Åhhh, mamma skulle ha AVSKYTT den här bilden! Blivit såååå arg att jag lade upp den - här, på Internet, på Facebook - så att alla kunde se den! :) Hon ville ju alltid se bra ut på bild, ville alltid få godkänna dem. Annars såg hon "så tjock ut, så gammal, så HEMSK!" Här sitter vi på Österåsen en helg för ett par år sedan, på vår Skrivarweekend med den underbara Gerd som fortfarande leder Skrivarkurser och Kreativa kurser där. Hon ÄR verkligen helt underbar, vilken människa - full av värme, människokänsla och lugn. Hon tyckte om mamma, också. Där satt vi i Lilla Matsalen och fjantade oss med maten, vi älskade att göra det - fjanta oss - tillsammans. Och att mamma lade gurkskivor på ögonen var en del av det. Vi skrattade ibland så att vi nästan kissade på oss och blev alldeles så där lealösa som man kan bli när man har rusat förbi muren av hämningar och rivit den i sin iver att utforska mer roligheter att skratta sig fördärvad åt.

Det här minnet är en passus idag, jag ville lägga ut något som påminner mig om hennes komiska sida, den som fick henne att skratta så intensivt att hon skrynklade ihop ansiktet som blev alldeles rött. Mammas skratt - och nysningar - var så höga att det var lätt att få hörselskador om man stod för nära. Det saknar jag på något vis. 

Annars är mitt liv fullt just nu - fullt av nya insikter och vägar. Det finns ett par saker i livet som verkligen skakar fram det där sunda förnuftet som skramlar omkring inombords, desperat i sina försök att få oss människor att börja leva med mening. Allvarliga sjukdomar och en närståendes död är två av dessa saker. Men ibland är vi så blinda, döva och löjligt dumma att vi ändå vägrar bli smartare av dessa erfarenheter. Det påminner mig än en gång om dvärgarna i CS Lewis böcker om Narnia, i "Den Sista Striden", där de tror sig sitta i en mörk, sunkig lada med rutten kål och lök till förtäring. De klagar på sina omständigheter, maten och livets orättvisor och har inte tillräckligt med självinsikt eller tro för att se att de egentligen står på en grön, blomstrande äng omgiven av prunkande träd, vid ett stort, överdådigt bord fullt av alla slags läckerheter. Vi har svårt att se möjligheterna för alla svårigheter ibland och vi tror inte att vi har tron eller kraften att höja oss ur dem. Vilken hemsk osanning - FÖR DET HAR VI. Var och en av oss har den kraften, men det är VI SJÄLVA som håller oss tillbaka. Som inte vågar. Tror. 

Det bästa rådet jag har fått i hela mitt liv - och som verkligen aldrig har genomträngt min tjockskallighet tidigare, är: ETT STEG I TAGET. Vi hör det så ofta att vi kanske inte förstår det. Av någon anledning är det lättare att tro på komplicerade råd, som att dricka ett särskilt vatten med vissa ingredienser vid en viss tid varje morgon; göra en särskild lite ovan mindfulnessövning; äta mat som aldrig hettas upp eller liknande. Vi får råd varje dag, hundratals gånger om dagen, i tidningar, på Internet, Facebook, Twitter, Instagram, Snapchat, via sms, mms, TV, vänner, jobb, skola, reklam... Tänk om vi förstod - om jag förstod - att de bästa råden är de enkla. Det finns ingen anledning att försvåra något - vi blir ju bara förvirrade om vi försöker ta ALLA råd, om vi handlar ALLA rawfoodgrejor, kryddor, oljor, pulver och vätskor som erbjuds. Det blir som ett fåfängt jagande efter vind, som Predikaren uttryckte sig. Och den går ju inte att fånga, lika lite som vi nöjer oss med att hålla oss till råden i den här veckans tidningar, de kommer ju nya nästa vecka! Bara för att vissa råd är extremt enkla, ja nästan löjligt enkla, så betyder det inte att de inte är ursmarta. Just nu tillämpar jag Ett steg i taget varje dag. För mig innebär det rent praktiskt:

En dag i taget

En timme i taget

En måltid i taget

En träning i taget

En underbar vän sa till mig, samma dag som mamma hade slutat andas - "andas in och ut 10 sekunder i taget - när du har klarat 10 sekunder så tar du 10 sekunder till." Ibland tar man bara 1 sekund i taget och fortsätter därifrån. Det handlar verkligen om ett steg i taget, vad man än gör. MEN.... (detta stora, oundvikliga men)

Om du inte tar steget så kommer du aldrig framåt

Så, nu när jag snart går in i 10:e veckan i rad av ett steg i taget så inser jag ett par saker:

1) Jag har alla råd jag behöver - nu är det dags att sluta samla på Pinteresttavlor och agera

2) Om jag inte börjar så kommer jag aldrig att nå dit jag vill

3) Drömmar kommer aldrig att bli något mer än fantasier om JAG inte besannar dem

4) Min åsikt om mig själv - och min tro på mig själv - är starkare än någonsin

5) Alla år med drömmar, önskningar och goda råd som bara fanns där som en roman i byrålådan kan faktiskt bli hjärnspöken - skaka av dig dem, skala bort och börja om från början: Livet är tillräckligt förvirrande och jobbigt än att du ska dra med dig bagage från allt du inte har lyckats med. 

Så ta ett steg - och fortsätt med det varje dag resten av livet. Det är det enda sättet att nå dit du vill. 

