1850 ska en liten pojke vid namn Jon vid den unga åldern av knappt 2 år ha promenerat i skogen i närheten av Särna, Dalarna med sin syster. Där stötte de plötsligt på en brunbjörnshona och hennes två ungar. Oskuldsfull som han var matade Jon björnungarna med lingonkvistar och när de sedan blev trötta vilade han med ungarna vid den varma björnhonan. Hans syster sprang - förmodat ganska rädd - till sin mamma som sedan ska ha skrämt bort björnarna och den lille Jon kunde återvända hem oskadd. Berättelsen blev omskriven i norsk tidning och en författare skrev en dikt som sedan låg till grund för Alice Tegnérs barnvisa Mors lilla Olle.

Mors lilla Olle i skogen gick,
rosor på kind och solsken i blick.
Läpparna små utav bär äro blå.
– Bara jag slapp att så ensam här gå!

Det är lätt att föreställa sig det enkla i den handlingen, att som liten pojke gå i skogen - orädd och naturlig. All den rädsla som sedan grundas i barn och vuxna skapar avståndet mellan både djur och människor. Jag var inte helt orädd som barn, men jag hade däremot ett väldigt öppet sinne. Jag trodde allt som sas, litade blint på allt jag hörde. Nog kunde jag ljuga lite, men om en vuxen sa något så trodde jag på det. Mamma påminde mig om mors lilla Olle, det gör hon fortfarande. För även om hon inte var någon älskare av motion så älskade hon att vara ute i naturen. Förmodligen inte för att hon skulle få röra på sig utan för att skogen, träden, blommorna, marken, knopparna, gräset, barren och myrstackarna var som en magisk värld där hennes fantasi kunde explodera. Hon lärde mig att använda alla mina sinnen, att njuta av allt som naturen har att ge. Från allra första början av livet kunde jag njuta av solens strålar mot ansiktet. Jag kunde dra in den komplexa doften av multnande löv på hösten och glädjas över den. Naturen blev som en enorm källa av glädje att ösa ur, oavsett om det var vår, vinter, höst eller sommar. 

Jag minns fantastiska kojor av granris som förmodligen var en påbyggnad på en rotvälta. Idag känns det farligt att tänka på, men då var insidan av den kojan magnifik, med sina sammanvävda rötter, jordklumpar och framför allt dofter av mull. Det silade in ljus från skogen och vi satt på mjuka golv av mossa och gran, vördnadsfullt tysta och förundrade över vad vi hade skapat. Inte svårt att föreställa sig då att både berg- och skogstroll existerade eller att skogsrået skulle dyka upp om vi hade tur/otur. En stor del av min barndom återvände jag till skogen, skogsbrynet, en äng eller en sjö för att känna mig lugnare och mer lycklig. Då kunde jag inte förklara hur framför allt träd och doften av skog gav mig en frid inombords. Jag kunde andas bättre, se lite klarare. Saker som kändes enorma och svåra sköljdes bort när jag omgavs av något som inte var skapat av människor. För naturen har ju sin egen kraft. 

Det har snart gått fyra månader sedan mamma dog. Varje månad känns som ett år, så därför är det underligt att så lite tid har gått. Bara fyra månader?! Men tiden är ur led när det gäller sorg. Vissa dagar känns det som om jag har accepterat att hon inte är här med oss och att jag har "gått vidare", hur banalt det än låter. Men sedan kommer stunden då jag nästan slutas andas av smärta, då jag får panik för att jag inte vill acceptera att hon är borta. Då jag bara vill kura ihop mig till en boll någonstans i den där skogskojan, inbäddad i mossa och granris. Det är underligt. Ju längre tiden går, desto mer tankar, känslor och minnen dyker upp ur mitt medvetna. När jag fick mammas sångbok från 50-talet så vällde mängder av sinnesintryck fram. Vilken makt en bok kan ha! Jag behövde bara se framsidan, med den trådslitna ryggen och bilden av sjungande barn för att minnas hur hon sjöng vid våra sängar på kvällen, hur vi sjöng i naturen tillsammans, i bilen, vid pianot. 

De starka glädjeämnen jag tar med mig in i resten av livet, som en förberedelse för att "klara mig" utan mamma är den intensiva glädjen och friden som kommer av naturen samt sången. Jag tror att det sjöngs mer när hon och jag var barn. Att man sjöng i skolan, hemma och med vänner. Alla dessa sånger innebär något, de är inte bara inlärda, framtragglande verser - de bär med sig starka minnen av något som aldrig kommer att lämna oss. Mors lilla Olle var om den käcka, modiga och tillitsfulla pojken som med rosor på kinden och med solsken i blick vandrade ut i världen. Den lärde mig om att våga lita på det vackra och naturliga hos både människa och djur. Uti vår hage väcker minnen om blommor, sommarnätter, gärdsgårdar och att fröjdas åt detsamma. Och när jag ser texten till Här är gudagott att vara ur Gluntarne - som för övrigt är drygt 150 år gammal - så minns jag mammas milda, djupa och varma röst när hon sjöng stämmor med oss. Och vi njöt av livet. Låt oss alla njuta av livet - just här där vi är. Ta varje glädjeämne som finns runtom oss och uppmärksamma dem. Det är ju när allt kommer omkring inte massor av pengar, kläder, bilar, båtar, hus eller utlandssemestrar som gör oss lyckliga eller ens nöjda - utan de enkla nöjena som familj, vänner, god mat, naturens skönhet och vacker musik. Jag vilar tusen gånger hellre på en varm sommaräng med gräs mellan tårna och smultron i munnen än på en lustyacht i Medelhavet. Men det är jag. 

