Idag är den den 4 augusti 2017. Jag har haft 2 födelsedagar utan dig, 2 år när du inte har ringt och grattat, postat bilder på Facebook eller plockat ihop en liten bukett med blommor från er bakgård som du har tagit med dig. Det är inte längre timmar när jag sörjer, när jag saknar och tänker, däremot kommer de där stunderna när sorgen blir övermäktig, den bara sköljer över och tårarna stiger - snabbt! - i ögonen. Och allt kommer upp till ytan; minnet av din doft, din beröring, dina ljud när du gav mig en kram - som om jag fortfarande var ett barn som behövde tröst. Den där värmen och bekräftelsen som bara en djupt älskande förälder kan ge, en person som älskar så innerligt att hon eller han kan ge ALLT, till och med sitt liv. 

Igår fyllde jag och Marie 45 år; vi var i en stuga vid havet som jag och min man hade hyrt en vecka. Alla kom, utom ett par stycken som inte kunde. Du skulle nog ha tyckt om det, mamma, om det hade funnits en bekväm plats för dig där du kunde sitta och titta på medan du åt hamburgare, kakor och gräddtårta eller drack ett läskande glas av Annalenas alldeles nygjorda flädersaft. Jag och Marie höll om varandra och tittade ut över familjen, över konstellationerna och åren som har gått och insåg att du skulle ha älskat det. Var jag än går så har jag dig med mig, men på ett annat sätt nu. Du är inte där fysiskt, men din ande är där. Allt vi har, allt vi har delat och allt du har givit mig är alltid min följeslagare. Och jag kan fortfarande inte vänta till den dagen då jag får se dig igen. 

Jag tittar ut över havet nu, drar in doften av tång, salt och ren frihet. Vinden är stark och det går vita gäss på havet en bit bort. Några ankrade båtar guppar på vågorna. Om du hade suttit här bredvid mig nu så skulle jag ha tagit din hand och aldrig släppt den. Jag ägnade hela mitt liv åt att vara rädd för den dagen då jag skulle mista dig, och nu när jag har mist dig så kommer jag att ägna resten av mitt liv åt att leva med mod. Du är säker, du är i hamn och du kan inte dö igen. 

Överallt denna påminnelse om att det är Mors dag på söndag. Uppmaningen om att köpa blommor, ordna en present som får din mamma att känna sig extra älskad och uppmärksammad - fira kungligt på Mors dag! Jag kan inte låta bli att känna viss bitterhet välla upp, särskilt när jag blir uppmanad att fira mamma "hela veckan". Det är som att säga att du ska bara visa omtanke och kärlek runt jul. Å andra sidan så kanske det är så? Att många känner sig särskilt generösa och kärleksfulla runt jul och då kan tänka sig att räcka ut handen till de som är ensamma, hemlösa, sjuka. Och att runt Mors dag så ska lilla mamma känna sig EXTRA älskad eller kanske till och med få ersättning för alla andra dagar då hon INTE har känt sig älskad eller blivit sedd. 

Min svärfar dog för några veckor sedan. Insjuknandet var snabbt och oväntat och han blev aldrig bättre. I veckor satt vi där med honom, lyssnade på hans andetag, grät över ovissheten, både önskade och inte önskade att han skulle få dö. Att han skulle få slippa känna rädsla och smärta. Min man var som i ett vakuum. Och jag stängde av känslorna, för det påminde alldeles för mycket om när mamma var sjuk.