Gå ner i vikt? 

Få drömjobbet?

Få ner blodtrycket?

Bli lyckligare?

Klättra på Kinesiska muren?

Hoppa fallskärm?

Skriva en bok?

Sy en klänning?

Inreda ett rum?

Anlägga en trädgård?

Alla ansträngningar - oavsett vad det gäller - kräver engagemang. Om du vill uppnå något, börja med ett steg, sedan ett till. Fortsätt när det börjar gå jobbigt och trögt, när du kommer till en platå. Även om det blir uppförsbackar så kan du alltid ta ett steg till. Du behöver inte springa, GÅ. 

En sista passus...

För dig som tror att jag bara går omkring här hemma i mina plasttofflor tills jag har uppnått 1,2, 3 mile - prova att köra nedanstående träningsvideo en halvtimme. Du blir svettig, du kämpar, du blir arg på hennes skratt. Jag gör det varje dag tills svetten rinner och musklerna protesterar och hjärnan skuttar av energin. DO IT. I DARE YOU. 

#motion #sorgbearbetning #nådinamål #ettstegitaget #varjedag #levdindröm #glädje #uthållighet #mod #kraft 

Det närmar sig 5 månader sedan mamma dog. I december startade jag den här bloggen för att kunna skriva mig igenom sorgen och bearbeta alla nya och hemska känslor. Och jag ville också använda motion som redskap i processen. Sedan december har motionen blivit väldigt sporadisk; en promenad här, en där, men för det mesta har det gått dagar, ibland veckor mellan gångerna. Varför just promenader? Jo, för att de inte sliter på kroppen på samma sätt som aerobics eller andra motionsformer gör. Och de stärker skelettet genom att man dunsar med fötterna mot underlaget. :)

I fem veckor har jag motionerat 6 gånger i veckan - promenerat. De flesta av dessa promenader har varit inomhus; i köket, i vardagsrummet, i badrummet, på balkongen. Låter det underligt, konstigt, fel? Du är nog inte den enda som tycker det. Men vad har hänt på de här 5 veckorna? Jo, jag började med att gå 1 mile om dagen (1,6 kilometer). Den första veckan fick jag dela in varje 14-minuterspass i 7 2-minuterssektioner för att orka, för att inte ge upp. Jag var som en trasa innan, under och efter varje promenad. Efter ett par dagar behövde jag fortfarande dela in passet i 2-minuterssektioner, men jag såg åtminstone fram emot motionen. Veckan därpå - då fortsatte jag med 1 mile varje dag och varje gång blev lite lättare. Den tredje veckan petade jag in 2 mile en kväll för att inte vara sämre än min syster, som stolt meddelade att hon hade gått drygt 3 kilometer. För dig som har lätt att gå miltals så låter inte ett par kilometer mycket, men för en person som har ägnat hela hösten och vintern åt att läsa, slappa och deppa så är det en uppenbarelse, ett mirakel. 

Fjärde veckan, då chockade jag mig själv med att gå från 3 till 5 miles (8 kilometer) den första dagen. Sedan dess har jag gått 2 miles varje dag, ibland 3 och nu är jag mitt i vecka fem. Och det är NU som jag kan se den stora skillnaden. 

FÖRDELARNA MED ATT PROMENERA

1) Du kan göra det var som helst, när som helst, hur som helst

2) Det är snällt mot kroppen; ger ändå muskelstyrka, kondition och starkare skelett

3) Det är helt gratis - även om du förmodligen behöver investera i ett par bra skor (vilket jag inte har, jag har kört med plasttofflor hela tiden) 

4) Det är low impact aerobics; du gör vida rörelser, pilates/yoga-andas (med indragen navel och bra hållning) och fyller lungorna med väldigt mycket luft vilket leder till ökad syresättning till kroppens alla organ: Jag har fått bättre blodcirkulation i HELA KROPPEN, tänker snabbare, har ett jämnare humör, är gladare, sover bättre, äter bättre och har ett hopp inombords som jag inte har haft på många år. 

5) Du använder din egen kroppstyngd som vikt och du gör det i din egen takt

6) Även om du gråter och inte känner för att släpa dig från soffan/sängen/golvet så orkar du med en kvart. Sedan kan du gå tillbaka till soffan/sängen/golvet om du vill. Men det vill du inte.

NACKDELAR MED ATT PROMENERA

Jag kan baske mig inte se några som helst. Jo, det enda är att jag blir lite beroende av det. Jag bryr mig inte om att plasttofflor är dumma, det viktigaste är att jag GÖR det. 

Blir det lättare med tiden, då?

Nej, inte för mig. Det enda jag vet är att jag kommer att motionera varje dag, med vila på söndagar. Men varje motionstillfälle är jobbigt, en utmaning, jag vill ge upp både i början, mitten och innan slutet. Men jag gör det INTE. 

Sedan har något annat hänt, något jag önskar att jag kunde ha upplevt mycket tidigare och kanske delat med t.ex mamma:

Jag är mer nöjd med mig själv. Mycket, mycket nöjdare. Jag tittar på mig själv i spegeln och lägger märke till lystern i ögonen, kraften som har kommit tillbaka och inser att det är JAG som har åstadkommit det. Visst, jag är fortfarande lååååååååååångt från perfekt (förresten är perfektion så subjektivt att det inte existerar i en form, så det så), men jag gillar det jag ser. Och det jag tänker och känner. Är det inte underligt att 5 veckors regelbundna promenader kan ha gjort allt det här?

