Igår firade vi Peters 50-årsdag. Det var tjutande skratt och glädje, minnen och mat, sång och familj. När vi barn nu börjar närma oss ålder - när vi inte längre är ungdomar utan mer än lovligt vuxna - då kommer tankarna, ofta.

Jag tänker på pappa, som skulle ha skrattat och skämtat igår. Men det var Annalena som stod där i centrum som lekledare, hon som var roliga tanten som hon alltid har varit - hon som drev oss till gapskratt och närapå jag-hann-inte-till-toaletten-så-roligt-hade-jag. Peters basröst genomsyrade rummet när vi var för högljudda och fick fler än en att haja till. Det var en fin kväll. 

Vid ett tillfälle gick jag och Marie ut på bron för att svalka oss och någon minut in i vårt svalkande drog det en kraftig vind genom tallarna som omgav scoutgården på Alnö och det ljudet övertog allt annat. Du var där, mamma. Vi vet hur mycket du älskade det ljudet, att höra på vinden när den drog genom de höga, stolta tallarna. Du älskade kontrasten av de mörkgröna barren mot blå himmel, hur solen lyste upp barken och fick den att glöda. Ja, du var där, det var uppenbart. Varför skulle du inte vara där och njuta av ett familjefirande? Hoppas att du kan säga till pappa, också, att vi fortfarande är en familj. Att vi är det tack vare er två. Att era personligheter har format oss, hjälpt oss bli dem vi är. Jag hörde pappas skratt i Peters, såg hans - och din! - humor i Annalenas roliga lekar, kände nostalgin i mitt hjärta när jag tänkte på dig och pappa. 

Du må vara bortom den här världens slöja, men du är inte långt borta. Du var där och jag älskar den påminnelsen.

Mamma.

Det här året har varit lärorikt. Sjukdom, rädsla, död, ensamhet, osäkerhet. Men också hopp, inspiration, kärlek, vänskap, insikt, kraft och ärlighet. 

I början av året lamslogs jag av rädsla över att ha bröstcancer; jag fick reda på att jag hade något i bröstet efter en mammografi. Där började rädslan, ångesten, jag har aldrig känt något liknande - den förlamade mig. I en månad var jag övertygad om att jag hade cancer, att jag skulle gå igenom samma process som du. Men jag visste inte om jag skulle vara lika modig som du, ha samma kraft att hålla humöret uppe. Det är ju så lätt att vara glad när man inte har några större prövningar. Men att vara riktigt glad - att kunna känna sig glad inuti - är väldigt svårt när man själv drabbas. Jag önskar att jag hade förstått hur stark du var. Du pratade om det, du delade med dig av tankar, du skrev om det. Inte jag, jag höll det inom mig förutom till några få. I vår familj har vi tyvärr lärt oss att hålla saker inombords och tror att andra ska förstå vad vi går igenom. Så är det ju inte. När jag slutligen fick komma tillbaka för att göra en ordentlig undersökning där de skulle göra ultraljud men även sätta in en nål och undersöka vad de hade hittat var jag kall av rädsla. Man är så exponerad, så utlämnad när man sitter där halvnaken med en landstingsrock runtom sig, knappt täckande överkroppen. David fick vänta utanför i väntrummet. De såg en skugga på ultraljudet och satte in en lång nål för att se vad det var. De hoppades på att det skulle vara en vätskeblåsa och att de skulle få hål på den för att kunna dra ut vätska. Om och om igen försökte de, men väggarna till blåsan var tjocka och ville inte ge vika. Jag höll en bön där jag låg på sidan på en brits i ett stort rum, omgiven av maskiner och vårdpersonal. Jag förstod hur mamma måste ha känt sig alla gånger hon låg på en sjukhussäng med slangar och maskiner och fick cellgifter och strålning. Man är ganska liten, ganska ömklig och har ingen värdighet. Jag bad att nålen skulle komma igenom blåsans vägg och att de skulle kunna dra ut vätska. Och till slut lyckades de. Vätskan var klar. Jag var öm, bröstet var blått och jag ville bara gråta när läkaren sa att det med största sannolikhet var en ofarlig vätskeblåsa. När jag satt i det där vänterummet så visste jag att du fanns där, mamma. Du förstod mig, du visste vilka tankar som rörde sig i mitt huvud och jag kände att du ville vara där med mig och trösta mig. Och det är ju själva grejen med de som dör; även om de försvann innan de hade gjort allt de borde ha gjort i livet så slutar de inte bry sig om de personer de fortfarande älskar. Kärleken försvinner inte. Till de som tror att livet tar slut den sekund man läggs i jorden, att medvetandet upphör på något konstigt sätt: Ni kunde inte ha mer fel. Jag vet att det är sant - att livet fortsätter. Och om du tänker efter så vet du också att det är sant. Varför skulle vi annars älska? Varför skulle vi annars föda barn till jorden? Varför skulle vi annars hoppas på att få se dem vi förlorar? För att vi vet att döden bara är en paus, ett väntrum. 