Nu kommer allt upp till ytan. Begravningen är över, det var veckor av telefonsamtal, epost, sms och möten med präst, begravningsbyrå, kantor och cateringpersonal för mig, ordning av program, musik, blommor och fotografi. Urstädning av lägenhet och ett hus fullt av kartonger, känsloyttringar och förvirring. Jag försökte vara stark, vara effektiv. Och varje morgon vaknade jag med fler detaljer att ta hand om, fler undertryckta känslor. Så en morgon mindes jag veckorna efter mammas död. Hur jag satt och skrev programmet för hennes begravning, samlade tankar och minnen från hennes blogg och Facebooksida, från saker som hon hade skrivit i sin skrivarcirkel i PRO. Och jag började känna mig trött. Mitt i allt det kom ett paket och när jag öppnade det såg jag mammas ansikte på baksidan av ett mobilskal. Hon skrattar och det syns hur lycklig och tillfreds hon är. Håret är perfekt, hennes scarf är ärtig och glasögonbågarna är klarblå. Varje gång jag har känt mig förvirrad över något, när något har känts övermäktigt de senaste veckorna har jag vänt på mobilen och  tittat på mamma. Frågat "vad tycker du, mamma?" Och eftersom hon ser på mig med kärlek och skratt i blicken så tror jag att hon vill att jag ska vara lycklig. Go for it, kan jag nästan tycka att hon säger. 

Så jag gör det - I go for it. De senaste månaderna har jag känt tröttheten komma krypande, den där som säger att du är för splittrad, gör för mycket på för många plan samtidigt. Att du inte lyssnar på varningstecknen, inte tar hänsyn till den ackumulerade smärtan inombords som inte får utlopp. Med jämna mellanrum har jag tidigare måstat skriva av mig här, gråta och bearbeta, men jag har inte tillåtit mig det. Och i ärlighetens namn så trodde jag också att min sorg efter mamma var över, att jag har gått vidare - hur man nu gör det, gör man det?! Min sorg efter mamma är fortfarande stark, men den gör inte ont längre. Den kryper sig på ibland och om jag inte gråter och skriver så blir den smärtsam. Jag älskade min mamma, ÄLSKAR henne. Jag saknar henne intensivt. Att vända på mobilen då och då gör att hon känns närmare och jag kommer ihåg att hon inte är så långt borta även om hon är väldigt endimensionell just nu. 

Det finns en annan  trötthet som också behöver bearbetas, den som kommer av att vara snäll. Att vara en person som alltid ursäktar andra, som hellre offrar bitar av sig själv än låter andra ta det ansvar de borde. Snällhet är inte fel, men att vara så snäll att man blir dum mot sig själv - det är fel fel fel! Att prioritera andras hälsa och välmående före sin egen är dumt, särskilt om man är konsekvent i  den frågan. Jag tänker inte skriva "no more mr nice guy." För jag tror på vänlighet, på omtanke och medmänslighet. Jag tror inte att svaret är att bli mindre snäll mot andra, att man bara har en viss mängd snällhet att ge. Nej, jag tror att svaret är att vara snällare mot sig själv, för om man är det så ORKAR man vara snäll mot andra, precis så mycket som de behöver. En underbar vän sa en gång att man kan inte lyfta någon ur ett hål om man klättrar ner i hålet med dem - man måste stå högre upp för att orka. Annars löper man risken att putta dem upp ur hålet och sedan stå där själv. Eller nåt i den stilen. Kontentan är rätt klar; ditt eget ljus måste brinna för att du ska kunna dela med dig av det.

Sådär, nu känns det bättre. Min mamma förtjänade att firas varje dag hon levde, hon förtjänar förresten fortfarande att firas. Så alla ni mödrar eller barn som tycker att mamma bara förtjänar EN dag om året att behandlas med kärlek, värme, omtanke, respekt och vänlighet - tänk igen. En dag finns mamma inte tillgänglig för särskilda kramar eller omtanke längre. Älska nu, umgås nu. Det är bra mycket svårare sedan. 

#morsdagvarjedag #mammaihimlen #mammavetbäst #mammaförevigt 

Om en vecka samlas vi till julen, till alla de där stunderna som gör familjer, vänner och gemenskap så härlig. Då minns jag förra julen, då vi med något frånvarande i blicken och med den där kalla smärtan som finns från början inombords samlade hela familjen. Det var din önskan, du ville att vi skulle samlas allesammans för att fira jul, även om  du inte skulle kunna vara med. 