Men vänta, det är mer... ;)

Att förlora någon man älskar förändrar livet och dig själv, för alltid. Du blir aldrig densamma. För på något sätt måste du gå vidare utan den här personen i ditt liv, den som har påverkat dig så radikalt. Du måste själv bära upp den biten av dig som han eller hon har hållt. När jag promenerar så glömmer jag inte mamma, jag glömmer inte att hon är död. Jag  skjuter inte undan det faktum att en av de bästa och viktigaste människorna i mitt liv inte finns här längre. Jag tror faktiskt att mammas död fyrade av mig i den här riktningen, med den förfärliga insikten att jag höll på att slarva bort mitt eget liv. För varje dag som passerar nu så når jag längre än jag någonsin har gjort tidigare, jag har passerat tidigare milstolpar och går nu helt utan GPS eller kartlagda vägar. 

Och som svar på om promenader funkar som sorgebearbetning:

JA, DET GÖR DET

Åtminstone för mig. 

Gör dig själv en tjänst och börja motionera varje dag. Strunta i om du behöver gå ner i vikt eller inte, det blir mer en härlig bieffekt av motionen, för du kommer att bli så glad och full av energi att det blir viktigare än hur mycket du väger. Och om vi är uppriktiga så är ju inte alla som är smala hälsosamma, eller hur? Så det är inte kilona det sitter i. 

Start walking. 

http://www.walkathome.com/sansone/what-to-expect-in-21-days-of-walking-with-us/ 

http://www.sparkpeople.com/resource/fitness_articles.asp?id=772 

#promenader #sorg #motion #sorgbearbetning #energi #promenera #börjapånytt #aldrigförsent

1850 ska en liten pojke vid namn Jon vid den unga åldern av knappt 2 år ha promenerat i skogen i närheten av Särna, Dalarna med sin syster. Där stötte de plötsligt på en brunbjörnshona och hennes två ungar. Oskuldsfull som han var matade Jon björnungarna med lingonkvistar och när de sedan blev trötta vilade han med ungarna vid den varma björnhonan. Hans syster sprang - förmodat ganska rädd - till sin mamma som sedan ska ha skrämt bort björnarna och den lille Jon kunde återvända hem oskadd. Berättelsen blev omskriven i norsk tidning och en författare skrev en dikt som sedan låg till grund för Alice Tegnérs barnvisa Mors lilla Olle.

Mors lilla Olle i skogen gick,
rosor på kind och solsken i blick.
Läpparna små utav bär äro blå.
– Bara jag slapp att så ensam här gå!

Det är lätt att föreställa sig det enkla i den handlingen, att som liten pojke gå i skogen - orädd och naturlig. All den rädsla som sedan grundas i barn och vuxna skapar avståndet mellan både djur och människor. Jag var inte helt orädd som barn, men jag hade däremot ett väldigt öppet sinne. Jag trodde allt som sas, litade blint på allt jag hörde. Nog kunde jag ljuga lite, men om en vuxen sa något så trodde jag på det. Mamma påminde mig om mors lilla Olle, det gör hon fortfarande. För även om hon inte var någon älskare av motion så älskade hon att vara ute i naturen. Förmodligen inte för att hon skulle få röra på sig utan för att skogen, träden, blommorna, marken, knopparna, gräset, barren och myrstackarna var som en magisk värld där hennes fantasi kunde explodera. Hon lärde mig att använda alla mina sinnen, att njuta av allt som naturen har att ge. Från allra första början av livet kunde jag njuta av solens strålar mot ansiktet. Jag kunde dra in den komplexa doften av multnande löv på hösten och glädjas över den. Naturen blev som en enorm källa av glädje att ösa ur, oavsett om det var vår, vinter, höst eller sommar. 

Jag minns fantastiska kojor av granris som förmodligen var en påbyggnad på en rotvälta. Idag känns det farligt att tänka på, men då var insidan av den kojan magnifik, med sina sammanvävda rötter, jordklumpar och framför allt dofter av mull. Det silade in ljus från skogen och vi satt på mjuka golv av mossa och gran, vördnadsfullt tysta och förundrade över vad vi hade skapat. Inte svårt att föreställa sig då att både berg- och skogstroll existerade eller att skogsrået skulle dyka upp om vi hade tur/otur. En stor del av min barndom återvände jag till skogen, skogsbrynet, en äng eller en sjö för att känna mig lugnare och mer lycklig. Då kunde jag inte förklara hur framför allt träd och doften av skog gav mig en frid inombords. Jag kunde andas bättre, se lite klarare. Saker som kändes enorma och svåra sköljdes bort när jag omgavs av något som inte var skapat av människor. För naturen har ju sin egen kraft. 

Det har snart gått fyra månader sedan mamma dog. Varje månad känns som ett år, så därför är det underligt att så lite tid har gått. Bara fyra månader?! Men tiden är ur led när det gäller sorg. Vissa dagar känns det som om jag har accepterat att hon inte är här med oss och att jag har "gått vidare", hur banalt det än låter. Men sedan kommer stunden då jag nästan slutas andas av smärta, då jag får panik för att jag inte vill acceptera att hon är borta. Då jag bara vill kura ihop mig till en boll någonstans i den där skogskojan, inbäddad i mossa och granris. Det är underligt. Ju längre tiden går, desto mer tankar, känslor och minnen dyker upp ur mitt medvetna. När jag fick mammas sångbok från 50-talet så vällde mängder av sinnesintryck fram. Vilken makt en bok kan ha! Jag behövde bara se framsidan, med den trådslitna ryggen och bilden av sjungande barn för att minnas hur hon sjöng vid våra sängar på kvällen, hur vi sjöng i naturen tillsammans, i bilen, vid pianot. 

