De där konversationerna. Samtalen som vi skulle ha, som jag fortfarande har med dig... jag kommer på frågor som jag vill ställa och som hamnar ute i intet nu. Som till exempel, varför blev du så fylld av sorg när du lyssnade på de tonsatta texterna av Dan Andersson, särskilt Omkring tiggarn från Luossa? För snart tio år sedan firade Sösjö by 600 år och då satt vi mitt i byn och lyssnade på en underbar kvinnlig artist som hade ägnat många år åt att sjunga Dan Anderssons tonsatta visor. Jag filmade dig den eftermiddagen, såg hur dina ögon mörknade när du lyssnade till den vemodiga texten, hur du gick in i din egen värld av smärta. Den var en del av dig. Påminde smärtan i den sången dig om allt du själv har upplevt? Hjälpte den dig att komma ihåg livets skörhet och ensamheten i viss sorg? Fick den dig att minnas hur ensam du var som nybliven 13-åring, då mormor sörjde morfars tragiska död och du hade förlorat den familjemedlem som älskade dig precis som du var? 

I tre nätter har jag drömt om dig nu. Varje dröm har gjort mig än mer mottaglig för minnen, tankar och känslor. Inatt drömde jag att jag och Marie skulle få vara med dig dina sista dagar i livet. På något sätt hade vi fått några fler dagar tillsammans, men att du skulle dö var oundvikligt, det kände vi alla till. I drömmen satt jag vid din säng och frågade hur det hade känts när du dog, den där novemberdagen förra året på sjukhuset. Och du svarade helt lugnt att det inte hade varit särskilt speciellt, du hade bara glidit över till en annan verklighet. Bara så där. Du tittade på mig med tålamod i blicken. Du var trött och behövde vila, men du hade en kärlek och ett lugn. Det var som om du ville ge mig möjligheten att fråga, att vara, att känna. Det jag har saknat mest sedan du dog är att ta på dig, att se din kärleksfulla blick på mig. Och i drömmen höll du om mig, jag strök dig över armarna och kände din doft. Ibland tror jag att du oroar dig för att jag inte går vidare, att jag sörjer för mycket. Men du har tålamod med mig, du förstår att jag måste få göra det här i min egen takt. Du älskar mig för den jag är. När jag vaknade så finns det inga ord för att beskriva den smärta jag kände, jag hade förlorat dig ännu en gång. Med tårarna strömmande nerför kinderna och hulkande som ett barn berättade jag för min man om drömmen och om mina känslor. Jag kunde inte hålla tillbaka gråten, den tog över allt tills den var över. De här tre nätterna har jag känt din närvaro, mamma och jag VET att du är nära. Det råder ingen tvekan om det. 

Om du, mamma var här just nu så skulle jag bara säga hur mycket jag älskar dig, krama dig länge och sedan förklara hur värdefull du är. Jag skulle njuta av din tolerans och hur din kärlek omsluter mig. Och jag skulle säga att du har gett mig något som är mer värdefullt än allt världsligt: tro, hopp och kärlek. En tro på Gud, hopp om att saker och ting är ljusare än de ter sig och ett hjärta fullt av kärlek. Tack för att du gav mig dem. 

 

Skrivmoster

5 mars 2016 21:54

Vilken kärlek som strömmar emot mig när jag läser! Jag blir blank i ögonen och sorgen nyper i bröstet. Samtidigt var jag så lycklig när jag såg bilden du satt in. Prydliga, fräscha och underbara Inger! Jag saknar henne enormt ... Jag tror att ni har en oförklarligt fin och fortsatt kontakt genom den kärlek och omtanke som fanns mellan er. Kramar om dig fina Annette och ni vet att jag delar er sorg och saknad. <3

http://skrivmoster.bloggplatsen.se

 

Britten

5 mars 2016 21:54

Varma kramar till dig Annette! Önskar att jag bodde närmre så att jag kunde krama dig på riktigt.
Jag ser så mycket av Inger i dig och det stärks ännu mer när jag läser det du skriver. 💖 Kärlek

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Igår firade vi Peters 50-årsdag. Det var tjutande skratt och glädje, minnen och mat, sång och familj. När vi barn nu börjar närma oss ålder - när vi inte längre är ungdomar utan mer än lovligt vuxna - då kommer tankarna, ofta. Jag tänker på pa...

  Mamma.   Det här året har varit lärorikt. Sjukdom, rädsla, död, ensamhet, osäkerhet. Men också hopp, inspiration, kärlek, vänskap, insikt, kraft och ärlighet.    I början av året lamslogs jag av rädsla över att ha bröstcancer; jag fick r...

  Idag är den den 4 augusti 2017. Jag har haft 2 födelsedagar utan dig, 2 år när du inte har ringt och grattat, postat bilder på Facebook eller plockat ihop en liten bukett med blommor från er bakgård som du har tagit med dig. Det är inte längre tim...

  Överallt denna påminnelse om att det är Mors dag på söndag. Uppmaningen om att köpa blommor, ordna en present som får din mamma att känna sig extra älskad och uppmärksammad - fira kungligt på Mors dag! Jag kan inte låta bli att känna viss bitter...

  Bilden föreställer några Hullsjöbor, gissningsvis någon gång mellan 1910-1920. Den är lånad från Kerstin Åkerbergs släktforskningssida. Tredje kvinnan från vänster högst upp är min farmors mamma, Anna-Märta Holmstedt, född Vestberg. Min farmor E...