Och det är nu, just nu innan jul som jag översköljs av saknad, så innerlig och kraftfull att jag inte kan fokusera på något annat. I skenet av att förlora en människa som är så essentiell så blir inte mycket annat särskilt viktigt. Det där med att fixa de sista extra julklapparna, de som ska kompensera för att man varit en dålig familjemedlem, vän eller arbetskamrat under året - de känns inte så stora. Eller så kanske de är viktiga, just för att behålla det där förhållandet. För att påminnas om att den där personen är viktig. Presenter och julklappar bevarar inte ett förhållande, dock, det är tid som gör det. Engagemang, värme, omtanke. 

Jag har aldrig förr träffat någon som varit så omtänksam mot mig som min mamma. Vissa människor kan säkert känna att det är ett nödvändigt ont att alltid uppvakta, köpa små presenter, fira och tänka på andras behov. För mamma kändes det som att det kom automatiskt, som att det var en del av hennes livsblod. Hon  såg något särskilt när hon var ute och handlade och tänkte, "det där ska jag köpa till henne/honom." Och det gjorde hon ofta, hon engagerade sig inte bara i familjen, utan i många vänner och utökad släkt som hon ville engagera sig i. Ändå var inte mamma den som frivilligt ställde upp på saker och ting, särskilt inte om det var obekvämt. Men när det kom till kärlek och omtanke, medmänsklighet, då var hon unik i mina ögon. 

Jag saknar dig, mamma. Den här julen skulle jag vilja sitta bredvid dig i soffan och titta på Kalle Anka medan du knaprar nonstop. Jag skulle vilja ha möjlighet att beundra dina julörhängen (granar, tomtar eller liknande) och känna doften av din julfenjal. Jag skulle vilja se glimten av barn i dina ögon när du fnissade åt något, den där varma, mjuka blicken när du smekte någons kind, eller till och med det där irriterade uttrycket när alla samlades som  en fårskock i köket - runt dig. Det gjorde vi alltid av någon anledning. Så fort du var i ett rum samlades vi där, och oftast var det i köket. Du satte dig på en stol - du orkade inte stå länge de senaste 5 åren - hackade dill som skulle dekorera lax och nubbesallad, du instruerade var maten skulle stå, blev röd om kinderna och en stor del av tiden var du stressad och lite grinig. Men inte alltid. Där emellan skrattade du högt åt någons löjliga skämt. Du tog ett glas kall julmust och placerade chokladaskar ovanpå varandra - du fick många -  och ställde ut julblommorna som några kom med. Du visade på julkorten som fyllde den lilla vägghängda bonaden med ficka. 

Den här julen blir inte som tidigare. Vi ska fira tillsammans med min bror och hans familj och det ska bli både spännande och roligt. Jag har haft turen att få fira hos och med mina föräldrar ända sedan jag föddes, med några undantag för ett par år när jag firade med mina svärföräldrar (och det gillade INTE mamma!). Det är inte bara en människa man  sörjer, det är allt som var och som inte kommer tillbaka. Det som aldrig någonsin kan ersättas, för den personen - som gjorde det möjligt - är inte här längre. Föräldrar förankrar en i barndomen, de gör att man stadigt och tryggt har en länk till det förflutna som gör att man aldrig behöver förlora balansen. Åtminstone har det varit så för mig. Och när mamma dog rycktes en av förankringarna upp och jag har försökt återfå någon form av balans sedan dess, på egen hand och med den familj jag har. Jag är så oändligt tacksam för den pappa jag har kvar, för mina syskon och min familj. 

Nej, den här julen blir inte som tidigare. Inte det minsta. Men det finns många aspekter av livet som jag inte har upplevt än, trots att jag är väldigt vuxen. Och jag är tacksam för varje ny aspekt jag får uppleva, för varje ny erfarenhet, varje möjlighet att växa och utvecklas, se och höra, njuta och känna. 