De starka glädjeämnen jag tar med mig in i resten av livet, som en förberedelse för att "klara mig" utan mamma är den intensiva glädjen och friden som kommer av naturen samt sången. Jag tror att det sjöngs mer när hon och jag var barn. Att man sjöng i skolan, hemma och med vänner. Alla dessa sånger innebär något, de är inte bara inlärda, framtragglande verser - de bär med sig starka minnen av något som aldrig kommer att lämna oss. Mors lilla Olle var om den käcka, modiga och tillitsfulla pojken som med rosor på kinden och med solsken i blick vandrade ut i världen. Den lärde mig om att våga lita på det vackra och naturliga hos både människa och djur. Uti vår hage väcker minnen om blommor, sommarnätter, gärdsgårdar och att fröjdas åt detsamma. Och när jag ser texten till Här är gudagott att vara ur Gluntarne - som för övrigt är drygt 150 år gammal - så minns jag mammas milda, djupa och varma röst när hon sjöng stämmor med oss. Och vi njöt av livet. Låt oss alla njuta av livet - just här där vi är. Ta varje glädjeämne som finns runtom oss och uppmärksamma dem. Det är ju när allt kommer omkring inte massor av pengar, kläder, bilar, båtar, hus eller utlandssemestrar som gör oss lyckliga eller ens nöjda - utan de enkla nöjena som familj, vänner, god mat, naturens skönhet och vacker musik. Jag vilar tusen gånger hellre på en varm sommaräng med gräs mellan tårna och smultron i munnen än på en lustyacht i Medelhavet. Men det är jag. 

Här är gudagott att vara

o, vad livet dock är skönt.

Hör, var fröjd från fåglars skara

se vad gräset lyser grönt.

Humlan surrar, fjäriln prålar,

lärkan slår i skyn sin drill,

och ur nektarfyllda skålar

dricka oss små blommor till.

De där konversationerna. Samtalen som vi skulle ha, som jag fortfarande har med dig... jag kommer på frågor som jag vill ställa och som hamnar ute i intet nu. Som till exempel, varför blev du så fylld av sorg när du lyssnade på de tonsatta texterna av Dan Andersson, särskilt Omkring tiggarn från Luossa? För snart tio år sedan firade Sösjö by 600 år och då satt vi mitt i byn och lyssnade på en underbar kvinnlig artist som hade ägnat många år åt att sjunga Dan Anderssons tonsatta visor. Jag filmade dig den eftermiddagen, såg hur dina ögon mörknade när du lyssnade till den vemodiga texten, hur du gick in i din egen värld av smärta. Den var en del av dig. Påminde smärtan i den sången dig om allt du själv har upplevt? Hjälpte den dig att komma ihåg livets skörhet och ensamheten i viss sorg? Fick den dig att minnas hur ensam du var som nybliven 13-åring, då mormor sörjde morfars tragiska död och du hade förlorat den familjemedlem som älskade dig precis som du var? 

I tre nätter har jag drömt om dig nu. Varje dröm har gjort mig än mer mottaglig för minnen, tankar och känslor. Inatt drömde jag att jag och Marie skulle få vara med dig dina sista dagar i livet. På något sätt hade vi fått några fler dagar tillsammans, men att du skulle dö var oundvikligt, det kände vi alla till. I drömmen satt jag vid din säng och frågade hur det hade känts när du dog, den där novemberdagen förra året på sjukhuset. Och du svarade helt lugnt att det inte hade varit särskilt speciellt, du hade bara glidit över till en annan verklighet. Bara så där. Du tittade på mig med tålamod i blicken. Du var trött och behövde vila, men du hade en kärlek och ett lugn. Det var som om du ville ge mig möjligheten att fråga, att vara, att känna. Det jag har saknat mest sedan du dog är att ta på dig, att se din kärleksfulla blick på mig. Och i drömmen höll du om mig, jag strök dig över armarna och kände din doft. Ibland tror jag att du oroar dig för att jag inte går vidare, att jag sörjer för mycket. Men du har tålamod med mig, du förstår att jag måste få göra det här i min egen takt. Du älskar mig för den jag är. När jag vaknade så finns det inga ord för att beskriva den smärta jag kände, jag hade förlorat dig ännu en gång. Med tårarna strömmande nerför kinderna och hulkande som ett barn berättade jag för min man om drömmen och om mina känslor. Jag kunde inte hålla tillbaka gråten, den tog över allt tills den var över. De här tre nätterna har jag känt din närvaro, mamma och jag VET att du är nära. Det råder ingen tvekan om det. 

Om du, mamma var här just nu så skulle jag bara säga hur mycket jag älskar dig, krama dig länge och sedan förklara hur värdefull du är. Jag skulle njuta av din tolerans och hur din kärlek omsluter mig. Och jag skulle säga att du har gett mig något som är mer värdefullt än allt världsligt: tro, hopp och kärlek. En tro på Gud, hopp om att saker och ting är ljusare än de ter sig och ett hjärta fullt av kärlek. Tack för att du gav mig dem. 

