... 2 månader har snart gått sedan du dog. Och jag sörjer dig olika varje dag. Ibland som en fullvuxen kvinna med längtan efter att prata och dela livets upp- och nedgångar med dig. Ingen kan ge samma insikter som du, lyssna och hålla med, kritisera och ändå acceptera med den slags hela kärlek en mamma har. Och ibland sörjer jag dig som den där jobbiga tonåringen, hon som bara läste och höll sig undan, som kände sig osäker och trodde att du var osårbar. Den tjejen saknar att få känna att du alltid fanns där, trots att jag inte alltid uppskattade det fullt ut. Och då och då kommer barnet fram. Hon som var så rädd att förlora dig, som fick ont i magen när du gick ut genom dörren, reste bort eller slutade stryka henne över pannan. Och den flickan kan jag inte trösta, vad jag än gör. För hennes värsta rädsla har besannats. 

Varje dag minns jag, slås jag av allt vi inte längre kommer att uppleva. Allt som faktiskt du var en essentiell del av, för det var DU som skapade vissa traditioner som inte längre finns nu. Varje påsk lade du ett påskägg under våra kuddar och gick sedan runt och kluckade för att vi skulle förstå att påsktuppen hade varit framme. Du gjorde det hela vår tonårstid. Fortsatte in i 20-årsåldern. 30-årsåldern. Varje gång jag var hemma i påsk lade du ett påskägg under en kudde, även om rummen hade förändrats sedan länge och vi var mer än vuxna. Förra året var sista året. Jag var 42 år gammal och fick fortfarande påskägg av min mamma. Det här året kommer jag inte att höra din röst klucka, följt av ett litet belåtet fniss. Jag kommer inte att höra dig "smyga" runt huset eller se ditt förväntansfulla ansikte när jag går till kudden som inte ens är min kudde. 

Saken är den att jag har inte förlorat "bara" min mamma. Jag har förlorat en av mina absolut bästa, innerligaste och äldsta vänner och förkämpar. Den jag kunde säga allt till, som alltid stod på min sida även om hon inte borde ha gjort det. Döden känns inte rimlig, den känns inte logisk. Det känns inte rätt att från en dag till en annan vara utan någon man älskar så. 

Och trots att jag är vuxen, är full av vackra och roliga minnen som jag kan leva på resten av mitt liv, så gråter jag ibland som det där tröstlösa barnet, hon som vet att hennes mamma inte kommer tillbaka. Men det är ok, mamma. Jag vet att du behöver få vila. Att du gjorde allt du kunde för att vara kvar, att du älskade att leva. Så jag pratar med dig, tänker på dig, drömmer om dig. Väntar och längtar efter den där dagen då du tar emot mig på andra sidan och jag äntligen kan känna dina armar igen. 

Ibland tänker jag på allt vi ska göra då och hoppas att det fortfarande går att göra då, allt vi inte hann här; resa, promenera, skratta mycket mer så att tårarna rinner, fjanta oss, leka, dansa, bada i varmt vatten (din badkruka!), laga mat tillsammans, göra en fruktansvärt rolig matvideo där vi förmodligen skrattar mer än filmar. Vi har mycket kvar, mamma.