God jul, mamma. God jul, hela min familj, mina vänner och resten av världen. Må vi fylla våra och andras liv med ljus och kärlek, värme och vänskap. Så att alla ska få känna hur det känns att vara en del av en stor, omtänksam familj. 

Underbara, älskade mamma..!

Den här tiden på året, just nu, vill jag bara säga det här: Jag VET att vi kommer att träffas igen. JAG VET DET.

Om 6 dagar har du varit död i 1 år. Nästa onsdag skulle du ha fyllt 73 år. Jag tänker på alla underliga detaljer i samband med detta; nattlinnet som du skulle få i födelsedagspresent men som istället blev de kläder som följde dig in i evigheten. Jag tänker på den dragongravade strömmingen som du gjorde till jul och som du gjorde så perfekt. På hur du satte upp dekorationer överallt inför jul, placerade granris i en stor porslinstillbringare med virkade, röda hjärtan, hängde upp bonader, lade på manglade juldukar, putsade trämöbler så att de glänste, gjorde en inslagningsstation i tvättstugan med julklappspapper, snören, tejp och väntande klappar. Hur du köpte och ställde amaryllis i vardagsrumsfönstret, hyacinter i olika färger - alldeles för tidigt - i köksfönstret - de var utblommade innan julafton så du fick köpa nya. Jag tänker på hur vi planerade julmaten flera månader tidigt varje år, hur du alltid lyssnade på julmusiken som Sussi hade skickat från Skellefteå. Alla julkort som du skickade och tog emot, små julklappar som du ville att nya och gamla vänner skulle få per post och som du verkligen ansträngde dig för att få iväg. Jag tänker på hur det doftade i köket när du hade bakat - och höll på att baka - drömmar, finska pinnar, syltkakor, mazariner med rosa glasyr. Hur du såg ut i ditt grönrandiga förkläde från Mässen på Sunds Defibrator. Hur du alltid tog på dig glittriga örhängen till jul, gärna röda julkulor eller små granar. 

Jag kan inte sluta sakna dig, mamma, för jag älskar dig. 

Även om jag inte kan prata med dig eller krama dig så är  du fortfarande min mamma och jag ska göra allt jag kan för att ta hand om det du har lämnat till mig och vår familj. För det du har lämnat är OSS. Inte smyckena, även om jag alltid tänker på dig när jag ser det där kraftiga silverarmbandet som du älskade och alltid bar. Inte vinterjackan, även om jag inte har några problem att se dig i den och en av dina MÅNGA färgglada scarves snodda runt halsen. Inte receptboken, trots att den gör att vi kan baka allt du tyckte om att baka. 

Ingenting av det är värt något utan dig. De tröstar mig inte, de ger mig inte glädje på samma sätt som din närhet. Jag kan krypa in i en av dina filtar eller tröjor och inbilla mig att det är dig jag kramar om, men det är såklart inte samma sak. 

Det jag vill säga till  dig,  mamma, är att jag inte längre är sådär jätteledsen. Jag är inte längre sorgsen, uppgiven, förtvivlad. Alla dessa känslor är liksom spetsade med en stark känsla av glädje - och hopp. 

För en vecka sedan, när jag hade kommit hem från vår kyrkas Tempel i Västerhaninge, så hade jag en speciell upplevelse. Jag hade drömt om dig, att  du alltid lade dig i din säng varje kväll och pratade med pappa Bengan. Att du väntade på att få höra något tillbaka, att du ville ha en kommunikation. Men ingenting hände. Ändå sa du i drömmen att du fortsatte att göra det varje kväll. Så när jag kom hem så satt jag där på soffan och undrade över de orden. Och jag började prata med dig. Berättade om allt jag ville säga, för jag tänkte att du kan ju inte läsa mina tankar, så jag kan lika gärna prata högt. Jag berättade om mina rädslor, min obalans i livet efter din död, om mina mål, om allt som jag ville att du skulle vara en del av. Och det är inte rättvist att du inte kan vara del av mitt liv bara för att du råkar vara död. 