I söndags påmindes jag om att det har gått 3 månader sedan mamma dog. Jag fick höra att det känns som att det har gått längre tid och jag kan hålla med. Det ska finnas olika stadier i sorg och de allra flesta genomgår dem, vissa stadier pågår längre eller kortare beroende på personen. Just nu ska vi befinna oss någonstans mellan Reaktion och Bearbetning och till slut ska vi komma till Nyorientering. Tiden spelar en stor roll här, för varje dag så kommer vi längre och längre från mamma, eller när hon levde tillsammans med oss. Ju längre tiden går, desto fler minnen och upplevelser får vi utan henne. Häromdagen hade jag en helt vardaglig tanke som jag genast ville dela med mamma, men jag kunde inte ringa henne. Varje gång jag inser det så blir jag förvånad och sedan brister jag i gråt. Direkt. För jag slås av - varje gång - att hon inte är här. Tårarna rinner nerför kinderna och jag känner mig splittrad och ur balans. Det finns människor omkring mig (och jag är en av dem) som tror att jag mår bra nu. Att vi alla mår bra. Telefonsamtalen, mailen, meddelandena och sms:en har upphört, det akuta i sorgen har ju upphört och ingen av oss är lamslagna längre. För att tiden har gått framåt och vi har inget annat val än att följa med den. Men det underliga är att allt det där finns kvar; när jag översköljs av kunskapen om att mamma är död så kommer samma panik, chock och smärta som jag kände de första dagarna. Och även om jag vill att de ska få komma - jag vill inte förminska mina känslor för mamma - så känner jag att jag pressar undan dem. Varför? För att det känns som att sorgeperioden är över och jag blir rädd att människor i min omgivning ska titta underligt på mig. Jag är rädd att vänner ska bli bekymrade över att jag gråter och bara säga att "hon har det ju bra nu" och med andra ord mena att jag inte borde gråta längre. Är det ingen annan som har känt på det sättet? Och jag undrar, väldigt mycket, om min familj också har slutat sörja. Om tre månader är tillräckligt för att sorgen ska skjutas undan till något privat ställe i bakgrunden och bara tas fram när man är ensam på toaletten, i tvättstugan eller i sängen eller kanske bara rationaliseras bort med att den inte går att göra något åt..? Ibland önskar jag att vi levde i ett samhälle där vi kunde vara uppriktiga både inför oss själva och andra med känslor, att de inte var så fasansfullt tabubelagda. För uppriktigt sagt, när vi ser någon gråta hejdlöst offentligt, vad är vår första känsla då? Är det obehag för att man inte vill se någon gråta (för att man mår lite dåligt av att se andras sorg), eller är det empati? Jag har störtgråtit offentligt en gång - och det trodde jag inte att jag kunde. Det var efter alltför få timmars sömn, högt blodtryck och 2 panikångestattacker, när jag trodde att jag och min man skulle dö i en flygplanskrasch. Jag stod på Las Palmas flygplats, iklädd en tunn sommarklänning, med tårar strömmande nerför kinderna och svullna ben. Folk stirrade på mig oavbrutet, en del flyttade sig bort och vissa såg rentav lite rädda ut, som om jag skulle explodera och skada dem. Så jag skämdes. Och underligt nog, trots att jag älskade min mamma så oerhört mycket och vill minnas henne i allt så känns det som om omgivningen inte tänker ge mig mer utrymme. Det värsta är att jag själv inte vill ge mig utrymmet, att jag hindrar tårarna för att de får mig att komma ur balans. Så vad är tillåtet att skapa obalans? Jag förstår självklart att bearbetningen måste fortgå medan livet äger rum, att jag inte kan stoppa upp allt för att sörja. Men vad händer när man försöker hindra sorgen för att kunna fortsätta leva?

I Predikaren, kapitel 3 står det

"En tid att gråta, en tid att le;

En tid att sörja, en tid att dansa"

Jag borde komma ihåg att Bibeln faktiskt är full av visdomsord. Komma ihåg att det borde finnas en tid för allting och att vi inte bör hindra dessa känslor när de kommer. Varför är det lättare att acceptera skratt och dans? Varför kan vi inte tillåta oss att gråta och sörja i den utsträckning vi behöver det? Utan att känna oss underliga? Det är ju inget fel med att gråta eller att sakna någon som har funnits där hela ens liv. En älskad någon som alltid har lyssnat och varit intresserad, oavsett om det har gällt något litet eller stort. Det finns dagar för att äta kanelbullar. Dagar för isbjörnar och ostbågar, till och med surdeg. På sätt och vis känns det som att vi hellre bagatelliserar det svåra i livet än bearbetar det, för att de där djupa, innerliga känslorna skrämmer oss. För er som inte vet vad ni ska säga till någon som har förlorat en älskad, kom ihåg det här: sorgen försvinner inte. Även om vi ler, skrattar, hänger med och finns där så lever sorgen hela tiden inom oss som en smärtsam påminnelse om att vi aldrig kommer att bli desamma igen. Även om vi slutar prata om det eller det har gått en tid, så innebär det inte att vi inte gråter oss till sömns vissa nätter eller sitter och stirrar på fotografier, med insikten att det inte blir några fler tillfällen att laga pölsa tillsammans i höst, koka äppelmos eller fira jul ihop. 

