Det närmar sig 5 månader sedan mamma dog. I december startade jag den här bloggen för att kunna skriva mig igenom sorgen och bearbeta alla nya och hemska känslor. Och jag ville också använda motion som redskap i processen. Sedan december har motionen blivit väldigt sporadisk; en promenad här, en där, men för det mesta har det gått dagar, ibland veckor mellan gångerna. Varför just promenader? Jo, för att de inte sliter på kroppen på samma sätt som aerobics eller andra motionsformer gör. Och de stärker skelettet genom att man dunsar med fötterna mot underlaget. :)

I fem veckor har jag motionerat 6 gånger i veckan - promenerat. De flesta av dessa promenader har varit inomhus; i köket, i vardagsrummet, i badrummet, på balkongen. Låter det underligt, konstigt, fel? Du är nog inte den enda som tycker det. Men vad har hänt på de här 5 veckorna? Jo, jag började med att gå 1 mile om dagen (1,6 kilometer). Den första veckan fick jag dela in varje 14-minuterspass i 7 2-minuterssektioner för att orka, för att inte ge upp. Jag var som en trasa innan, under och efter varje promenad. Efter ett par dagar behövde jag fortfarande dela in passet i 2-minuterssektioner, men jag såg åtminstone fram emot motionen. Veckan därpå - då fortsatte jag med 1 mile varje dag och varje gång blev lite lättare. Den tredje veckan petade jag in 2 mile en kväll för att inte vara sämre än min syster, som stolt meddelade att hon hade gått drygt 3 kilometer. För dig som har lätt att gå miltals så låter inte ett par kilometer mycket, men för en person som har ägnat hela hösten och vintern åt att läsa, slappa och deppa så är det en uppenbarelse, ett mirakel. 

Fjärde veckan, då chockade jag mig själv med att gå från 3 till 5 miles (8 kilometer) den första dagen. Sedan dess har jag gått 2 miles varje dag, ibland 3 och nu är jag mitt i vecka fem. Och det är NU som jag kan se den stora skillnaden. 

FÖRDELARNA MED ATT PROMENERA

1) Du kan göra det var som helst, när som helst, hur som helst

2) Det är snällt mot kroppen; ger ändå muskelstyrka, kondition och starkare skelett

3) Det är helt gratis - även om du förmodligen behöver investera i ett par bra skor (vilket jag inte har, jag har kört med plasttofflor hela tiden) 

4) Det är low impact aerobics; du gör vida rörelser, pilates/yoga-andas (med indragen navel och bra hållning) och fyller lungorna med väldigt mycket luft vilket leder till ökad syresättning till kroppens alla organ: Jag har fått bättre blodcirkulation i HELA KROPPEN, tänker snabbare, har ett jämnare humör, är gladare, sover bättre, äter bättre och har ett hopp inombords som jag inte har haft på många år. 

5) Du använder din egen kroppstyngd som vikt och du gör det i din egen takt

6) Även om du gråter och inte känner för att släpa dig från soffan/sängen/golvet så orkar du med en kvart. Sedan kan du gå tillbaka till soffan/sängen/golvet om du vill. Men det vill du inte.

NACKDELAR MED ATT PROMENERA

Jag kan baske mig inte se några som helst. Jo, det enda är att jag blir lite beroende av det. Jag bryr mig inte om att plasttofflor är dumma, det viktigaste är att jag GÖR det. 

Blir det lättare med tiden, då?

Nej, inte för mig. Det enda jag vet är att jag kommer att motionera varje dag, med vila på söndagar. Men varje motionstillfälle är jobbigt, en utmaning, jag vill ge upp både i början, mitten och innan slutet. Men jag gör det INTE. 

Sedan har något annat hänt, något jag önskar att jag kunde ha upplevt mycket tidigare och kanske delat med t.ex mamma:

Jag är mer nöjd med mig själv. Mycket, mycket nöjdare. Jag tittar på mig själv i spegeln och lägger märke till lystern i ögonen, kraften som har kommit tillbaka och inser att det är JAG som har åstadkommit det. Visst, jag är fortfarande lååååååååååångt från perfekt (förresten är perfektion så subjektivt att det inte existerar i en form, så det så), men jag gillar det jag ser. Och det jag tänker och känner. Är det inte underligt att 5 veckors regelbundna promenader kan ha gjort allt det här?

Men vänta, det är mer... ;)

Att förlora någon man älskar förändrar livet och dig själv, för alltid. Du blir aldrig densamma. För på något sätt måste du gå vidare utan den här personen i ditt liv, den som har påverkat dig så radikalt. Du måste själv bära upp den biten av dig som han eller hon har hållt. När jag promenerar så glömmer jag inte mamma, jag glömmer inte att hon är död. Jag  skjuter inte undan det faktum att en av de bästa och viktigaste människorna i mitt liv inte finns här längre. Jag tror faktiskt att mammas död fyrade av mig i den här riktningen, med den förfärliga insikten att jag höll på att slarva bort mitt eget liv. För varje dag som passerar nu så når jag längre än jag någonsin har gjort tidigare, jag har passerat tidigare milstolpar och går nu helt utan GPS eller kartlagda vägar. 

Och som svar på om promenader funkar som sorgebearbetning:

JA, DET GÖR DET

Åtminstone för mig. 

Gör dig själv en tjänst och börja motionera varje dag. Strunta i om du behöver gå ner i vikt eller inte, det blir mer en härlig bieffekt av motionen, för du kommer att bli så glad och full av energi att det blir viktigare än hur mycket du väger. Och om vi är uppriktiga så är ju inte alla som är smala hälsosamma, eller hur? Så det är inte kilona det sitter i. 

Start walking. 

http://www.walkathome.com/sansone/what-to-expect-in-21-days-of-walking-with-us/ 

http://www.sparkpeople.com/resource/fitness_articles.asp?id=772 

#promenader #sorg #motion #sorgbearbetning #energi #promenera #börjapånytt #aldrigförsent