Och den väldigt, väldigt starka känslan och tanken som kom till mig då, var att du var medveten om allt som hände i våra liv. Och att du, där du befinner dig, fortsätter att utvecklas och att gå vidare med ditt liv. Det är som att våra liv går vidare parallellt, men i olika sfärer och spår. Jag vet inte om jag kan förklara det annorlunda, men jag visste att du inte bara "flyter omkring" någonstans eller har upphört att existera -  poff! Jag visste att du fortfarande existerar och att livet inte upphör. 

En dag. En dag kommer vi att få vara tillsammans igen. Vi kanske inte kommer att få göra äppelmos i köket i Sörberge, köra ett Birstarace, sjunga julsånger vid pianot. Det kanske hellre blir så att vi helt stilla sitter tillsammans och lyssnar på vacker musik. Att vi håller om varandra och kommer ihåg att vi är familj. En evig familj. Och arbetar tillsammans, sida vid sida. 

Den här julen, den här årsdagen, den här tiden - vill jag dela med mig av mitt vittnesbörd om att familjen är evig. Och att vi tillhör varandra, både här på jorden och vidare in i evigheten. 

#BecauseOfHim

    När Jonatan Lejon begravdes så talade hans lärare om hans person och karaktär. Jag minns så väl de allvarsamma orden "Kära Jonatan Lejon; borde du egentligen inte ha hetat Jonatan Lejonhjärta?" Vi älskade Jonatan Lejonhjärta i vår familj och tyckte nog att Skorpan var ganska så vek. Idag vet jag att Skorpan inte var vek. Han var mänsklig; han var rädd för att bli ensam, för att dö, för att vara sjuk. Mest av allt var han rädd för att aldrig få se Jonatan igen. 

I Bröderna Lejonhjärta tar Astrid Lindgren upp den  där rädslan som många barn har; den att förlora någon man älskar mer än någon annan. Att möta döden när man är  liten. Den har alltid varit min favoritbok, mer än någon annan, för jag kände mig alltid som Skorpan och önskade att jag var som Jonatan. Utan att någonsin förstå att  världen utgörs av både Skorpor och Lejonhjärtan. Mod är ju faktiskt att våga göra något trots att man är rädd. 

I sorg finns det mycket rädsla, i varje fall i min. Rädslan att förlora minnena, att aldrig få skapa nya, att glömma rösten, blickarna, närheten, beröringen. Men jag tror inte att den rädslan ska få plats, sorgen är tillräckligt svår att hantera ändå. Vi har nu levt drygt nio månader utan vår mamma, hustru, svärmor, syster och vän. Jag gråter fortfarande när jag tänker på mamma, när jag tänker på hur abrupt hon lämnade livet. Sedan tänker jag på Skorpan. Och Jonatan Lejonhjärta. Jag tänker på när Skorpan helt odramatiskt gick från sin kökssoffa i den trånga lilla lägenheten till det blommande, sagolevande Nangijala. Där han hittade Jonatan metande vid ån. Livet är väldigt dramatiskt, inte döden. På ett ögonblick var Skorpan frisk, han kunde springa, simma, rida - och han var modig trots att han fortfarande var rädd. Och vad bättre var; han var tillsammans med sin älskade Jonatan igen. 

Jag vet inte om Astrid Lindgren trodde på ett liv efter döden, om Nangijala för henne var hoppet och tron som vi behöver för att kunna fortsätta framåt. Det jag vet är att jag en dag kommer att - helt odramatiskt - glida över från det här livet till en annan värld och där kommer jag att vara tillsammans med mamma igen. Med min pappa Johnny, min farfar och farmor, min mormor och morfar, min svärmor och vänner som har lämnat den här platsen. 