Det här blev ett ganska tungt inlägg, jag hade menat att det skulle vara lättsamt och upplyftande. Solen skiner ju så vackert idag och jag mår så bra, men jag saknar min mamma så akut, så innerligt. Och jag önskar att hon kunde ha överlevt sin cellgiftsbehandling, att hon kunde njuta av solen med mig. Med oss. Tårarna rinner nerför kinderna och då - plötsligt - känner jag en varm känsla inombords. Som om jag fylls av kärlek och blir alldeles, alldeles lugn. Och jag ser mamma skrattande i mulleskogen, där hon mödosamt går längs stigen med sina stora gympaskor, med perfekt friserat hår och rosa läppstift på läpparna. Sjungande "vi gå över daggstänkta berg, fallera!" Solen skiner, den silar genom trädgrenarna och värmer jorden, doften av väckta myrstackar, barr och mossa, vinden som skakar löven. Och på något sätt vet jag - av hela mitt hjärta - att någonstans bortom mitt mänskliga öga står hon och väntar, vid en solkysst tall.  

"Vi gå över daggstänkta berg, fallera, som lånat av smaragderna sin färg, fallera,

och sorger har vi inga, våra glada visor klinga, där vi gå över daggstänkta berg, fallera!"

Det finns de som säger att vi aldrig möts igen. Att när den vi älskar har dragit sina sista andetag så är det slut - det ultimata, underliga och fruktansvärt hjärtslitande slutet. Sorgligt men obönhörligt. Det finns de som säger att den som dör inte "hamnar" någonstans utan att det bara är över, att det är ett stort mörker. 

För många år sedan arbetade jag som undersköterska och samtalade med en kvinna som hade arbetat många, långa år inom vården. Hon var kärv, hade ont i kroppen, sammanbiten men hade en underbar humor och gav vårdtagarna allt de behövde. En dag började vi prata, jag ung och oerfaren och hon rutinerad, garvad. Vi pratade om religion, om livet och döden. Alla visste att jag var den där "mormonen", och ibland kom frågorna men oftast inte. Det finns sällan tid för religiösa diskussioner på arbetsplatsen, även om min tro genomsyrade allt jag gjorde. Den dagen berättade hon om när hon förlorade sin son, han var alldeles för ung och borde självklart inte ha dött, precis som så många andra som helt oförklarligt får sluta sina liv i förtid. Jag har aldrig varit mamma så jag vet inte hur det känns att förlora ett barn, men sorgen i hennes blick var så inristad att jag förstod att den - precis som min tro - genomsyrade allt hon gjorde, trots att det hade gått många år. Hon frågade mig försiktigt om vad mormonerna tror om livet efter döden. Fanns det något? Jag försökte att känna efter vad jag skulle säga, att inte vara högtravande utan försöka vara lyhörd för hennes känslor. När någon blottar sina djupaste, smärtsammaste minnen så vill man ju inte dela med sig av floskler. Hon sa att två personer från en annan kyrka hade besökt henne i anslutning till hennes sons död och vid frågan om de trodde att hon skulle få träffa sin son igen hade de svarat att han var förlorad för henne, att han var i helvetet där så många andra skulle hamna. Hennes ansikte var så bittert när hon berättade om de orden. Jag kunde inte tro att det var sant, att någon - oavsett religiös övertygelse - kunde vara så grym mot en mamma som precis hade begravt sin unga son. Så jag berättade för henne om vad mormoner tror på. Att familjer är heliga enheter och att kärleken fortsätter bortom döden. Att även om kroppen dör så fortsätter anden att leva. Att de människor vi älskar inte hamnar i ett mörker eller slutar att upphöra - utan att de finns omkring oss, fortsätter att vara en del av våra liv. Ingenting så starkt som kärlek kan försvinna bara för att någon dör. 

Jag är inte säker på om hon trodde mig helt och hållet, men jag kunde se på hennes ansikte att hon verkligen tyckte om tanken. Att hennes son tillhörde henne, att de skulle få träffas igen. Att kärleken fortsatte. 

Idag vill jag inte utforska den vetenskapliga aspekten på vad död och liv är, det finns så många som ratar tro för att den inte kan bevisas eller är synlig. Men tro är faktiskt hopp om det som kanske inte syns, men som ändå är verkligt. Att vara säker på att solen kommer upp är egentligen tro. För du kan inte se den mitt i natten, när du omges av mörker och skuggor. Du bara vet att den kommer. Vissa kallar det en sannolikhet, jag kallar det tro. På samma sätt tror jag att de som dör inte upphör att existera. Hur skulle jag kunna fortsätta att leva mitt liv om jag trodde att mamma var borta? Om jag förlorade min man, eller mitt barn och trodde att de bara upphörde att existera? Ändå är det så många som är i just den situationen och de måste hantera livet, måste fortsätta utan hopp om att någonsin kunna träffa dem igen. Att få hålla om dem, prata med dem, sitta i solen tillsammans. Jag kan inte bevisa för dig att det är så - men min tro och förvissning är att vi kommer att få vara med dem igen. Så jag fortsätter att prata med mamma. Jag fortsätter att tänka på pappa, på farmor och farfar, mormor, svärmor och många andra i min familj. Fler kommer att läggas till den listan ju längre tiden går, en dag kommer jag själv att vara där. 

På mammas begravning läste David en dikt som verkligen sammanfattar - och avdramatiserar! - vad döden innebär för alla inblandade:

Döden betyder ingenting.
Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum.
Jag är Jag, Du är Du.
Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.
Kalla mig vid mitt vanliga namn.
Tala till mig sådär som Du alltid gjort.
Ändra inte Ditt tonfall,
Håll sorgen borta från Din röst.