Nu fortsätter livet. Jag har gråtit en stund och bakat 2 pajer. Det känns bättre och jag kan fortsätta med min dag och mitt liv. Man glömmer aldrig de som dör, man går inte vidare, heller. Man bara fortsätter och hoppas. Och försöker anpassa sig, andas och överleva. En dag i sänder. 

  Idag är den den 4 augusti 2017. Jag har haft 2 födelsedagar utan dig, 2 år när du inte har ringt och grattat, postat bilder på Facebook eller plockat ihop en liten bukett med blommor från er bakgård som du har tagit med dig. Det är inte längre timmar när jag sörjer, när jag saknar och tänker, däremot kommer de där stunderna när sorgen blir övermäktig, den bara sköljer över och tårarna stiger - snabbt! - i ögonen. Och allt kommer upp till ytan; minnet av din doft, din beröring, dina ljud när du gav mig en kram - som om jag fortfarande var ett barn som behövde tröst. Den där värmen och bekräftelsen som bara en djupt älskande förälder kan ge, en person som älskar så innerligt att hon eller han kan ge ALLT, till och med sitt liv. 

Igår fyllde jag och Marie 45 år; vi var i en stuga vid havet som jag och min man hade hyrt en vecka. Alla kom, utom ett par stycken som inte kunde. Du skulle nog ha tyckt om det, mamma, om det hade funnits en bekväm plats för dig där du kunde sitta och titta på medan du åt hamburgare, kakor och gräddtårta eller drack ett läskande glas av Annalenas alldeles nygjorda flädersaft. Jag och Marie höll om varandra och tittade ut över familjen, över konstellationerna och åren som har gått och insåg att du skulle ha älskat det. Var jag än går så har jag dig med mig, men på ett annat sätt nu. Du är inte där fysiskt, men din ande är där. Allt vi har, allt vi har delat och allt du har givit mig är alltid min följeslagare. Och jag kan fortfarande inte vänta till den dagen då jag får se dig igen. 

Jag tittar ut över havet nu, drar in doften av tång, salt och ren frihet. Vinden är stark och det går vita gäss på havet en bit bort. Några ankrade båtar guppar på vågorna. Om du hade suttit här bredvid mig nu så skulle jag ha tagit din hand och aldrig släppt den. Jag ägnade hela mitt liv åt att vara rädd för den dagen då jag skulle mista dig, och nu när jag har mist dig så kommer jag att ägna resten av mitt liv åt att leva med mod. Du är säker, du är i hamn och du kan inte dö igen. 

Åhhh, mamma skulle ha AVSKYTT den här bilden! Blivit såååå arg att jag lade upp den - här, på Internet, på Facebook - så att alla kunde se den! :) Hon ville ju alltid se bra ut på bild, ville alltid få godkänna dem. Annars såg hon "så tjock ut, så gammal, så HEMSK!" Här sitter vi på Österåsen en helg för ett par år sedan, på vår Skrivarweekend med den underbara Gerd som fortfarande leder Skrivarkurser och Kreativa kurser där. Hon ÄR verkligen helt underbar, vilken människa - full av värme, människokänsla och lugn. Hon tyckte om mamma, också. Där satt vi i Lilla Matsalen och fjantade oss med maten, vi älskade att göra det - fjanta oss - tillsammans. Och att mamma lade gurkskivor på ögonen var en del av det. Vi skrattade ibland så att vi nästan kissade på oss och blev alldeles så där lealösa som man kan bli när man har rusat förbi muren av hämningar och rivit den i sin iver att utforska mer roligheter att skratta sig fördärvad åt.

