssektioner för att orka, för att inte ge upp. Jag var som en trasa innan, under och efter varje promenad. Efter ett par dagar behövde jag fortfarande dela in passet i 2-minuterssektioner, men jag såg åtminstone fram emot motionen. Veckan därpå - då fortsatte jag med 1 mile varje dag och varje gång blev lite lättare. Den tredje veckan petade jag in 2 mile en kväll för att inte vara sämre än min syster, som stolt meddelade att hon hade gått drygt 3 kilometer. För dig som har lätt att gå miltals så låter inte ett par kilometer mycket, men för en person som har ägnat hela hösten och vintern åt att läsa, slappa och deppa så är det en uppenbarelse, ett mirakel. 

Fjärde veckan, då chockade jag mig själv med att gå från 3 till 5 miles (8 kilometer) den första dagen. Sedan dess har jag gått 2 miles varje dag, ibland 3 och nu är jag mitt i vecka fem. Och det är NU som jag kan se den stora skillnaden. 

FÖRDELARNA MED ATT PROMENERA

1) Du kan göra det var som helst, när som helst, hur som helst

2) Det är snällt mot kroppen; ger ändå muskelstyrka, kondition och starkare skelett

3) Det är helt gratis - även om du förmodligen behöver investera i ett par bra skor (vilket jag inte har, jag har kört med plasttofflor hela tiden) 

4) Det är low impact aerobics; du gör vida rörelser, pilates/yoga-andas (med indragen navel och bra hållning) och fyller lungorna med väldigt mycket luft vilket leder till ökad syresättning till kroppens alla organ: Jag har fått bättre blodcirkulation i HELA KROPPEN, tänker snabbare, har ett jämnare humör, är gladare, sover bättre, äter bättre och har ett hopp inombords som jag inte har haft på många år. 

5) Du använder din egen kroppstyngd som vikt och du gör det i din egen takt

6) Även om du gråter och inte känner för att släpa dig från soffan/sängen/golvet så orkar du med en kvart. Sedan kan du gå tillbaka till soffan/sängen/golvet om du vill. Men det vill du inte.

NACKDELAR MED ATT PROMENERA

Jag kan baske mig inte se några som helst. Jo, det enda är att jag blir lite beroende av det. Jag bryr mig inte om att plasttofflor är dumma, det viktigaste är att jag GÖR det. 

Blir det lättare med tiden, då?

Nej, inte för mig. Det enda jag vet är att jag kommer att motionera varje dag, med vila på söndagar. Men varje motionstillfälle är jobbigt, en utmaning, jag vill ge upp både i början, mitten och innan slutet. Men jag gör det INTE. 

Sedan har något annat hänt, något jag önskar att jag kunde ha upplevt mycket tidigare och kanske delat med t.ex mamma:

Jag är mer nöjd med mig själv. Mycket, mycket nöjdare. Jag tittar på mig själv i spegeln och lägger märke till lystern i ögonen, kraften som har kommit tillbaka och inser att det är JAG som har åstadkommit det. Visst, jag är fortfarande lååååååååååångt från perfekt (förresten är perfektion så subjektivt att det inte existerar i en form, så det så), men jag gillar det jag ser. Och det jag tänker och känner. Är det inte underligt att 5 veckors regelbundna promenader kan ha gjort allt det här?

Men vänta, det är mer... ;)

Att förlora någon man älskar förändrar livet och dig själv, för alltid. Du blir aldrig densamma. För på något sätt måste du gå vidare utan den här personen i ditt liv, den som har påverkat dig så radikalt. Du måste själv bära upp den biten av dig som han eller hon har hållt. När jag promenerar så glömmer jag inte mamma, jag glömmer inte att hon är död. Jag  skjuter inte undan det faktum att en av de bästa och viktigaste människorna i mitt liv inte finns här längre. Jag tror faktiskt att mammas död fyrade av mig i den här riktningen, med den förfärliga insikten att jag höll på att slarva bort mitt eget liv. För varje dag som passerar nu så når jag längre än jag någonsin har gjort tidigare, jag har passerat tidigare milstolpar och går nu helt utan GPS eller kartlagda vägar. 

Och som svar på om promenader funkar som sorgebearbetning:

JA, DET GÖR DET

Åtminstone för mig. 

Gör dig själv en tjänst och börja motionera varje dag. Strunta i om du behöver gå ner i vikt eller inte, det blir mer en härlig bieffekt av motionen, för du kommer att bli så glad och full av energi att det blir viktigare än hur mycket du väger. Och om vi är uppriktiga så är ju inte alla som är smala hälsosamma, eller hur? Så det är inte kilona det sitter i. 

Start walking. 

http://www.walkathome.com/sansone/what-to-expect-in-21-days-of-walking-with-us/ 

http://www.sparkpeople.com/resource/fitness_articles.asp?id=772 

#promenader #sorg #motion #sorgbearbetning #energi #promenera #börjapånytt #aldrigförsent