Jag vet inte om mamma kommer att sitta och fiska i en körsbärsdal eller om vi kommer att springa runt i gräset, yra av lycka över att träffa varandra igen. Men jag vet att det kommer att vara ljust, varmt, vackert och fullt av kärlek. För kärleken och familjen upphör inte bara för att vi dör. 

Familjen...

För ett år sedan såg den helt annorlunda ut, för att du - mamma var där. Många av de aktiviteter vi planerade och utförde anpassades efter dig och vi skapade minnen tillsammans. Idag dyker det väldigt ofta upp minnen i tankarna och på Facebook, saker vi gjorde och upplevde och jag kommer ihåg sådant jag hade glömt. Utflykter till små caféer, buskis i regnkläder där vi huttrade i sommarkylan. 

Allt vi planerar hädanefter är utan dig. Varje födelsedag och högtid kommer du inte att vara där. Ibland känns det som att du har svikit oss, att du har gått före, smitit iväg till en plats på egen hand - helt olovligt. Och jag kan känna ilska över att du inte är här längre, att du inte kommer att vara med när vi skapar nya minnen. För de här minnena kommer du aldrig att vara en aktiv del av. Jag kan berätta om dem för dig i förhoppningen att du någonstans kommer att höra och le över de traditioner vi skapar och fortfarande följer. Och ibland känner jag också skam över att vi fortsätter att leva och njuta av livet medan du inte längre kan det. Jag tänker på hur fort det gick när du plötsligt förstod att du skulle dö och att stunden var helt odramatisk - för dig. Och jag inser att döden i sig inte är särskilt dramatisk alls, det är livet som är fantastiskt. Det är människorna, familjen, vännerna man omger sig med som gör det så härligt, så roligt och meningsfullt. Det är barnen, syskonen, föräldrarna, de goda vännerna, släktingarna som fyller livet med ljus och kraft. 

Vi går framåt med tiden och dagarna, mamma, och bildar nya familjeformationer. Vi skrattar, vi gråter, vi kramas, vi tänker, vi planerar, vi njuter och vi lever. Du är inte där när vi firar varandra nu, men för mig kommer du alltid att finnas i varje stund även om du inte längre höjer rösten eller skrattar tillsammans med oss. 

Det är underligt hur livet känns när en djupt älskad människa lämnar familjen. 

Det är snart åtta månader sedan vi blev utan dig och allt jag vet är att det enda som går vidare är tiden. Men den man älskar försvinner inte. Vi tillhör varandra. Varför skulle vi annars älska så djupt? 

Det finns de som säger att vi inte behöver motionera för att gå ner i vikt. 

   Att det inte gör någon skillnad överhuvudtaget - vi kan lika gärna vara stillasittande som att springa sju dagar i veckan. Jag föll för den tanken en kort stund för några år sedan, för det kändes så skönt att äntligen få bekräftelsen att jag inte behövde motionera, det spelade ju ändå ingen roll. Det enda som skulle påverka min vikt var om jag ändrade mina matvanor. Det var runt den där tiden när så många började med 5:2 metoden, när dokumentärer översvämmade TV-kanalerna och predikade om att vi bara behövde 30-sekundersmotion i ett väldigt snabbt tempo ett par gånger i veckan. Att om vi drar ner matintaget till max 500 kcal 2 dagar i veckan så blir vi av med överskottskilona. Och det kom fler påståenden att människor mådde bättre och levde längre under 1930-talets depression, just på grund av att de aldrig riktigt åt sig mätta. 

Ja, det kanske stämmer att vi inte behöver motionera för att gå ner i vikt, jag kan inte säga något med vetenskapligt dokumenterad säkerhet om det. Det kanske också stämmer att mindre mat ger bättre hälsa. Men det finns EN sak jag har en personlig övertygelse om: 

MOTION GÖR LIVET LÄTTARE ATT LEVA

Ju äldre jag blir, desto mer klarnar vissa saker för mig. Jag förstår att livet är kort, att pengar bara är roliga om man mår tillräckligt bra för att njuta av dem, att varje dag börjar en ny chans. Det är viktigt att ta vara på de dagarna och chanserna. 