Här är gudagott att vara

o, vad livet dock är skönt.

Hör, var fröjd från fåglars skara

se vad gräset lyser grönt.

Humlan surrar, fjäriln prålar,

lärkan slår i skyn sin drill,

och ur nektarfyllda skålar

dricka oss små blommor till.

De där konversationerna. Samtalen som vi skulle ha, som jag fortfarande har med dig... jag kommer på frågor som jag vill ställa och som hamnar ute i intet nu. Som till exempel, varför blev du så fylld av sorg när du lyssnade på de tonsatta texterna av Dan Andersson, särskilt Omkring tiggarn från Luossa? För snart tio år sedan firade Sösjö by 600 år och då satt vi mitt i byn och lyssnade på en underbar kvinnlig artist som hade ägnat många år åt att sjunga Dan Anderssons tonsatta visor. Jag filmade dig den eftermiddagen, såg hur dina ögon mörknade när du lyssnade till den vemodiga texten, hur du gick in i din egen värld av smärta. Den var en del av dig. Påminde smärtan i den sången dig om allt du själv har upplevt? Hjälpte den dig att komma ihåg livets skörhet och ensamheten i viss sorg? Fick den dig att minnas hur ensam du var som nybliven 13-åring, då mormor sörjde morfars tragiska död och du hade förlorat den familjemedlem som älskade dig precis som du var? 

I tre nätter har jag drömt om dig nu. Varje dröm har gjort mig än mer mottaglig för minnen, tankar och känslor. Inatt drömde jag att jag och Marie skulle få vara med dig dina sista dagar i livet. På något sätt hade vi fått några fler dagar tillsammans, men att du skulle dö var oundvikligt, det kände vi alla till. I drömmen satt jag vid din säng och frågade hur det hade känts när du dog, den där novemberdagen förra året på sjukhuset. Och du svarade helt lugnt att det inte hade varit särskilt speciellt, du hade bara glidit över till en annan verklighet. Bara så där. Du tittade på mig med tålamod i blicken. Du var trött och behövde vila, men du hade en kärlek och ett lugn. Det var som om du ville ge mig möjligheten att fråga, att vara, att känna. Det jag har saknat mest sedan du dog är att ta på dig, att se din kärleksfulla blick på mig. Och i drömmen höll du om mig, jag strök dig över armarna och kände din doft. Ibland tror jag att du oroar dig för att jag inte går vidare, att jag sörjer för mycket. Men du har tålamod med mig, du förstår att jag måste få göra det här i min egen takt. Du älskar mig för den jag är. När jag vaknade så finns det inga ord för att beskriva den smärta jag kände, jag hade förlorat dig ännu en gång. Med tårarna strömmande nerför kinderna och hulkande som ett barn berättade jag för min man om drömmen och om mina känslor. Jag kunde inte hålla tillbaka gråten, den tog över allt tills den var över. De här tre nätterna har jag känt din närvaro, mamma och jag VET att du är nära. Det råder ingen tvekan om det. 

Om du, mamma var här just nu så skulle jag bara säga hur mycket jag älskar dig, krama dig länge och sedan förklara hur värdefull du är. Jag skulle njuta av din tolerans och hur din kärlek omsluter mig. Och jag skulle säga att du har gett mig något som är mer värdefullt än allt världsligt: tro, hopp och kärlek. En tro på Gud, hopp om att saker och ting är ljusare än de ter sig och ett hjärta fullt av kärlek. Tack för att du gav mig dem. 

I drygt en månad har jag arbetat igenom en av de tyngsta och tröttaste perioderna med meditation. Varje morgon, direkt när jag har vaknat, har jag startat ett meditationsspår - som egentligen är en form av hypnosterapi - och lyssnat mellan 30-60 minuter. Mitt först ganska splittrade och oformulerade mål var att stärka självkänslan och integriteten, att hitta styrkan att genomdriva mål och att ha kraften att rensa bort allt som inte gav mig och mitt liv en bra inriktning. Jag lyssnade och lyssnade. Gick igenom affirmationer. Försökte samtidigt få in lite motion och sunda matvanor. Ju mer jag lyssnade desto mer insåg jag. Om mig själv.

