Nu kommer solen och ljuset tillbaka. Här ovan är du mamma på Österåsen. Du ville att jag skulle ta en "före" bild och spara den. Och sedan - ifall att du inte gjorde av med tillräckligt många kilon så skulle jag redigera bilden och göra dig smalare. ;) Den här bilden representerar mycket av din personlighet, du målade tånaglarna fastän du knappt kunde böja dig ner.

Du ägnade en halvtimme åt att locka, tupera och spraya håret med Naturelle hårspray trots att du skulle tillbringa dagen hemma eller kanske bara åka till Ica i Sörberge. Du bar smycken för att glädja dig själv och känna dig vacker och dina glasögon matchade ofta dina kläder - du hade flera par. Och dina läppstift... Det skulle vara precis rätt nyans av rosa, inte alltför knallig - trots att du ibland ville ha det så. Nej, den skulle vara lagom rosa, lite lite aprikos och gärna ha lyster. Dina väskor och jackfickor hade alltid minst ett läppstift och du bättrade på många gånger om dagen. Själv har jag aldrig förstått det här med läppstift, det känns underligt och kladdigt och man måste ju fylla på hela tiden! Men du hade definitivt lust att ta hand om dig. Naglarna var ett eget kapitel, du hade väldigt vackra händer och var noga med att måla naglarna i fina färger. Du ville lukta gott, fenjal classic är en doft jag förknippar med dig. Nu när vi rensade ut alla badrumssaker, allt lukta-gott, så tog jag en bodylotion med fenjal. Jag kommer aldrig att använda den, förmodligen kommer jag att lätta på locket och lukta på den, minnas varje gång jag kände dig dofta så. På senare år fick du parfymfavoriter; i kylskåpet hade du sparade parfymer som var över 20 år gamla, den äldsta var förmodligen Paris, en sötsliskig, tung parfym som var väldigt populär på 80-talet. Den älskade du! Elizabeth Ardens Green tea var en annan, liksom de flesta Escada som kom varje sommar. Och den sista parfymen du bar var en pudrig, blommig doft i vriden kristallflaska med lila innehåll. Kommer absolut inte på namnet, men du älskade den. 

Idag lyser solen och våren ligger i luften. När jag tittar ut på björken utanför vardagsrumsfönstret så ser jag små, små knoppar på varje bar gren. Domherrarna var här i några veckor, satt och kurade på samma grenar när det blåste och snöade. Nu smälter snön runt trädens rötter, sommarbacken kommer fram, mamma. Och snart... snart är gräset grönt, snöfläckarna blir allt glesare. Blåsipporna kommer att välla fram mellan träden i Mulleskogen bakom Sköns kyrka. Där vi gick i Mulle när vi var små och du spelade Skräp-Lisa. Du älskade att komma dit på våren, att gå dit, titta på varje sak längs stigen och se blåsipporna breda ut sig i det grågröna gräset under knoppande björkar. Varje vår pratade vi om det och planerade att ha en picknick. För ett par år sedan var vi där, du hade kryckan och tog dig fram med ganska långsamma steg. Men det spelade ingen roll att marken var ojämn och att du var otränad, för när du hade lyckats ta dig ner och var omgiven av blåsippor och den sjungande, gröna skogen var dina ögon lika lyckliga som en femårings. Kanske var det en av dina stora gåvor, mamma - att du hade förmågan att njuta av livet som ett barn. Kroppen gav efter och du orkade inte lika mycket mer - men du fortsatte att planera och längta. Tack för ditt goda exempel. 

Vi sjöng ofta när vi var ute i naturen; på väg till Mulleskogen var det  Vi går över daggstänkta berg, Alla fåglar kommit ren eller något liknande. Blåsippan ute i backarna står sjöngs också medan vi tittade på hur våren hade anlänt och kände doften av tallbarr, myror som precis hade vaknat och blommande björkar i näsorna. Det var en härlig tid. Man glömmer så lätt all musik, alla sånger. På vägen - vi var ofta på väg någonstans - till Björkön eller Sösjö (eller Norge) så sjöng vi svenska visor tillsammans; I natt jag drömde, Jag hade en gång en båt, Where have all the flowers gone och andra. Eller så lyssnade vi på kassettband och sjöng med. Neil Diamonds Cracklin rose, Sten & Stanley, Stefan Borsch, mängder av amerikanska countrylåtar med olika personer - Lynn Andersons Rose Garden väcker många minnen. Du kunde många stämmor, mamma, du lärde oss flera melodier och vi sjöng dem tillsammans. Det gjorde dig väldigt glad även om det inte alltid var lika roligt när du ville att vi skulle framträda för folk på besök. 

Du sjöng sånger för oss när vi var små - många vackra som jag säkert har glömt nu. De jag minns mest är Jag vet en dejlig rosa, Nu i ro och Där vågor svallar. Du hade en mjuk, varm och lite mörk röst som var väldigt full av tröst. Och ibland var den full av skratt. Ibland också smärta. 

Men idag minns jag de ljusa stunderna och känner hur de fyller mig med glädje och kärlek. Jag har en hel livstid av minnen och har inga planer att sluta prata om eller med dig. Du är en del av vår familj och även om du inte lever kroppsligen längre så kommer du aldrig, aldrig att lämna oss. Det finns ingenting i den här världen som kan ta bort dig från mig, från vår familj. Du är evigt länkad med oss genom våra band. Alla skratt, upplevelser, upptåg, infall, sånger, samtal och minnen. TACK för dem, mamma.