I runt 2 veckor har jag motionerat väldigt sporadiskt. Istället för att som vanligt träna minst 30 minuter varje dag så att jag blir rejält svettig så har jag strosat lite lätt, gått i affärer och gjort korta promenader samt suttit på parkbänkar. (Även om det är mysigt att sitta och filosofera på parkbänkar så blir man väldigt stel efter ett par timmar) Och vad blev konsekvenserna? Jo, omedelbart började jag få ont i lederna, fötterna kändes svullna och otrevliga, benen tunga. Rörligheten blev mycket sämre, jag andades snabbare och orkade nätt och jämnt gå ett par hundra meter utan att stanna till flera gånger. Men det var inte det värsta. Nej, de allra värsta konsekvenserna var att jag blev nedstämd. Trött, orkeslös, lite apatisk. Jag ville inte ta mig för något, ingenting kändes roligt och livet hamnade helt och hållet ur synk. Självförtroendet sjönk i botten. Det var som en nedåtgående spiral som bara fortsatte längre och längre ner.

Jag och värme är inte någon bra kombination. När man har högt blodtryck så gör temperaturer över 20 grader något speciellt med huvudet, åtminstone med mig; jag blir seg och tankeverksamheten låg. Och att träna när det är varmt har alltid känts motbjudande för mig, för då blir jag ju ÄNNU varmare! 

Men efter flera dagars sorgsna tankar, då nästan vad som helst har kunnat få mig att börja gråta, då jag har känt mig utanför själva livet och som om jag dinglar i en tunn spindelväv någonstans bortom allt verkligt, bestämde jag mig för att träna - trots värmen. Efter bara fem minuters svett och fotarbete kände jag något hända i kroppen. De nedstämda tankarna lyfte och ersattes av energi, det blev lättare att andas och fötterna rörde sig snabbare än jag trodde att jag förmådde. Hela kroppen tycktes signalera YES! YES! YES! medan jag sparkade, lyfte på knän, viftade med händerna och gjorde enorma sidosteg. 

Nu sitter jag här med huvudet fullt av tankar som jag för en gångs skull kan hantera. Det är inte lätt att gå igenom svåra saker i livet, verkligen inte. Alla har något de bearbetar. Men varför gör man det ofta svårare? Varför drar man sig inom sitt skal, gömmer sig för världen, drar en filt över huvudet, sörjer i tysthet och framför allt i stillhet? Jag glömmer verkligen inte mamma när jag motionerar, när jag skrattar åt den svettiga, roliga figuren i vardagsrumsspegeln (jag) och mår bättre. Hur kan jag glömma henne? Glömma att hon inte finns här mer, att jag inte bara kan ringa när jag behöver prata, när jag vill känna hennes armar, höra hennes röst? Motion som sorgbearbetning är inte ett botemedel eller en drog som döljer smärtan - det är ett sätt att ta sig IGENOM smärtan med större kraft. 

Jag hade absolut ingen som helst aning om att min regelbundna motion hade påverkat mitt humör så mycket, förrän jag slutade motionera regelbundet och sjönk som en sten. 

Nu finns det ingenting som kan få mig att sluta motionera 6 dagar i veckan. Och om jag skulle fundera på att hoppa över en dag på grund av "semester", "jag-ska-sitta-i-bilen-hela-dagen", "utlandsresa", "trötthet", "jag vill gråta" eller andra anledningar - så borde jag påminna mig själv om att det ALLTID finns tid för motion. Om man prioriterar det. 

