1850 ska en liten pojke vid namn Jon vid den unga åldern av knappt 2 år ha promenerat i skogen i närheten av Särna, Dalarna med sin syster. Där stötte de plötsligt på en brunbjörnshona och hennes två ungar. Oskuldsfull som han var matade Jon björnungarna med lingonkvistar och när de sedan blev trötta vilade han med ungarna vid den varma björnhonan. Hans syster sprang - förmodat ganska rädd - till sin mamma som sedan ska ha skrämt bort björnarna och den lille Jon kunde återvända hem oskadd. Berättelsen blev omskriven i norsk tidning och en författare skrev en dikt som sedan låg till grund för Alice Tegnérs barnvisa Mors lilla Olle.

Mors lilla Olle i skogen gick,
rosor på kind och solsken i blick.
Läpparna små utav bär äro blå.
– Bara jag slapp att så ensam här gå!

Det är lätt att föreställa sig det enkla i den handlingen, att som liten pojke gå i skogen - orädd och naturlig. All den rädsla som sedan grundas i barn och vuxna skapar avståndet mellan både djur och människor. Jag var inte helt orädd som barn, men jag hade däremot ett väldigt öppet sinne. Jag trodde allt som sas, litade blint på allt jag hörde. Nog kunde jag ljuga lite, men om en vuxen sa något så trodde jag på det. Mamma påminde mig om mors lilla Olle, det gör hon fortfarande. För även om hon inte var någon älskare av motion så älskade hon att vara ute i naturen. Förmodligen inte för att hon skulle få röra på sig utan för att skogen, träden, blommorna, marken, knopparna, gräset, barren och myrstackarna var som en magisk värld där hennes fantasi kunde explodera. Hon lärde mig att använda alla mina sinnen, att njuta av allt som naturen har att ge. Från allra första början av livet kunde jag njuta av solens strålar mot ansiktet. Jag kunde dra in den komplexa doften av multnande löv på hösten och glädjas över den. Naturen blev som en enorm källa av glädje att ösa ur, oavsett om det var vår, vinter, höst eller sommar. 

Jag minns fantastiska kojor av granris som förmodligen var en påbyggnad på en rotvälta. Idag känns det farligt att tänka på, men då var insidan av den kojan magnifik, med sina sammanvävda rötter, jordklumpar och framför allt dofter av mull. Det silade in ljus från skogen och vi satt på mjuka golv av mossa och gran, vördnadsfullt tysta och förundrade över vad vi hade skapat. Inte svårt att föreställa sig då att både berg- och skogstroll existerade eller att skogsrået skulle dyka upp om vi hade tur/otur. En stor del av min barndom återvände jag till skogen, skogsbrynet, en äng eller en sjö för att känna mig lugnare och mer lycklig. Då kunde jag inte förklara hur framför allt träd och doften av skog gav mig en frid inombords. Jag kunde andas bättre, se lite klarare. Saker som kändes enorma och svåra sköljdes bort när jag omgavs av något som inte var skapat av människor. För naturen har ju sin egen kraft. 

Det har snart gått fyra månader sedan mamma dog. Varje månad känns som ett år, så därför är det underligt att så lite tid har gått. Bara fyra månader?! Men tiden är ur led när det gäller sorg. Vissa dagar känns det som om jag har accepterat att hon inte är här med oss och att jag har "gått vidare", hur banalt det än låter. Men sedan kommer stunden då jag nästan slutas andas av smärta, då jag får panik för att jag inte vill acceptera att hon är borta. Då jag bara vill kura ihop mig till en boll någonstans i den där skogskojan, inbäddad i mossa och granris. Det är underligt. Ju längre tiden går, desto mer tankar, känslor och minnen dyker upp ur mitt medvetna. När jag fick mammas sångbok från 50-talet så vällde mängder av sinnesintryck fram. Vilken makt en bok kan ha! Jag behövde bara se framsidan, med den trådslitna ryggen och bilden av sjungande barn för att minnas hur hon sjöng vid våra sängar på kvällen, hur vi sjöng i naturen tillsammans, i bilen, vid pianot. 

De starka glädjeämnen jag tar med mig in i resten av livet, som en förberedelse för att "klara mig" utan mamma är den intensiva glädjen och friden som kommer av naturen samt sången. Jag tror att det sjöngs mer när hon och jag var barn. Att man sjöng i skolan, hemma och med vänner. Alla dessa sånger innebär något, de är inte bara inlärda, framtragglande verser - de bär med sig starka minnen av något som aldrig kommer att lämna oss. Mors lilla Olle var om den käcka, modiga och tillitsfulla pojken som med rosor på kinden och med solsken i blick vandrade ut i världen. Den lärde mig om att våga lita på det vackra och naturliga hos både människa och djur. Uti vår hage väcker minnen om blommor, sommarnätter, gärdsgårdar och att fröjdas åt detsamma. Och när jag ser texten till Här är gudagott att vara ur Gluntarne - som för övrigt är drygt 150 år gammal - så minns jag mammas milda, djupa och varma röst när hon sjöng stämmor med oss. Och vi njöt av livet. Låt oss alla njuta av livet - just här där vi är. Ta varje glädjeämne som finns runtom oss och uppmärksamma dem. Det är ju när allt kommer omkring inte massor av pengar, kläder, bilar, båtar, hus eller utlandssemestrar som gör oss lyckliga eller ens nöjda - utan de enkla nöjena som familj, vänner, god mat, naturens skönhet och vacker musik. Jag vilar tusen gånger hellre på en varm sommaräng med gräs mellan tårna och smultron i munnen än på en lustyacht i Medelhavet. Men det är jag. 

Här är gudagott att vara

o, vad livet dock är skönt.

Hör, var fröjd från fåglars skara

se vad gräset lyser grönt.

Humlan surrar, fjäriln prålar,

lärkan slår i skyn sin drill,

och ur nektarfyllda skålar

dricka oss små blommor till.