Till slut orkade jag inte lyssna längre, jag hade fått nog av alla sövande röster och hjälpsamma förslag. Och jag insåg att det var dags att sluta lyssna och börja agera på vad jag hade fått. Det finns nämligen en tid för att sitta tillbaka och ladda batterierna och en tid för att använda batterierna. På samma sätt som jag inte kan ha mobilen eller datorn på ständig laddning av rädsla för att de ska ladda ur - vilket bara i förlängningen förstör batteriet - är alltför mycket laddning av själens och kroppens batterier inte gynnsamt. När jag vågade lita på att jag hade hämtat tillräckligt mycket näring så började jag se resultaten. Här och där dök positiva känslor upp, det var som om jag hade styrketränat själen, jag kände muskler där som jag inte hade känt tidigare. Och vad blev resultatet? Jag såg följande konsekvenser och förstod detta, vartefter dagarna gick:

• Mat är till för att ge mig kraft och näring, inte tröst och den är definitivt aldrig svaret på känslomässigt tumult!
• Spegeln blev inte en fiende; istället för att undvika den konsekvent och bara se glimtar av sorgsna, skamfyllda ögon då och då såg jag mig själv och lät alla negativa känslor över allt jag inte uppskattar hos mig själv bara försvinna - direkt ersatta av kärlek, tolerans och tålamod.
• Fokus ligger på positiva förändringar och positivt beteende; det jag upplever som destruktivt eller negativt noterar jag bara - utan att lägga några värderingar i det. Jag tillåter inte längre negativa tankar om min egen självbild.

Det är fler förändringar, men jag har gett mig själv möjligheten att ta en sak i taget, även om det är positiva saker. Hjärnan blir så lätt överväldigad och det är lätt att vilja göra mycket, mycket när man känner energin börja flöda in. En annan ljuvlig bieffekt som jag älskar! - är att jag inte längre får kämpa för att känna lust över att ta hand om mig själv, vare sig det gäller nyttig och näringsrik mat, motion, frisk luft, meditation, andlig kraft och utveckling eller sådant som ger mig glädje och energi. Jag är SNÄLLARE mot mig själv. Mer KÄRLEKSFULL. Ytterligare en annan bieffekt är att jag inte längre söker bekräftelse hos andra. Det är en svår balansgång att försöka tillfredsställa sina bekräftelsebehov med hjälp av andra - oftast görs det svårare av att man egentligen ofta inte vet vad man egentligen BEHÖVER. Är det inte lite orättvist att begära att andra människor ska både se vad jag behöver och tillfredssställa det behovet? Jag har lärt mig att försöka se vad jag faktiskt behover, vad jag VILL. Det låter så fruktansvärt enkelt. Men ju äldre jag blir, desto mer inser jag att jag bara fortsatt att åldras utan att ta reda på vad jag vill att mitt liv ska handla om. Det finns ju en stor skillnad mellan att överleva och att faktiskt leva. 

Och jag vill inte bara överleva från dag till dag, det krävs ingen energi eller talang att göra det. Jag vill LEVA. När Carl Jung sa de bevingade orden; "den som ser utåt drömmer, den som ser inåt vaknar", undrar jag om han visste hur kloka de egentligen är. För jag har upptäckt att när jag bara fokuserar på att söka utåt; längta efter mer pengar, mer sol, finare möbler, bättre kläder, mer respekt från andra, berömmelse, bekräftelse - så förstärks bara min känsla av flyktighet. Drömmar är flyktiga och ersätts snabbt av andra och de har ofta en inkonsekvent karaktär och är oerhört påverkbara av omgivningen. Sedan finns det de djupa sanningar som existerar inom oss. Och jag har märkt att när jag söker inåt efter större karaktärsstyrka, mer kärlek till mig själv och världen, mer kraft att leva i ljuset - då ser jag verkligen klart. Ibland glömmer vi att istället för att söka ljus från en yttre källa, så kan vi se ljuset inom oss själva. 

