I söndags påmindes jag om att det har gått 3 månader sedan mamma dog. Jag fick höra att det känns som att det har gått längre tid och jag kan hålla med. Det ska finnas olika stadier i sorg och de allra flesta genomgår dem, vissa stadier pågår längre eller kortare beroende på personen. Just nu ska vi befinna oss någonstans mellan Reaktion och Bearbetning och till slut ska vi komma till Nyorientering. Tiden spelar en stor roll här, för varje dag så kommer vi längre och längre från mamma, eller när hon levde tillsammans med oss. Ju längre tiden går, desto fler minnen och upplevelser får vi utan henne. Häromdagen hade jag en helt vardaglig tanke som jag genast ville dela med mamma, men jag kunde inte ringa henne. Varje gång jag inser det så blir jag förvånad och sedan brister jag i gråt. Direkt. För jag slås av - varje gång - att hon inte är här. Tårarna rinner nerför kinderna och jag känner mig splittrad och ur balans. Det finns människor omkring mig (och jag är en av dem) som tror att jag mår bra nu. Att vi alla mår bra. Telefonsamtalen, mailen, meddelandena och sms:en har upphört, det akuta i sorgen har ju upphört och ingen av oss är lamslagna längre. För att tiden har gått framåt och vi har inget annat val än att följa med den. Men det underliga är att allt det där finns kvar; när jag översköljs av kunskapen om att mamma är död så kommer samma panik, chock och smärta som jag kände de första dagarna. Och även om jag vill att de ska få komma - jag vill inte förminska mina känslor för mamma - så känner jag att jag pressar undan dem. Varför? För att det känns som att sorgeperioden är över och jag blir rädd att människor i min omgivning ska titta underligt på mig. Jag är rädd att vänner ska bli bekymrade över att jag gråter och bara säga att "hon har det ju bra nu" och med andra ord mena att jag inte borde gråta längre. Är det ingen annan som har känt på det sättet? Och jag undrar, väldigt mycket, om min familj också har slutat sörja. Om tre månader är tillräckligt för att sorgen ska skjutas undan till något privat ställe i bakgrunden och bara tas fram när man är ensam på toaletten, i tvättstugan eller i sängen eller kanske bara rationaliseras bort med att den inte går att göra något åt..? Ibland önskar jag att vi levde i ett samhälle där vi kunde vara uppriktiga både inför oss själva och andra med känslor, att de inte var så fasansfullt tabubelagda. För uppriktigt sagt, när vi ser någon gråta hejdlöst offentligt, vad är vår första känsla då? Är det obehag för att man inte vill se någon gråta (för att man mår lite dåligt av att se andras sorg), eller är det empati? Jag har störtgråtit offentligt en gång - och det trodde jag inte att jag kunde. Det var efter alltför få timmars sömn, högt blodtryck och 2 panikångestattacker, när jag trodde att jag och min man skulle dö i en flygplanskrasch. Jag stod på Las Palmas flygplats, iklädd en tunn sommarklänning, med tårar strömmande nerför kinderna och svullna ben. Folk stirrade på mig oavbrutet, en del flyttade sig bort och vissa såg rentav lite rädda ut, som om jag skulle explodera och skada dem. Så jag skämdes. Och underligt nog, trots att jag älskade min mamma så oerhört mycket och vill minnas henne i allt så känns det som om omgivningen inte tänker ge mig mer utrymme. Det värsta är att jag själv inte vill ge mig utrymmet, att jag hindrar tårarna för att de får mig att komma ur balans. Så vad är tillåtet att skapa obalans? Jag förstår självklart att bearbetningen måste fortgå medan livet äger rum, att jag inte kan stoppa upp allt för att sörja. Men vad händer när man försöker hindra sorgen för att kunna fortsätta leva?

I Predikaren, kapitel 3 står det

"En tid att gråta, en tid att le;

En tid att sörja, en tid att dansa"

Jag borde komma ihåg att Bibeln faktiskt är full av visdomsord. Komma ihåg att det borde finnas en tid för allting och att vi inte bör hindra dessa känslor när de kommer. Varför är det lättare att acceptera skratt och dans? Varför kan vi inte tillåta oss att gråta och sörja i den utsträckning vi behöver det? Utan att känna oss underliga? Det är ju inget fel med att gråta eller att sakna någon som har funnits där hela ens liv. En älskad någon som alltid har lyssnat och varit intresserad, oavsett om det har gällt något litet eller stort. Det finns dagar för att äta kanelbullar. Dagar för isbjörnar och ostbågar, till och med surdeg. På sätt och vis känns det som att vi hellre bagatelliserar det svåra i livet än bearbetar det, för att de där djupa, innerliga känslorna skrämmer oss. För er som inte vet vad ni ska säga till någon som har förlorat en älskad, kom ihåg det här: sorgen försvinner inte. Även om vi ler, skrattar, hänger med och finns där så lever sorgen hela tiden inom oss som en smärtsam påminnelse om att vi aldrig kommer att bli desamma igen. Även om vi slutar prata om det eller det har gått en tid, så innebär det inte att vi inte gråter oss till sömns vissa nätter eller sitter och stirrar på fotografier, med insikten att det inte blir några fler tillfällen att laga pölsa tillsammans i höst, koka äppelmos eller fira jul ihop. 

Det här blev ett ganska tungt inlägg, jag hade menat att det skulle vara lättsamt och upplyftande. Solen skiner ju så vackert idag och jag mår så bra, men jag saknar min mamma så akut, så innerligt. Och jag önskar att hon kunde ha överlevt sin cellgiftsbehandling, att hon kunde njuta av solen med mig. Med oss. Tårarna rinner nerför kinderna och då - plötsligt - känner jag en varm känsla inombords. Som om jag fylls av kärlek och blir alldeles, alldeles lugn. Och jag ser mamma skrattande i mulleskogen, där hon mödosamt går längs stigen med sina stora gympaskor, med perfekt friserat hår och rosa läppstift på läpparna. Sjungande "vi gå över daggstänkta berg, fallera!" Solen skiner, den silar genom trädgrenarna och värmer jorden, doften av väckta myrstackar, barr och mossa, vinden som skakar löven. Och på något sätt vet jag - av hela mitt hjärta - att någonstans bortom mitt mänskliga öga står hon och väntar, vid en solkysst tall.  

"Vi gå över daggstänkta berg, fallera, som lånat av smaragderna sin färg, fallera,

och sorger har vi inga, våra glada visor klinga, där vi gå över daggstänkta berg, fallera!"