Nu kommer solen och ljuset tillbaka. Här ovan är du mamma på Österåsen. Du ville att jag skulle ta en "före" bild och spara den. Och sedan - ifall att du inte gjorde av med tillräckligt många kilon så skulle jag redigera bilden och göra dig smalare. ;) Den här bilden representerar mycket av din personlighet, du målade tånaglarna fastän du knappt kunde böja dig ner.

Du ägnade en halvtimme åt att locka, tupera och spraya håret med Naturelle hårspray trots att du skulle tillbringa dagen hemma eller kanske bara åka till Ica i Sörberge. Du bar smycken för att glädja dig själv och känna dig vacker och dina glasögon matchade ofta dina kläder - du hade flera par. Och dina läppstift... Det skulle vara precis rätt nyans av rosa, inte alltför knallig - trots att du ibland ville ha det så. Nej, den skulle vara lagom rosa, lite lite aprikos och gärna ha lyster. Dina väskor och jackfickor hade alltid minst ett läppstift och du bättrade på många gånger om dagen. Själv har jag aldrig förstått det här med läppstift, det känns underligt och kladdigt och man måste ju fylla på hela tiden! Men du hade definitivt lust att ta hand om dig. Naglarna var ett eget kapitel, du hade väldigt vackra händer och var noga med att måla naglarna i fina färger. Du ville lukta gott, fenjal classic är en doft jag förknippar med dig. Nu när vi rensade ut alla badrumssaker, allt lukta-gott, så tog jag en bodylotion med fenjal. Jag kommer aldrig att använda den, förmodligen kommer jag att lätta på locket och lukta på den, minnas varje gång jag kände dig dofta så. På senare år fick du parfymfavoriter; i kylskåpet hade du sparade parfymer som var över 20 år gamla, den äldsta var förmodligen Paris, en sötsliskig, tung parfym som var väldigt populär på 80-talet. Den älskade du! Elizabeth Ardens Green tea var en annan, liksom de flesta Escada som kom varje sommar. Och den sista parfymen du bar var en pudrig, blommig doft i vriden kristallflaska med lila innehåll. Kommer absolut inte på namnet, men du älskade den. 

Idag lyser solen och våren ligger i luften. När jag tittar ut på björken utanför vardagsrumsfönstret så ser jag små, små knoppar på varje bar gren. Domherrarna var här i några veckor, satt och kurade på samma grenar när det blåste och snöade. Nu smälter snön runt trädens rötter, sommarbacken kommer fram, mamma. Och snart... snart är gräset grönt, snöfläckarna blir allt glesare. Blåsipporna kommer att välla fram mellan träden i Mulleskogen bakom Sköns kyrka. Där vi gick i Mulle när vi var små och du spelade Skräp-Lisa. Du älskade att komma dit på våren, att gå dit, titta på varje sak längs stigen och se blåsipporna breda ut sig i det grågröna gräset under knoppande björkar. Varje vår pratade vi om det och planerade att ha en picknick. För ett par år sedan var vi där, du hade kryckan och tog dig fram med ganska långsamma steg. Men det spelade ingen roll att marken var ojämn och att du var otränad, för när du hade lyckats ta dig ner och var omgiven av blåsippor och den sjungande, gröna skogen var dina ögon lika lyckliga som en femårings. Kanske var det en av dina stora gåvor, mamma - att du hade förmågan att njuta av livet som ett barn. Kroppen gav efter och du orkade inte lika mycket mer - men du fortsatte att planera och längta. Tack för ditt goda exempel. 

Vi sjöng ofta när vi var ute i naturen; på väg till Mulleskogen var det  Vi går över daggstänkta berg, Alla fåglar kommit ren eller något liknande. Blåsippan ute i backarna står sjöngs också medan vi tittade på hur våren hade anlänt och kände doften av tallbarr, myror som precis hade vaknat och blommande björkar i näsorna. Det var en härlig tid. Man glömmer så lätt all musik, alla sånger. På vägen - vi var ofta på väg någonstans - till Björkön eller Sösjö (eller Norge) så sjöng vi svenska visor tillsammans; I natt jag drömde, Jag hade en gång en båt, Where have all the flowers gone och andra. Eller så lyssnade vi på kassettband och sjöng med. Neil Diamonds Cracklin rose, Sten & Stanley, Stefan Borsch, mängder av amerikanska countrylåtar med olika personer - Lynn Andersons Rose Garden väcker många minnen. Du kunde många stämmor, mamma, du lärde oss flera melodier och vi sjöng dem tillsammans. Det gjorde dig väldigt glad även om det inte alltid var lika roligt när du ville att vi skulle framträda för folk på besök. 

Du sjöng sånger för oss när vi var små - många vackra som jag säkert har glömt nu. De jag minns mest är Jag vet en dejlig rosa, Nu i ro och Där vågor svallar. Du hade en mjuk, varm och lite mörk röst som var väldigt full av tröst. Och ibland var den full av skratt. Ibland också smärta. 

Men idag minns jag de ljusa stunderna och känner hur de fyller mig med glädje och kärlek. Jag har en hel livstid av minnen och har inga planer att sluta prata om eller med dig. Du är en del av vår familj och även om du inte lever kroppsligen längre så kommer du aldrig, aldrig att lämna oss. Det finns ingenting i den här världen som kan ta bort dig från mig, från vår familj. Du är evigt länkad med oss genom våra band. Alla skratt, upplevelser, upptåg, infall, sånger, samtal och minnen. TACK för dem, mamma. 

