Det finns de som säger att vi aldrig möts igen. Att när den vi älskar har dragit sina sista andetag så är det slut - det ultimata, underliga och fruktansvärt hjärtslitande slutet. Sorgligt men obönhörligt. Det finns de som säger att den som dör inte "hamnar" någonstans utan att det bara är över, att det är ett stort mörker. 

För många år sedan arbetade jag som undersköterska och samtalade med en kvinna som hade arbetat många, långa år inom vården. Hon var kärv, hade ont i kroppen, sammanbiten men hade en underbar humor och gav vårdtagarna allt de behövde. En dag började vi prata, jag ung och oerfaren och hon rutinerad, garvad. Vi pratade om religion, om livet och döden. Alla visste att jag var den där "mormonen", och ibland kom frågorna men oftast inte. Det finns sällan tid för religiösa diskussioner på arbetsplatsen, även om min tro genomsyrade allt jag gjorde. Den dagen berättade hon om när hon förlorade sin son, han var alldeles för ung och borde självklart inte ha dött, precis som så många andra som helt oförklarligt får sluta sina liv i förtid. Jag har aldrig varit mamma så jag vet inte hur det känns att förlora ett barn, men sorgen i hennes blick var så inristad att jag förstod att den - precis som min tro - genomsyrade allt hon gjorde, trots att det hade gått många år. Hon frågade mig försiktigt om vad mormonerna tror om livet efter döden. Fanns det något? Jag försökte att känna efter vad jag skulle säga, att inte vara högtravande utan försöka vara lyhörd för hennes känslor. När någon blottar sina djupaste, smärtsammaste minnen så vill man ju inte dela med sig av floskler. Hon sa att två personer från en annan kyrka hade besökt henne i anslutning till hennes sons död och vid frågan om de trodde att hon skulle få träffa sin son igen hade de svarat att han var förlorad för henne, att han var i helvetet där så många andra skulle hamna. Hennes ansikte var så bittert när hon berättade om de orden. Jag kunde inte tro att det var sant, att någon - oavsett religiös övertygelse - kunde vara så grym mot en mamma som precis hade begravt sin unga son. Så jag berättade för henne om vad mormoner tror på. Att familjer är heliga enheter och att kärleken fortsätter bortom döden. Att även om kroppen dör så fortsätter anden att leva. Att de människor vi älskar inte hamnar i ett mörker eller slutar att upphöra - utan att de finns omkring oss, fortsätter att vara en del av våra liv. Ingenting så starkt som kärlek kan försvinna bara för att någon dör. 

Jag är inte säker på om hon trodde mig helt och hållet, men jag kunde se på hennes ansikte att hon verkligen tyckte om tanken. Att hennes son tillhörde henne, att de skulle få träffas igen. Att kärleken fortsatte. 

Idag vill jag inte utforska den vetenskapliga aspekten på vad död och liv är, det finns så många som ratar tro för att den inte kan bevisas eller är synlig. Men tro är faktiskt hopp om det som kanske inte syns, men som ändå är verkligt. Att vara säker på att solen kommer upp är egentligen tro. För du kan inte se den mitt i natten, när du omges av mörker och skuggor. Du bara vet att den kommer. Vissa kallar det en sannolikhet, jag kallar det tro. På samma sätt tror jag att de som dör inte upphör att existera. Hur skulle jag kunna fortsätta att leva mitt liv om jag trodde att mamma var borta? Om jag förlorade min man, eller mitt barn och trodde att de bara upphörde att existera? Ändå är det så många som är i just den situationen och de måste hantera livet, måste fortsätta utan hopp om att någonsin kunna träffa dem igen. Att få hålla om dem, prata med dem, sitta i solen tillsammans. Jag kan inte bevisa för dig att det är så - men min tro och förvissning är att vi kommer att få vara med dem igen. Så jag fortsätter att prata med mamma. Jag fortsätter att tänka på pappa, på farmor och farfar, mormor, svärmor och många andra i min familj. Fler kommer att läggas till den listan ju längre tiden går, en dag kommer jag själv att vara där. 

På mammas begravning läste David en dikt som verkligen sammanfattar - och avdramatiserar! - vad döden innebär för alla inblandade:

Döden betyder ingenting.
Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum.
Jag är Jag, Du är Du.
Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.
Kalla mig vid mitt vanliga namn.
Tala till mig sådär som Du alltid gjort.
Ändra inte Ditt tonfall,
Håll sorgen borta från Din röst.

Sluta inte skratta åt våra gemensamma små skämt.
Skratta som vi alltid har gjort.
Var med mig. Le mot mig. Tänk på mig. Be för mig.
Låt alltid mitt namn finnas med Er där hemma.
Uttala det som om ingenting hänt, sorglöst
Utan spår av skuggor.

Låt livet gå vidare med samma innebörd som
tidigare.
Det går vidare därför att det måste gå vidare.
Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår
gemenskap.

Varför skulle du sluta tänka på mig för att Du
inte längre kan se mig?

Jag väntar på Dig någonstans väldigt nära.
Allt är väl.

Inget är förbi; inget är förlorat – en kort stund och sedan är allt som det har varit

Och när vi möts igen ska vi skratta åt det bekymmer vi en gång kände över att skiljas åt.

Men mammas egna ord sammanfattar det ännu bättre:

”Haha, är det någon som tycker synd om mig nu? Sluta med det, jag har det hur bra som helst!”