#Jung #Självkänsla #Energi #Kärlek #Ljus #Utveckling #Snäll

I söndags påmindes jag om att det har gått 3 månader sedan mamma dog. Jag fick höra att det känns som att det har gått längre tid och jag kan hålla med. Det ska finnas olika stadier i sorg och de allra flesta genomgår dem, vissa stadier pågår längre eller kortare beroende på personen. Just nu ska vi befinna oss någonstans mellan Reaktion och Bearbetning och till slut ska vi komma till Nyorientering. Tiden spelar en stor roll här, för varje dag så kommer vi längre och längre från mamma, eller när hon levde tillsammans med oss. Ju längre tiden går, desto fler minnen och upplevelser får vi utan henne. Häromdagen hade jag en helt vardaglig tanke som jag genast ville dela med mamma, men jag kunde inte ringa henne. Varje gång jag inser det så blir jag förvånad och sedan brister jag i gråt. Direkt. För jag slås av - varje gång - att hon inte är här. Tårarna rinner nerför kinderna och jag känner mig splittrad och ur balans. Det finns människor omkring mig (och jag är en av dem) som tror att jag mår bra nu. Att vi alla mår bra. Telefonsamtalen, mailen, meddelandena och sms:en har upphört, det akuta i sorgen har ju upphört och ingen av oss är lamslagna längre. För att tiden har gått framåt och vi har inget annat val än att följa med den. Men det underliga är att allt det där finns kvar; när jag översköljs av kunskapen om att mamma är död så kommer samma panik, chock och smärta som jag kände de första dagarna. Och även om jag vill att de ska få komma - jag vill inte förminska mina känslor för mamma - så känner jag att jag pressar undan dem. Varför? För att det känns som att sorgeperioden är över och jag blir rädd att människor i min omgivning ska titta underligt på mig. Jag är rädd att vänner ska bli bekymrade över att jag gråter och bara säga att "hon har det ju bra nu" och med andra ord mena att jag inte borde gråta längre. Är det ingen annan som har känt på det sättet? Och jag undrar, väldigt mycket, om min familj också har slutat sörja. Om tre månader är tillräckligt för att sorgen ska skjutas undan till något privat ställe i bakgrunden och bara tas fram när man är ensam på toaletten, i tvättstugan eller i sängen eller kanske bara rationaliseras bort med att den inte går att göra något åt..? Ibland önskar jag att vi levde i ett samhälle där vi kunde vara uppriktiga både inför oss själva och andra med känslor, att de inte var så fasansfullt tabubelagda. För uppriktigt sagt, när vi ser någon gråta hejdlöst offentligt, vad är vår första känsla då? Är det obehag för att man inte vill se någon gråta (för att man mår lite dåligt av att se andras sorg), eller är det empati? Jag har störtgråtit offentligt en gång - och det trodde jag inte att jag kunde. Det var efter alltför få timmars sömn, högt blodtryck och 2 panikångestattacker, när jag trodde att jag och min man skulle dö i en flygplanskrasch. Jag stod på Las Palmas flygplats, iklädd en tunn sommarklänning, med tårar strömmande nerför kinderna och svullna ben. Folk stirrade på mig oavbrutet, en del flyttade sig bort och vissa såg rentav lite rädda ut, som om jag skulle explodera och skada dem. Så jag skämdes. Och underligt nog, trots att jag älskade min mamma så oerhört mycket och vill minnas henne i allt så känns det som om omgivningen inte tänker ge mig mer utrymme. Det värsta är att jag själv inte vill ge mig utrymmet, att jag hindrar tårarna för att de får mig att komma ur balans. Så vad är tillåtet att skapa obalans? Jag förstår självklart att bearbetningen måste fortgå medan livet äger rum, att jag inte kan stoppa upp allt för att sörja. Men vad händer när man försöker hindra sorgen för att kunna fortsätta leva?

I Predikaren, kapitel 3 står det

"En tid att gråta, en tid att le;

En tid att sörja, en tid att dansa"

Jag borde komma ihåg att Bibeln faktiskt är full av visdomsord. Komma ihåg att det borde finnas en tid för allting och att vi inte bör hindra dessa känslor när de kommer. Varför är det lättare att acceptera skratt och dans? Varför kan vi inte tillåta oss att gråta och sörja i den utsträckning vi behöver det? Utan att känna oss underliga? Det är ju inget fel med att gråta eller att sakna någon som har funnits där hela ens liv. En älskad någon som alltid har lyssnat och varit intresserad, oavsett om det har gällt något litet eller stort. Det finns dagar för att äta kanelbullar. Dagar för isbjörnar och ostbågar, till och med surdeg. På sätt och vis känns det som att vi hellre bagatelliserar det svåra i livet än bearbetar det, för att de där djupa, innerliga känslorna skrämmer oss. För er som inte vet vad ni ska säga till någon som har förlorat en älskad, kom ihåg det här: sorgen försvinner inte. Även om vi ler, skrattar, hänger med och finns där så lever sorgen hela tiden inom oss som en smärtsam påminnelse om att vi aldrig kommer att bli desamma igen. Även om vi slutar prata om det eller det har gått en tid, så innebär det inte att vi inte gråter oss till sömns vissa nätter eller sitter och stirrar på fotografier, med insikten att det inte blir några fler tillfällen att laga pölsa tillsammans i höst, koka äppelmos eller fira jul ihop. 