Sluta inte skratta åt våra gemensamma små skämt.
Skratta som vi alltid har gjort.
Var med mig. Le mot mig. Tänk på mig. Be för mig.
Låt alltid mitt namn finnas med Er där hemma.
Uttala det som om ingenting hänt, sorglöst
Utan spår av skuggor.

Låt livet gå vidare med samma innebörd som
tidigare.
Det går vidare därför att det måste gå vidare.
Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår
gemenskap.

Varför skulle du sluta tänka på mig för att Du
inte längre kan se mig?

Jag väntar på Dig någonstans väldigt nära.
Allt är väl.

Inget är förbi; inget är förlorat – en kort stund och sedan är allt som det har varit

Och när vi möts igen ska vi skratta åt det bekymmer vi en gång kände över att skiljas åt.

Men mammas egna ord sammanfattar det ännu bättre:

”Haha, är det någon som tycker synd om mig nu? Sluta med det, jag har det hur bra som helst!”

 Nu kommer solen och ljuset tillbaka. Här ovan är du mamma på Österåsen. Du ville att jag skulle ta en "före" bild och spara den. Och sedan - ifall att du inte gjorde av med tillräckligt många kilon så skulle jag redigera bilden och göra dig smalare. ;) Den här bilden representerar mycket av din personlighet, du målade tånaglarna fastän du knappt kunde böja dig ner.

Du ägnade en halvtimme åt att locka, tupera och spraya håret med Naturelle hårspray trots att du skulle tillbringa dagen hemma eller kanske bara åka till Ica i Sörberge. Du bar smycken för att glädja dig själv och känna dig vacker och dina glasögon matchade ofta dina kläder - du hade flera par. Och dina läppstift... Det skulle vara precis rätt nyans av rosa, inte alltför knallig - trots att du ibland ville ha det så. Nej, den skulle vara lagom rosa, lite lite aprikos och gärna ha lyster. Dina väskor och jackfickor hade alltid minst ett läppstift och du bättrade på många gånger om dagen. Själv har jag aldrig förstått det här med läppstift, det känns underligt och kladdigt och man måste ju fylla på hela tiden! Men du hade definitivt lust att ta hand om dig. Naglarna var ett eget kapitel, du hade väldigt vackra händer och var noga med att måla naglarna i fina färger. Du ville lukta gott, fenjal classic är en doft jag förknippar med dig. Nu när vi rensade ut alla badrumssaker, allt lukta-gott, så tog jag en bodylotion med fenjal. Jag kommer aldrig att använda den, förmodligen kommer jag att lätta på locket och lukta på den, minnas varje gång jag kände dig dofta så. På senare år fick du parfymfavoriter; i kylskåpet hade du sparade parfymer som var över 20 år gamla, den äldsta var förmodligen Paris, en sötsliskig, tung parfym som var väldigt populär på 80-talet. Den älskade du! Elizabeth Ardens Green tea var en annan, liksom de flesta Escada som kom varje sommar. Och den sista parfymen du bar var en pudrig, blommig doft i vriden kristallflaska med lila innehåll. Kommer absolut inte på namnet, men du älskade den. 

Idag lyser solen och våren ligger i luften. När jag tittar ut på björken utanför vardagsrumsfönstret så ser jag små, små knoppar på varje bar gren. Domherrarna var här i några veckor, satt och kurade på samma grenar när det blåste och snöade. Nu smälter snön runt trädens rötter, sommarbacken kommer fram, mamma. Och snart... snart är gräset grönt, snöfläckarna blir allt glesare. Blåsipporna kommer att välla fram mellan träden i Mulleskogen bakom Sköns kyrka. Där vi gick i Mulle när vi var små och du spelade Skräp-Lisa. Du älskade att komma dit på våren, att gå dit, titta på varje sak längs stigen och se blåsipporna breda ut sig i det grågröna gräset under knoppande björkar. Varje vår pratade vi om det och planerade att ha en picknick. För ett par år sedan var vi där, du hade kryckan och tog dig fram med ganska långsamma steg. Men det spelade ingen roll att marken var ojämn och att du var otränad, för när du hade lyckats ta dig ner och var omgiven av blåsippor och den sjungande, gröna skogen var dina ögon lika lyckliga som en femårings. Kanske var det en av dina stora gåvor, mamma - att du hade förmågan att njuta av livet som ett barn. Kroppen gav efter och du orkade inte lika mycket mer - men du fortsatte att planera och längta. Tack för ditt goda exempel. 

Vi sjöng ofta när vi var ute i naturen; på väg till Mulleskogen var det  Vi går över daggstänkta berg, Alla fåglar kommit ren eller något liknande. Blåsippan ute i backarna står sjöngs också medan vi tittade på hur våren hade anlänt och kände doften av tallbarr, myror som precis hade vaknat och blommande björkar i näsorna. Det var en härlig tid. Man glömmer så lätt all musik, alla sånger. På vägen - vi var ofta på väg någonstans - till Björkön eller Sösjö (eller Norge) så sjöng vi svenska visor tillsammans; I natt jag drömde, Jag hade en gång en båt, Where have all the flowers gone och andra. Eller så lyssnade vi på kassettband och sjöng med. Neil Diamonds Cracklin rose, Sten & Stanley, Stefan Borsch, mängder av amerikanska countrylåtar med olika personer - Lynn Andersons Rose Garden väcker många minnen. Du kunde många stämmor, mamma, du lärde oss flera melodier och vi sjöng dem tillsammans. Det gjorde dig väldigt glad även om det inte alltid var lika roligt när du ville att vi skulle framträda för folk på besök. 