 

Skrivmoster

3 februari 2016 12:45

Jag har precis pratat om Inger.. som jag gör om och om igen. Ser på bilden på kylskåpet och fick se bilden här på FB. Det är svårt att se för än gör det så ont. Ändå vill jag se och just bilden här i din blogg är helt fantastisk. Det ÄR verkligen Inger precis som hon var. Alla detaljer du beskriver som hon var noga med gjorde att hon alltid såg så "fräsch och fin ut." Men hon var fin i mina och säkert era ögon också när hon inte hunnit "sätta på sig ansiktet" som hon sa. Fint med så varma minnen av sånger och miljöer också. För mig är det självklart att hon för alltid har en särskild plats i mitt hjärta. Jag tror du förstår det. Det är så tomt och så många gånger jag ville berätta saker för henne. Hon lyckades verkligen hålla skenet uppe och lät mig inte förstå, att hon var så slut denna sista gången hon låg inne.

Kramar <3

http://skrivmoster.bloggplatsen.se

 

Britten

3 februari 2016 13:52

Som alltid skriver du det rätta, så på pricken rätt! Du hittar detaljerna, lägger fram dem och jag minns ... När du räknar upp dofterna måste jag fnissa lite, det kunde varit mitt badrumsskåp du kikat i. Så mycket dyker upp i mina tankar som jag vill säga till Inger, och vet du vad? Då gör jag det! Varje dag och jag vet att hon hör mig! Fortsätt sätta dina tankar och minnen på pränt, det är en lisa för själen!
Kärlek 💖

 

Maggan

3 februari 2016 17:04

Här sitter jag och gråter, konstaterar att du är din mammas dotter även du med pennan i högsta hugg. Till julen hittade jag förra årets julkort från mamma din och jag har haft det framme sedan dess och slänger lite käft med henne när jag går förbi fotot. Jaa, det ska gudarna veta att hon är saknad, är det inte fantastiskt att tänka att hon "lella mänskan" lämnade ett så enormt stort tomrum efter sig. Hon och jag har umgåtts via ord i så många år att det blir som om man känner varandra. Jag saknar hennes ordvighet och krumsprång, fräckheten som slog till ibland och jag garvade läppen av mig. Vi gillade verkligen varandra och har stöttat varandra genom åren, vi skrev våra liv till varandra och skickade med snigelposten. Vilken gudomlig tur du hade som fick just henne till mamma och jag känner mig lycklig som fick äran att vara en vän i många år. Jag tänker på dig och på Bengan, det var väl er två jag hörde mest om, fast jag vet att det är tre syskon till. Men så ni skötte om er mamma under många år, ni bjöd verkligen på allt och lite till. Middagar, resor, massage och massa där till, jag vet att hon kände kärleken och omsorgen från er alla. För mig är hon en av de själsligt vackraste människor jag har mött och hon kommer fortsätta finnas i mina tankar då och då, och jag kommer skoja med henne och muttra när jag går förbi fotot av henne för jag vet att hon om någon förstår mutter. Kära Annette skickar över ett stort moln av kärlek till er alla och vill tillägga att det finns tröst i att vi alla ses igen. <3 Maggan

http://Livsglimtar.wordpress.com

 

sussi

3 februari 2016 17:12

så fint du skriver ANETTE , jag börjar skratta när jag läser om läppstift det var det första vi nästan prata om Inger och jag, för jag kan inte heller vara utan läppstift hihi jag känner mej naken utan och det gjorde Inger med . Om än mak känner sej som int så fin så känns det bättre när läppstiftet kommer på.... älskade Inger som du saknas och det är så underbart att få läsa din dotter Anettes blogg där jag som får känna dej ännu mera. det var så gripande Anette när du skrev om fenjal flaskan bara för att känna mamma då o då då känner jag verkligen hur du saknar henne och mina tårar rinner.....tack fina Anette för det du skriver du är en goer tjej <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Igår firade vi Peters 50-årsdag. Det var tjutande skratt och glädje, minnen och mat, sång och familj. När vi barn nu börjar närma oss ålder - när vi inte längre är ungdomar utan mer än lovligt vuxna - då kommer tankarna, ofta. Jag tänker på pa...

  Mamma.   Det här året har varit lärorikt. Sjukdom, rädsla, död, ensamhet, osäkerhet. Men också hopp, inspiration, kärlek, vänskap, insikt, kraft och ärlighet.    I början av året lamslogs jag av rädsla över att ha bröstcancer; jag fick r...

  Idag är den den 4 augusti 2017. Jag har haft 2 födelsedagar utan dig, 2 år när du inte har ringt och grattat, postat bilder på Facebook eller plockat ihop en liten bukett med blommor från er bakgård som du har tagit med dig. Det är inte längre tim...

  Överallt denna påminnelse om att det är Mors dag på söndag. Uppmaningen om att köpa blommor, ordna en present som får din mamma att känna sig extra älskad och uppmärksammad - fira kungligt på Mors dag! Jag kan inte låta bli att känna viss bitter...

  Bilden föreställer några Hullsjöbor, gissningsvis någon gång mellan 1910-1920. Den är lånad från Kerstin Åkerbergs släktforskningssida. Tredje kvinnan från vänster högst upp är min farmors mamma, Anna-Märta Holmstedt, född Vestberg. Min farmor E...