Det här blev ett ganska tungt inlägg, jag hade menat att det skulle vara lättsamt och upplyftande. Solen skiner ju så vackert idag och jag mår så bra, men jag saknar min mamma så akut, så innerligt. Och jag önskar att hon kunde ha överlevt sin cellgiftsbehandling, att hon kunde njuta av solen med mig. Med oss. Tårarna rinner nerför kinderna och då - plötsligt - känner jag en varm känsla inombords. Som om jag fylls av kärlek och blir alldeles, alldeles lugn. Och jag ser mamma skrattande i mulleskogen, där hon mödosamt går längs stigen med sina stora gympaskor, med perfekt friserat hår och rosa läppstift på läpparna. Sjungande "vi gå över daggstänkta berg, fallera!" Solen skiner, den silar genom trädgrenarna och värmer jorden, doften av väckta myrstackar, barr och mossa, vinden som skakar löven. Och på något sätt vet jag - av hela mitt hjärta - att någonstans bortom mitt mänskliga öga står hon och väntar, vid en solkysst tall.  

"Vi gå över daggstänkta berg, fallera, som lånat av smaragderna sin färg, fallera,

och sorger har vi inga, våra glada visor klinga, där vi gå över daggstänkta berg, fallera!"

Det finns de som säger att vi aldrig möts igen. Att när den vi älskar har dragit sina sista andetag så är det slut - det ultimata, underliga och fruktansvärt hjärtslitande slutet. Sorgligt men obönhörligt. Det finns de som säger att den som dör inte "hamnar" någonstans utan att det bara är över, att det är ett stort mörker. 

För många år sedan arbetade jag som undersköterska och samtalade med en kvinna som hade arbetat många, långa år inom vården. Hon var kärv, hade ont i kroppen, sammanbiten men hade en underbar humor och gav vårdtagarna allt de behövde. En dag började vi prata, jag ung och oerfaren och hon rutinerad, garvad. Vi pratade om religion, om livet och döden. Alla visste att jag var den där "mormonen", och ibland kom frågorna men oftast inte. Det finns sällan tid för religiösa diskussioner på arbetsplatsen, även om min tro genomsyrade allt jag gjorde. Den dagen berättade hon om när hon förlorade sin son, han var alldeles för ung och borde självklart inte ha dött, precis som så många andra som helt oförklarligt får sluta sina liv i förtid. Jag har aldrig varit mamma så jag vet inte hur det känns att förlora ett barn, men sorgen i hennes blick var så inristad att jag förstod att den - precis som min tro - genomsyrade allt hon gjorde, trots att det hade gått många år. Hon frågade mig försiktigt om vad mormonerna tror om livet efter döden. Fanns det något? Jag försökte att känna efter vad jag skulle säga, att inte vara högtravande utan försöka vara lyhörd för hennes känslor. När någon blottar sina djupaste, smärtsammaste minnen så vill man ju inte dela med sig av floskler. Hon sa att två personer från en annan kyrka hade besökt henne i anslutning till hennes sons död och vid frågan om de trodde att hon skulle få träffa sin son igen hade de svarat att han var förlorad för henne, att han var i helvetet där så många andra skulle hamna. Hennes ansikte var så bittert när hon berättade om de orden. Jag kunde inte tro att det var sant, att någon - oavsett religiös övertygelse - kunde vara så grym mot en mamma som precis hade begravt sin unga son. Så jag berättade för henne om vad mormoner tror på. Att familjer är heliga enheter och att kärleken fortsätter bortom döden. Att även om kroppen dör så fortsätter anden att leva. Att de människor vi älskar inte hamnar i ett mörker eller slutar att upphöra - utan att de finns omkring oss, fortsätter att vara en del av våra liv. Ingenting så starkt som kärlek kan försvinna bara för att någon dör. 

Jag är inte säker på om hon trodde mig helt och hållet, men jag kunde se på hennes ansikte att hon verkligen tyckte om tanken. Att hennes son tillhörde henne, att de skulle få träffas igen. Att kärleken fortsatte. 

Idag vill jag inte utforska den vetenskapliga aspekten på vad död och liv är, det finns så många som ratar tro för att den inte kan bevisas eller är synlig. Men tro är faktiskt hopp om det som kanske inte syns, men som ändå är verkligt. Att vara säker på att solen kommer upp är egentligen tro. För du kan inte se den mitt i natten, när du omges av mörker och skuggor. Du bara vet att den kommer. Vissa kallar det en sannolikhet, jag kallar det tro. På samma sätt tror jag att de som dör inte upphör att existera. Hur skulle jag kunna fortsätta att leva mitt liv om jag trodde att mamma var borta? Om jag förlorade min man, eller mitt barn och trodde att de bara upphörde att existera? Ändå är det så många som är i just den situationen och de måste hantera livet, måste fortsätta utan hopp om att någonsin kunna träffa dem igen. Att få hålla om dem, prata med dem, sitta i solen tillsammans. Jag kan inte bevisa för dig att det är så - men min tro och förvissning är att vi kommer att få vara med dem igen. Så jag fortsätter att prata med mamma. Jag fortsätter att tänka på pappa, på farmor och farfar, mormor, svärmor och många andra i min familj. Fler kommer att läggas till den listan ju längre tiden går, en dag kommer jag själv att vara där. 