#motionbehövs #motioneravarjedag #träna #sorg #glädje #ingaursäkter

Idag för exakt 6 månader sedan slutade du att andas. För 2 år  sedan lade du upp den här bilden på Facebook och nämnde  att du älskade  den. Det var runt 1993 och allas våra liv såg annorlunda ut än de gör idag, så väldigt annorlunda. Ett år  tidigare hade du fått din första cancerdiagnos och opererat bort en del av ena bröstet, det andra bröstet helt och hållet samt delar av  lymfan under armen. Jag minns att du var tyngd av allvaret men att du såg så  elegant ut, som en verklig dam. Det är en del av dig som jag alltid har respekterat, du var - är - en dam. Du höll dig med verklig air, var prydlig och noga med utseendet och visste alltid vad som krävdes av dig. Samtidigt var du fnissig som ett barn, hade ett  stort hjärta och njöt av livet ohejdat. 

Och inatt levde du i mina drömmar.

Du var lycklig, tillfreds och varm av kärlek. Först befann du dig i ett hus, kanske var det Björkön, det kändes som det. Åh, vad jag önskar  att tomten till Björkön hade friköpts från markägarna, att det hade funnits ett verkligt arrendekontrakt och att markägarna hade visat sig vara mänskliga i den frågan. Men pengar är så viktiga för vissa. Hoppas att de inser innan det är  alltför sent att pengar varken  kan köpa verklig lycka, hälsa eller liv. 

Du umgicks med oss i familjen, var kärleksfull och plockade med saker och detaljer, precis som mormor brukade göra. Det var sommar och  vi njöt av luften, dofterna, solen. Du kramade och försökte att vara rättvis, så att alla fick av din uppmärksamhet. Det var underbart. 

Sedan var vi utomhus. Jag sökte efter dig, hela familjen, inklusive barn, barnbarn, barnbarnsbarn och ingifta sökte efter dig och DÄR... där hittade vi dig på en vit parkbänk, med en stor glass i handen. Du såg så nöjd ut. Peter och Annalena satt där med dig, pratade och skrattade. Vi andra var glada att vi hade hittat dig, satt oss ner och började fundera på glass, vi också. Sedan upptäckte vi ett bord fullt av dina gamla arbetskamrater, fortfarande klädda i arbetskläder och förkläden (drömmar!), de vinkade och log och du satt kvar med din glass i handen, glad för att se gamla vänner. 

Sedan gick du och om vi ville följa med så var det bara att resa på sig. Du bestämde takten. Och sedan var det över. 

Jag saknar dig, mamma. Och jag är så innerligt glad för de här stunderna då jag kan känna din omedelbara närhet och kärlek, för det är de två delar som jag älskar och saknar allra mest. Du vet att jag har tänkt på dig de senaste dagarna, funderat på hur nära eller hur långt bort du faktiskt är, för jag vet av hela mitt hjärta att du aldrig är särskilt långt bort. Även om din kropp är död och vi ska sprida din aska snart. 

Jag vet att de som dör inte försvinner ut i tomma intet. 

Att de faktiskt bara har lämnat det mänskliga rummet och gått in i ett annat. 

Det är inte bara minnen som sipprar in i mina drömmar, som får mitt hjärta att dras ihop och sedan expandera i värme när jag fylls av en glädje som jag bara förknippar med ren kärlek - och dig, mamma. 

Det är den del av dig som aldrig försvinner, som aldrig dör och som alltid finns här. 

Tack för att du fyllde mina drömmar inatt, mamma, tack för att du höll om mig, för att du spred din kärlek till hela din familj, för att du visade att du är du och att du äntligen -  äntligen - är verkligt och uppriktigt lycklig. 

Exakt ett och ett halvt år på dagen - och tiden - efter att du lade ut den här bilden av oss fem andades du in och gick före oss till det där underbara äventyret som vi har kvar att uppleva. Och där väntar du. Kanske med en glass i handen. 

#Glädjemittisorgen #Hopp #Sorg #Bearbetning #Evighet #Familjerärförevigt #Drömmar #Familj #Lycka