Det här minnet är en passus idag, jag ville lägga ut något som påminner mig om hennes komiska sida, den som fick henne att skratta så intensivt att hon skrynklade ihop ansiktet som blev alldeles rött. Mammas skratt - och nysningar - var så höga att det var lätt att få hörselskador om man stod för nära. Det saknar jag på något vis. 

Annars är mitt liv fullt just nu - fullt av nya insikter och vägar. Det finns ett par saker i livet som verkligen skakar fram det där sunda förnuftet som skramlar omkring inombords, desperat i sina försök att få oss människor att börja leva med mening. Allvarliga sjukdomar och en närståendes död är två av dessa saker. Men ibland är vi så blinda, döva och löjligt dumma att vi ändå vägrar bli smartare av dessa erfarenheter. Det påminner mig än en gång om dvärgarna i CS Lewis böcker om Narnia, i "Den Sista Striden", där de tror sig sitta i en mörk, sunkig lada med rutten kål och lök till förtäring. De klagar på sina omständigheter, maten och livets orättvisor och har inte tillräckligt med självinsikt eller tro för att se att de egentligen står på en grön, blomstrande äng omgiven av prunkande träd, vid ett stort, överdådigt bord fullt av alla slags läckerheter. Vi har svårt att se möjligheterna för alla svårigheter ibland och vi tror inte att vi har tron eller kraften att höja oss ur dem. Vilken hemsk osanning - FÖR DET HAR VI. Var och en av oss har den kraften, men det är VI SJÄLVA som håller oss tillbaka. Som inte vågar. Tror. 

Det bästa rådet jag har fått i hela mitt liv - och som verkligen aldrig har genomträngt min tjockskallighet tidigare, är: ETT STEG I TAGET. Vi hör det så ofta att vi kanske inte förstår det. Av någon anledning är det lättare att tro på komplicerade råd, som att dricka ett särskilt vatten med vissa ingredienser vid en viss tid varje morgon; göra en särskild lite ovan mindfulnessövning; äta mat som aldrig hettas upp eller liknande. Vi får råd varje dag, hundratals gånger om dagen, i tidningar, på Internet, Facebook, Twitter, Instagram, Snapchat, via sms, mms, TV, vänner, jobb, skola, reklam... Tänk om vi förstod - om jag förstod - att de bästa råden är de enkla. Det finns ingen anledning att försvåra något - vi blir ju bara förvirrade om vi försöker ta ALLA råd, om vi handlar ALLA rawfoodgrejor, kryddor, oljor, pulver och vätskor som erbjuds. Det blir som ett fåfängt jagande efter vind, som Predikaren uttryckte sig. Och den går ju inte att fånga, lika lite som vi nöjer oss med att hålla oss till råden i den här veckans tidningar, de kommer ju nya nästa vecka! Bara för att vissa råd är extremt enkla, ja nästan löjligt enkla, så betyder det inte att de inte är ursmarta. Just nu tillämpar jag Ett steg i taget varje dag. För mig innebär det rent praktiskt:

En dag i taget

En timme i taget

En måltid i taget

En träning i taget

En underbar vän sa till mig, samma dag som mamma hade slutat andas - "andas in och ut 10 sekunder i taget - när du har klarat 10 sekunder så tar du 10 sekunder till." Ibland tar man bara 1 sekund i taget och fortsätter därifrån. Det handlar verkligen om ett steg i taget, vad man än gör. MEN.... (detta stora, oundvikliga men)

Om du inte tar steget så kommer du aldrig framåt

Så, nu när jag snart går in i 10:e veckan i rad av ett steg i taget så inser jag ett par saker:

1) Jag har alla råd jag behöver - nu är det dags att sluta samla på Pinteresttavlor och agera

2) Om jag inte börjar så kommer jag aldrig att nå dit jag vill

3) Drömmar kommer aldrig att bli något mer än fantasier om JAG inte besannar dem

4) Min åsikt om mig själv - och min tro på mig själv - är starkare än någonsin

5) Alla år med drömmar, önskningar och goda råd som bara fanns där som en roman i byrålådan kan faktiskt bli hjärnspöken - skaka av dig dem, skala bort och börja om från början: Livet är tillräckligt förvirrande och jobbigt än att du ska dra med dig bagage från allt du inte har lyckats med. 

Så ta ett steg - och fortsätt med det varje dag resten av livet. Det är det enda sättet att nå dit du vill. 