På mammas begravning läste David en dikt som verkligen sammanfattar - och avdramatiserar! - vad döden innebär för alla inblandade:

Döden betyder ingenting.
Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum.
Jag är Jag, Du är Du.
Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.
Kalla mig vid mitt vanliga namn.
Tala till mig sådär som Du alltid gjort.
Ändra inte Ditt tonfall,
Håll sorgen borta från Din röst.

Sluta inte skratta åt våra gemensamma små skämt.
Skratta som vi alltid har gjort.
Var med mig. Le mot mig. Tänk på mig. Be för mig.
Låt alltid mitt namn finnas med Er där hemma.
Uttala det som om ingenting hänt, sorglöst
Utan spår av skuggor.

Låt livet gå vidare med samma innebörd som
tidigare.
Det går vidare därför att det måste gå vidare.
Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår
gemenskap.

Varför skulle du sluta tänka på mig för att Du
inte längre kan se mig?

Jag väntar på Dig någonstans väldigt nära.
Allt är väl.

Inget är förbi; inget är förlorat – en kort stund och sedan är allt som det har varit

Och när vi möts igen ska vi skratta åt det bekymmer vi en gång kände över att skiljas åt.

Men mammas egna ord sammanfattar det ännu bättre:

”Haha, är det någon som tycker synd om mig nu? Sluta med det, jag har det hur bra som helst!”

 Nu kommer solen och ljuset tillbaka. Här ovan är du mamma på Österåsen. Du ville att jag skulle ta en "före" bild och spara den. Och sedan - ifall att du inte gjorde av med tillräckligt många kilon så skulle jag redigera bilden och göra dig smalare. ;) Den här bilden representerar mycket av din personlighet, du målade tånaglarna fastän du knappt kunde böja dig ner.

Du ägnade en halvtimme åt att locka, tupera och spraya håret med Naturelle hårspray trots att du skulle tillbringa dagen hemma eller kanske bara åka till Ica i Sörberge. Du bar smycken för att glädja dig själv och känna dig vacker och dina glasögon matchade ofta dina kläder - du hade flera par. Och dina läppstift... Det skulle vara precis rätt nyans av rosa, inte alltför knallig - trots att du ibland ville ha det så. Nej, den skulle vara lagom rosa, lite lite aprikos och gärna ha lyster. Dina väskor och jackfickor hade alltid minst ett läppstift och du bättrade på många gånger om dagen. Själv har jag aldrig förstått det här med läppstift, det känns underligt och kladdigt och man måste ju fylla på hela tiden! Men du hade definitivt lust att ta hand om dig. Naglarna var ett eget kapitel, du hade väldigt vackra händer och var noga med att måla naglarna i fina färger. Du ville lukta gott, fenjal classic är en doft jag förknippar med dig. Nu när vi rensade ut alla badrumssaker, allt lukta-gott, så tog jag en bodylotion med fenjal. Jag kommer aldrig att använda den, förmodligen kommer jag att lätta på locket och lukta på den, minnas varje gång jag kände dig dofta så. På senare år fick du parfymfavoriter; i kylskåpet hade du sparade parfymer som var över 20 år gamla, den äldsta var förmodligen Paris, en sötsliskig, tung parfym som var väldigt populär på 80-talet. Den älskade du! Elizabeth Ardens Green tea var en annan, liksom de flesta Escada som kom varje sommar. Och den sista parfymen du bar var en pudrig, blommig doft i vriden kristallflaska med lila innehåll. Kommer absolut inte på namnet, men du älskade den. 

Idag lyser solen och våren ligger i luften. När jag tittar ut på björken utanför vardagsrumsfönstret så ser jag små, små knoppar på varje bar gren. Domherrarna var här i några veckor, satt och kurade på samma grenar när det blåste och snöade. Nu smälter snön runt trädens rötter, sommarbacken kommer fram, mamma. Och snart... snart är gräset grönt, snöfläckarna blir allt glesare. Blåsipporna kommer att välla fram mellan träden i Mulleskogen bakom Sköns kyrka. Där vi gick i Mulle när vi var små och du spelade Skräp-Lisa. Du älskade att komma dit på våren, att gå dit, titta på varje sak längs stigen och se blåsipporna breda ut sig i det grågröna gräset under knoppande björkar. Varje vår pratade vi om det och planerade att ha en picknick. För ett par år sedan var vi där, du hade kryckan och tog dig fram med ganska långsamma steg. Men det spelade ingen roll att marken var ojämn och att du var otränad, för när du hade lyckats ta dig ner och var omgiven av blåsippor och den sjungande, gröna skogen var dina ögon lika lyckliga som en femårings. Kanske var det en av dina stora gåvor, mamma - att du hade förmågan att njuta av livet som ett barn. Kroppen gav efter och du orkade inte lika mycket mer - men du fortsatte att planera och längta. Tack för ditt goda exempel. 

