... 2 månader har snart gått sedan du dog. Och jag sörjer dig olika varje dag. Ibland som en fullvuxen kvinna med längtan efter att prata och dela livets upp- och nedgångar med dig. Ingen kan ge samma insikter som du, lyssna och hålla med, kritisera och ändå acceptera med den slags hela kärlek en mamma har. Och ibland sörjer jag dig som den där jobbiga tonåringen, hon som bara läste och höll sig undan, som kände sig osäker och trodde att du var osårbar. Den tjejen saknar att få känna att du alltid fanns där, trots att jag inte alltid uppskattade det fullt ut. Och då och då kommer barnet fram. Hon som var så rädd att förlora dig, som fick ont i magen när du gick ut genom dörren, reste bort eller slutade stryka henne över pannan. Och den flickan kan jag inte trösta, vad jag än gör. För hennes värsta rädsla har besannats. 

Varje dag minns jag, slås jag av allt vi inte längre kommer att uppleva. Allt som faktiskt du var en essentiell del av, för det var DU som skapade vissa traditioner som inte längre finns nu. Varje påsk lade du ett påskägg under våra kuddar och gick sedan runt och kluckade för att vi skulle förstå att påsktuppen hade varit framme. Du gjorde det hela vår tonårstid. Fortsatte in i 20-årsåldern. 30-årsåldern. Varje gång jag var hemma i påsk lade du ett påskägg under en kudde, även om rummen hade förändrats sedan länge och vi var mer än vuxna. Förra året var sista året. Jag var 42 år gammal och fick fortfarande påskägg av min mamma. Det här året kommer jag inte att höra din röst klucka, följt av ett litet belåtet fniss. Jag kommer inte att höra dig "smyga" runt huset eller se ditt förväntansfulla ansikte när jag går till kudden som inte ens är min kudde. 

Saken är den att jag har inte förlorat "bara" min mamma. Jag har förlorat en av mina absolut bästa, innerligaste och äldsta vänner och förkämpar. Den jag kunde säga allt till, som alltid stod på min sida även om hon inte borde ha gjort det. Döden känns inte rimlig, den känns inte logisk. Det känns inte rätt att från en dag till en annan vara utan någon man älskar så. 

Och trots att jag är vuxen, är full av vackra och roliga minnen som jag kan leva på resten av mitt liv, så gråter jag ibland som det där tröstlösa barnet, hon som vet att hennes mamma inte kommer tillbaka. Men det är ok, mamma. Jag vet att du behöver få vila. Att du gjorde allt du kunde för att vara kvar, att du älskade att leva. Så jag pratar med dig, tänker på dig, drömmer om dig. Väntar och längtar efter den där dagen då du tar emot mig på andra sidan och jag äntligen kan känna dina armar igen. 

Ibland tänker jag på allt vi ska göra då och hoppas att det fortfarande går att göra då, allt vi inte hann här; resa, promenera, skratta mycket mer så att tårarna rinner, fjanta oss, leka, dansa, bada i varmt vatten (din badkruka!), laga mat tillsammans, göra en fruktansvärt rolig matvideo där vi förmodligen skrattar mer än filmar. Vi har mycket kvar, mamma.

20 minusgrader och ett strålande vackert vinterväder. För första gången på 7 veckor känner jag tillstymmelsen till hopp inombords. Kanske mer än tillstymmelse. Det är nu jag har accepterat att jag inte kommer att kunna ringa mamma längre. Att hennes telefon kommer att ringa men hon svarar inte. Att hennes gamla sms hamnar längre och längre bak i min sms-historik. Att alla inlägg på mammas Facebooksida numera kommer från familjen och vänner som lämnar kärlek och minnen. Jag har känt panik de senaste dagarna, varit rädd för att jag ska glömma din röst, att jag ska glömma dina snälla ögon (när de inte var irriterade, ledsna eller trötta). Det här senaste året tror jag att både du, mamma och din familj och vänner skulle vilja vara utan. Inte de fina sakerna utan att se och känna hur du långsamt, långsamt blev sämre och tröttare.

Jul och nyår har passerat och jag är glad för det. Det var vemodigt utan dig där. Jag har slutat tänka på att jag ska hitta på något roligt för dig; mycket av min tid gick åt att fundera över hur ditt liv skulle kunna bli lättare och härligare. Jag ville lyfta dig, mamma. Jag ville ta dina svårigheter och driva bort dem, ta bort skuggorna från dina ögon och fylla dem med glädje över livet. Men det fanns en skugga i din själ, den hade funnits där hela ditt liv; kanske den kom när din pappa dog för egen hand när du var nyss fyllda 13 eller ännu tidigare. Det fanns alltid ett vemod djupt rotat i dig, och den var alltid en del av din glädje, hindrade dig från att släppa taget om sorg och ge dig hän åt livet. Det var alltid något som stod i vägen för din totala lycka och jag tror att sanningen var att du inte vågade tro på lycka. Att även om du hade haft all säkerhet i livet; haft pengar i överflöd, kunnat åka på semester när – och var! - du ville, kunnat doppa fötterna i Medelhavet, Atlanten, Stilla Havet… så skulle du ändå ha haft vemodet i själen. Och jag – ingen av oss – skulle ha kunnat ta bort den. Den var din att bära och du valde den. Sanningen är väl den att ingen är undantagen från vemod, sorg, innerlig smärta. Men vi väljer vilka känslor vi vill ta med oss in i livet.

När jag mötte min man så hade jag gett upp hoppet om att hitta någon som kunde älska mig för min skull, för jag trodde helt enkelt inte att någon kunde förstå eller älska mig för den jag verkligen är. När vi möttes och ingick eviga band försvann en känsla ur mitt liv, den där vemodiga längtan som jag har haft ända sedan jag föddes. Vad jag än har gjort, vilka drömmar som än har uppfyllts så har jag ändå aldrig varit nöjd, jag har alltid haft en kliande känsla av rastlöshet, av ofullbordad längtan efter något nytt. Ingenting kunde ta bort den känslan och den gjorde mig trött. Men så försvann den. Och kvar fanns en stillhet. En frid. Mammas vemod och längtan hade mig ovetandes överförts till mig, kanske till alla hennes barn, från det att vi var små. Vi tog del av hennes drömmar och rädslor, och tog på oss dem.

Men nu är hoppet här. I varje solsken som sprids över stenar, snö och träd och förvandlar livet till något gnistrande, ljust och evinnerligt vackert ser jag dig, mamma. Jag behöver inte tänka på dina dåliga sidor, dina smärtor, sorger och sjukdomar. Vi kan inte skapa några nya minnen tillsammans, du och jag, men du kan vara en del av mig resten av mitt liv. Jag vill att du är lycklig nu – och jag vet att du är det. Du känner varje glädjeämne på ett nytt sätt, bättre, starkare. När vi går ut i naturen, sätter ner fötterna i snön och lyfter ansiktet mot himlen, drar djupa andetag av livet – då är du där. Du är med oss varje dag, varje sekund. Jag vet inte hur, men det är du. Du är en del av varje glädjeämne, varje erfarenhet. Och du är fri att släppa vemodet och rädslan för lycka. Jag gläds med dig och gör ett radikalt tillkännagivande:

Vi människor finns för att ha glädje!

Den tid vi upplever nu är för kort för att hänge sig åt den slags vidriga sorg man förknippar med förlust och död. Jag väljer att sörja med hjärtat fullt av glädje. För även om du dog för 7 veckor sedan idag, mamma, så kan inga tårar, ingen rädsla eller smärta föra dig tillbaka. Däremot kan du leva i varje glädje vi känner. Och det unnar jag dig.