Du sjöng sånger för oss när vi var små - många vackra som jag säkert har glömt nu. De jag minns mest är Jag vet en dejlig rosa, Nu i ro och Där vågor svallar. Du hade en mjuk, varm och lite mörk röst som var väldigt full av tröst. Och ibland var den full av skratt. Ibland också smärta. 

Men idag minns jag de ljusa stunderna och känner hur de fyller mig med glädje och kärlek. Jag har en hel livstid av minnen och har inga planer att sluta prata om eller med dig. Du är en del av vår familj och även om du inte lever kroppsligen längre så kommer du aldrig, aldrig att lämna oss. Det finns ingenting i den här världen som kan ta bort dig från mig, från vår familj. Du är evigt länkad med oss genom våra band. Alla skratt, upplevelser, upptåg, infall, sånger, samtal och minnen. TACK för dem, mamma. 

20 minusgrader och ett strålande vackert vinterväder. För första gången på 7 veckor känner jag tillstymmelsen till hopp inombords. Kanske mer än tillstymmelse. Det är nu jag har accepterat att jag inte kommer att kunna ringa mamma längre. Att hennes telefon kommer att ringa men hon svarar inte. Att hennes gamla sms hamnar längre och längre bak i min sms-historik. Att alla inlägg på mammas Facebooksida numera kommer från familjen och vänner som lämnar kärlek och minnen. Jag har känt panik de senaste dagarna, varit rädd för att jag ska glömma din röst, att jag ska glömma dina snälla ögon (när de inte var irriterade, ledsna eller trötta). Det här senaste året tror jag att både du, mamma och din familj och vänner skulle vilja vara utan. Inte de fina sakerna utan att se och känna hur du långsamt, långsamt blev sämre och tröttare.

Jul och nyår har passerat och jag är glad för det. Det var vemodigt utan dig där. Jag har slutat tänka på att jag ska hitta på något roligt för dig; mycket av min tid gick åt att fundera över hur ditt liv skulle kunna bli lättare och härligare. Jag ville lyfta dig, mamma. Jag ville ta dina svårigheter och driva bort dem, ta bort skuggorna från dina ögon och fylla dem med glädje över livet. Men det fanns en skugga i din själ, den hade funnits där hela ditt liv; kanske den kom när din pappa dog för egen hand när du var nyss fyllda 13 eller ännu tidigare. Det fanns alltid ett vemod djupt rotat i dig, och den var alltid en del av din glädje, hindrade dig från att släppa taget om sorg och ge dig hän åt livet. Det var alltid något som stod i vägen för din totala lycka och jag tror att sanningen var att du inte vågade tro på lycka. Att även om du hade haft all säkerhet i livet; haft pengar i överflöd, kunnat åka på semester när – och var! - du ville, kunnat doppa fötterna i Medelhavet, Atlanten, Stilla Havet… så skulle du ändå ha haft vemodet i själen. Och jag – ingen av oss – skulle ha kunnat ta bort den. Den var din att bära och du valde den. Sanningen är väl den att ingen är undantagen från vemod, sorg, innerlig smärta. Men vi väljer vilka känslor vi vill ta med oss in i livet.

När jag mötte min man så hade jag gett upp hoppet om att hitta någon som kunde älska mig för min skull, för jag trodde helt enkelt inte att någon kunde förstå eller älska mig för den jag verkligen är. När vi möttes och ingick eviga band försvann en känsla ur mitt liv, den där vemodiga längtan som jag har haft ända sedan jag föddes. Vad jag än har gjort, vilka drömmar som än har uppfyllts så har jag ändå aldrig varit nöjd, jag har alltid haft en kliande känsla av rastlöshet, av ofullbordad längtan efter något nytt. Ingenting kunde ta bort den känslan och den gjorde mig trött. Men så försvann den. Och kvar fanns en stillhet. En frid. Mammas vemod och längtan hade mig ovetandes överförts till mig, kanske till alla hennes barn, från det att vi var små. Vi tog del av hennes drömmar och rädslor, och tog på oss dem.

Men nu är hoppet här. I varje solsken som sprids över stenar, snö och träd och förvandlar livet till något gnistrande, ljust och evinnerligt vackert ser jag dig, mamma. Jag behöver inte tänka på dina dåliga sidor, dina smärtor, sorger och sjukdomar. Vi kan inte skapa några nya minnen tillsammans, du och jag, men du kan vara en del av mig resten av mitt liv. Jag vill att du är lycklig nu – och jag vet att du är det. Du känner varje glädjeämne på ett nytt sätt, bättre, starkare. När vi går ut i naturen, sätter ner fötterna i snön och lyfter ansiktet mot himlen, drar djupa andetag av livet – då är du där. Du är med oss varje dag, varje sekund. Jag vet inte hur, men det är du. Du är en del av varje glädjeämne, varje erfarenhet. Och du är fri att släppa vemodet och rädslan för lycka. Jag gläds med dig och gör ett radikalt tillkännagivande:

Vi människor finns för att ha glädje!

Den tid vi upplever nu är för kort för att hänge sig åt den slags vidriga sorg man förknippar med förlust och död. Jag väljer att sörja med hjärtat fullt av glädje. För även om du dog för 7 veckor sedan idag, mamma, så kan inga tårar, ingen rädsla eller smärta föra dig tillbaka. Däremot kan du leva i varje glädje vi känner. Och det unnar jag dig.