Vi sjöng ofta när vi var ute i naturen; på väg till Mulleskogen var det  Vi går över daggstänkta berg, Alla fåglar kommit ren eller något liknande. Blåsippan ute i backarna står sjöngs också medan vi tittade på hur våren hade anlänt och kände doften av tallbarr, myror som precis hade vaknat och blommande björkar i näsorna. Det var en härlig tid. Man glömmer så lätt all musik, alla sånger. På vägen - vi var ofta på väg någonstans - till Björkön eller Sösjö (eller Norge) så sjöng vi svenska visor tillsammans; I natt jag drömde, Jag hade en gång en båt, Where have all the flowers gone och andra. Eller så lyssnade vi på kassettband och sjöng med. Neil Diamonds Cracklin rose, Sten & Stanley, Stefan Borsch, mängder av amerikanska countrylåtar med olika personer - Lynn Andersons Rose Garden väcker många minnen. Du kunde många stämmor, mamma, du lärde oss flera melodier och vi sjöng dem tillsammans. Det gjorde dig väldigt glad även om det inte alltid var lika roligt när du ville att vi skulle framträda för folk på besök. 

Du sjöng sånger för oss när vi var små - många vackra som jag säkert har glömt nu. De jag minns mest är Jag vet en dejlig rosa, Nu i ro och Där vågor svallar. Du hade en mjuk, varm och lite mörk röst som var väldigt full av tröst. Och ibland var den full av skratt. Ibland också smärta. 

Men idag minns jag de ljusa stunderna och känner hur de fyller mig med glädje och kärlek. Jag har en hel livstid av minnen och har inga planer att sluta prata om eller med dig. Du är en del av vår familj och även om du inte lever kroppsligen längre så kommer du aldrig, aldrig att lämna oss. Det finns ingenting i den här världen som kan ta bort dig från mig, från vår familj. Du är evigt länkad med oss genom våra band. Alla skratt, upplevelser, upptåg, infall, sånger, samtal och minnen. TACK för dem, mamma. 

... 2 månader har snart gått sedan du dog. Och jag sörjer dig olika varje dag. Ibland som en fullvuxen kvinna med längtan efter att prata och dela livets upp- och nedgångar med dig. Ingen kan ge samma insikter som du, lyssna och hålla med, kritisera och ändå acceptera med den slags hela kärlek en mamma har. Och ibland sörjer jag dig som den där jobbiga tonåringen, hon som bara läste och höll sig undan, som kände sig osäker och trodde att du var osårbar. Den tjejen saknar att få känna att du alltid fanns där, trots att jag inte alltid uppskattade det fullt ut. Och då och då kommer barnet fram. Hon som var så rädd att förlora dig, som fick ont i magen när du gick ut genom dörren, reste bort eller slutade stryka henne över pannan. Och den flickan kan jag inte trösta, vad jag än gör. För hennes värsta rädsla har besannats. 

Varje dag minns jag, slås jag av allt vi inte längre kommer att uppleva. Allt som faktiskt du var en essentiell del av, för det var DU som skapade vissa traditioner som inte längre finns nu. Varje påsk lade du ett påskägg under våra kuddar och gick sedan runt och kluckade för att vi skulle förstå att påsktuppen hade varit framme. Du gjorde det hela vår tonårstid. Fortsatte in i 20-årsåldern. 30-årsåldern. Varje gång jag var hemma i påsk lade du ett påskägg under en kudde, även om rummen hade förändrats sedan länge och vi var mer än vuxna. Förra året var sista året. Jag var 42 år gammal och fick fortfarande påskägg av min mamma. Det här året kommer jag inte att höra din röst klucka, följt av ett litet belåtet fniss. Jag kommer inte att höra dig "smyga" runt huset eller se ditt förväntansfulla ansikte när jag går till kudden som inte ens är min kudde. 

Saken är den att jag har inte förlorat "bara" min mamma. Jag har förlorat en av mina absolut bästa, innerligaste och äldsta vänner och förkämpar. Den jag kunde säga allt till, som alltid stod på min sida även om hon inte borde ha gjort det. Döden känns inte rimlig, den känns inte logisk. Det känns inte rätt att från en dag till en annan vara utan någon man älskar så. 

Och trots att jag är vuxen, är full av vackra och roliga minnen som jag kan leva på resten av mitt liv, så gråter jag ibland som det där tröstlösa barnet, hon som vet att hennes mamma inte kommer tillbaka. Men det är ok, mamma. Jag vet att du behöver få vila. Att du gjorde allt du kunde för att vara kvar, att du älskade att leva. Så jag pratar med dig, tänker på dig, drömmer om dig. Väntar och längtar efter den där dagen då du tar emot mig på andra sidan och jag äntligen kan känna dina armar igen. 