Gå ner i vikt? 

Få drömjobbet?

Få ner blodtrycket?

Bli lyckligare?

Klättra på Kinesiska muren?

Hoppa fallskärm?

Skriva en bok?

Sy en klänning?

Inreda ett rum?

Anlägga en trädgård?

Alla ansträngningar - oavsett vad det gäller - kräver engagemang. Om du vill uppnå något, börja med ett steg, sedan ett till. Fortsätt när det börjar gå jobbigt och trögt, när du kommer till en platå. Även om det blir uppförsbackar så kan du alltid ta ett steg till. Du behöver inte springa, GÅ. 

En sista passus...

För dig som tror att jag bara går omkring här hemma i mina plasttofflor tills jag har uppnått 1,2, 3 mile - prova att köra nedanstående träningsvideo en halvtimme. Du blir svettig, du kämpar, du blir arg på hennes skratt. Jag gör det varje dag tills svetten rinner och musklerna protesterar och hjärnan skuttar av energin. DO IT. I DARE YOU. 

#motion #sorgbearbetning #nådinamål #ettstegitaget #varjedag #levdindröm #glädje #uthållighet #mod #kraft 

... 2 månader har snart gått sedan du dog. Och jag sörjer dig olika varje dag. Ibland som en fullvuxen kvinna med längtan efter att prata och dela livets upp- och nedgångar med dig. Ingen kan ge samma insikter som du, lyssna och hålla med, kritisera och ändå acceptera med den slags hela kärlek en mamma har. Och ibland sörjer jag dig som den där jobbiga tonåringen, hon som bara läste och höll sig undan, som kände sig osäker och trodde att du var osårbar. Den tjejen saknar att få känna att du alltid fanns där, trots att jag inte alltid uppskattade det fullt ut. Och då och då kommer barnet fram. Hon som var så rädd att förlora dig, som fick ont i magen när du gick ut genom dörren, reste bort eller slutade stryka henne över pannan. Och den flickan kan jag inte trösta, vad jag än gör. För hennes värsta rädsla har besannats. 

Varje dag minns jag, slås jag av allt vi inte längre kommer att uppleva. Allt som faktiskt du var en essentiell del av, för det var DU som skapade vissa traditioner som inte längre finns nu. Varje påsk lade du ett påskägg under våra kuddar och gick sedan runt och kluckade för att vi skulle förstå att påsktuppen hade varit framme. Du gjorde det hela vår tonårstid. Fortsatte in i 20-årsåldern. 30-årsåldern. Varje gång jag var hemma i påsk lade du ett påskägg under en kudde, även om rummen hade förändrats sedan länge och vi var mer än vuxna. Förra året var sista året. Jag var 42 år gammal och fick fortfarande påskägg av min mamma. Det här året kommer jag inte att höra din röst klucka, följt av ett litet belåtet fniss. Jag kommer inte att höra dig "smyga" runt huset eller se ditt förväntansfulla ansikte när jag går till kudden som inte ens är min kudde. 

Saken är den att jag har inte förlorat "bara" min mamma. Jag har förlorat en av mina absolut bästa, innerligaste och äldsta vänner och förkämpar. Den jag kunde säga allt till, som alltid stod på min sida även om hon inte borde ha gjort det. Döden känns inte rimlig, den känns inte logisk. Det känns inte rätt att från en dag till en annan vara utan någon man älskar så. 

Och trots att jag är vuxen, är full av vackra och roliga minnen som jag kan leva på resten av mitt liv, så gråter jag ibland som det där tröstlösa barnet, hon som vet att hennes mamma inte kommer tillbaka. Men det är ok, mamma. Jag vet att du behöver få vila. Att du gjorde allt du kunde för att vara kvar, att du älskade att leva. Så jag pratar med dig, tänker på dig, drömmer om dig. Väntar och längtar efter den där dagen då du tar emot mig på andra sidan och jag äntligen kan känna dina armar igen. 

Ibland tänker jag på allt vi ska göra då och hoppas att det fortfarande går att göra då, allt vi inte hann här; resa, promenera, skratta mycket mer så att tårarna rinner, fjanta oss, leka, dansa, bada i varmt vatten (din badkruka!), laga mat tillsammans, göra en fruktansvärt rolig matvideo där vi förmodligen skrattar mer än filmar. Vi har mycket kvar, mamma.