Ibland tänker jag på allt vi ska göra då och hoppas att det fortfarande går att göra då, allt vi inte hann här; resa, promenera, skratta mycket mer så att tårarna rinner, fjanta oss, leka, dansa, bada i varmt vatten (din badkruka!), laga mat tillsammans, göra en fruktansvärt rolig matvideo där vi förmodligen skrattar mer än filmar. Vi har mycket kvar, mamma.

20 minusgrader och ett strålande vackert vinterväder. För första gången på 7 veckor känner jag tillstymmelsen till hopp inombords. Kanske mer än tillstymmelse. Det är nu jag har accepterat att jag inte kommer att kunna ringa mamma längre. Att hennes telefon kommer att ringa men hon svarar inte. Att hennes gamla sms hamnar längre och längre bak i min sms-historik. Att alla inlägg på mammas Facebooksida numera kommer från familjen och vänner som lämnar kärlek och minnen. Jag har känt panik de senaste dagarna, varit rädd för att jag ska glömma din röst, att jag ska glömma dina snälla ögon (när de inte var irriterade, ledsna eller trötta). Det här senaste året tror jag att både du, mamma och din familj och vänner skulle vilja vara utan. Inte de fina sakerna utan att se och känna hur du långsamt, långsamt blev sämre och tröttare.

Jul och nyår har passerat och jag är glad för det. Det var vemodigt utan dig där. Jag har slutat tänka på att jag ska hitta på något roligt för dig; mycket av min tid gick åt att fundera över hur ditt liv skulle kunna bli lättare och härligare. Jag ville lyfta dig, mamma. Jag ville ta dina svårigheter och driva bort dem, ta bort skuggorna från dina ögon och fylla dem med glädje över livet. Men det fanns en skugga i din själ, den hade funnits där hela ditt liv; kanske den kom när din pappa dog för egen hand när du var nyss fyllda 13 eller ännu tidigare. Det fanns alltid ett vemod djupt rotat i dig, och den var alltid en del av din glädje, hindrade dig från att släppa taget om sorg och ge dig hän åt livet. Det var alltid något som stod i vägen för din totala lycka och jag tror att sanningen var att du inte vågade tro på lycka. Att även om du hade haft all säkerhet i livet; haft pengar i överflöd, kunnat åka på semester när – och var! - du ville, kunnat doppa fötterna i Medelhavet, Atlanten, Stilla Havet… så skulle du ändå ha haft vemodet i själen. Och jag – ingen av oss – skulle ha kunnat ta bort den. Den var din att bära och du valde den. Sanningen är väl den att ingen är undantagen från vemod, sorg, innerlig smärta. Men vi väljer vilka känslor vi vill ta med oss in i livet.

När jag mötte min man så hade jag gett upp hoppet om att hitta någon som kunde älska mig för min skull, för jag trodde helt enkelt inte att någon kunde förstå eller älska mig för den jag verkligen är. När vi möttes och ingick eviga band försvann en känsla ur mitt liv, den där vemodiga längtan som jag har haft ända sedan jag föddes. Vad jag än har gjort, vilka drömmar som än har uppfyllts så har jag ändå aldrig varit nöjd, jag har alltid haft en kliande känsla av rastlöshet, av ofullbordad längtan efter något nytt. Ingenting kunde ta bort den känslan och den gjorde mig trött. Men så försvann den. Och kvar fanns en stillhet. En frid. Mammas vemod och längtan hade mig ovetandes överförts till mig, kanske till alla hennes barn, från det att vi var små. Vi tog del av hennes drömmar och rädslor, och tog på oss dem.

Men nu är hoppet här. I varje solsken som sprids över stenar, snö och träd och förvandlar livet till något gnistrande, ljust och evinnerligt vackert ser jag dig, mamma. Jag behöver inte tänka på dina dåliga sidor, dina smärtor, sorger och sjukdomar. Vi kan inte skapa några nya minnen tillsammans, du och jag, men du kan vara en del av mig resten av mitt liv. Jag vill att du är lycklig nu – och jag vet att du är det. Du känner varje glädjeämne på ett nytt sätt, bättre, starkare. När vi går ut i naturen, sätter ner fötterna i snön och lyfter ansiktet mot himlen, drar djupa andetag av livet – då är du där. Du är med oss varje dag, varje sekund. Jag vet inte hur, men det är du. Du är en del av varje glädjeämne, varje erfarenhet. Och du är fri att släppa vemodet och rädslan för lycka. Jag gläds med dig och gör ett radikalt tillkännagivande:

Vi människor finns för att ha glädje!

Den tid vi upplever nu är för kort för att hänge sig åt den slags vidriga sorg man förknippar med förlust och död. Jag väljer att sörja med hjärtat fullt av glädje. För även om du dog för 7 veckor sedan idag, mamma, så kan inga tårar, ingen rädsla eller smärta föra dig tillbaka. Däremot kan du leva i varje glädje vi känner. Och det unnar jag dig.