Internet är fullt av motivationsbilder. 

Facebook och Instagram svämmar över av goda råd - "Du kommer aldrig att hitta tid för någonting - du måste TA dig tid" - "För att se en förändring måste du skapa en förändring" - "Om du vill ha kondition måste du göra dig av med en sak - dina ursäkter". 

Det här inlägget har bara en inriktning. Jag har tillbringat år med att sätta igång; göra scheman, listor, skriva upp vad jag har ätit, hur länge jag har motionerat, fyllt kylskåpet med perfekt mat, packat skafferiet med Modifast/Nutrilett/Cambridgekuren, laddat köksbänken med vitaminer och tillskott, köpt vikter i alla storlekar, träningskläder i mängder, gåband, skor, köpt böcker och DVD:s, gått med i Viktväktarna, ätit LCHF, lyssnat på suggestioner om viktnedgång, blivit medlem hos olika hälsosajter där jag fått ständiga råd, uppmaningar, hot och utsatts för perfekta kroppar och ordspråk som gjort mig uppmärksam på min egen ofullkomlighet, tränat med stjärnor och bodybuilders. Ingenting av det har fungerat. 

Varför? För att jag har gått ut så hårt från början, med så stora förväntningar om ett fantastiskt och SNABBT resultat att jag har tappat sugen efter ett par veckor. Sedan ligger alla grejor där, undanstoppade, påminnande om min skam. Jillian Michaels funkade inte, jag avskydde hennes hårda attityd, hennes "Pain is fear leaving your body", hennes påstående om att "I've got 400 pound people who can do this - and so can you!" Jag vet inte om hon själv har provat att studsa runt i "Jumping jacks" med värkande knän, blodtryck som hotar att spränga bröstet och en massiv övervikt. Den ultimata sanningen är att man hittar inte sin sanning hos någon annan - man hittar den på egen hand. Genom att ärligt och uppriktigt känna efter vad man verkligen behöver, vad man är villig att göra sedan hitta det som fungerar. 

Det finns faktiskt ett ordspråk som jag gillar - och det är:

Losing weight is hard

Being overweight is hard

Choose your hard

Det finns faktiskt inga genvägar till att få en friskare kropp. Oavsett om man vill gå ner i vikt eller bli mer hälsosam genom att motionera och ta hand om sin kropp så är det ansträngande att utföra en förändring. Inte bara ansträngande, det TAR TID. Det är inte en engångsgrej - fyra timmar på gymmet tar inte hand om månadens behov - du måste envist göra det flera gånger i veckan eller varje dag - RESTEN  AV LIVET. 

Kanske borde JM ordspråk hellre vara:

"Sweat is pain leaving your body"

På grund av övervikt och en lättjefull livsstil (ja okej, det är en omskrivning för lat) så värker min kropp ständigt. Jag har hellre lite värk i kroppen på grund av att jag har rört den än för att jag har suttit stilla. 

Vänta inte på motivationen - det har jag nog sagt tidigare - bara SÄTT IGÅNG.

Säg inte till dig, eller någon annan som en ursäkt, "jag ska börja imorgon eller på måndag". Du behöver inte köpa månadskort, ringa gymmet, fixa nya träningskläder eller perfekta skor, du behöver faktiskt bara sätta igång just NU. 

Jag har haft feber i över en vecka och inte kunnat träna. Att träna med feber i kroppen påfrestar hjärtat och kan leda till hjärtmuskelinflammation, något som gör dig svag och hindrar dig från att leva ett fullt liv ett låååååååååångt tag framöver. För mig har det varit extremt svårt att inte kunna motionera. Idag satte jag igång på allvar med målet att köra 3 miles, ca 55 minuter. Efter ca 30 minuter snubblade jag över mina egna fötter och kunde knappt andas, svetten rann ner i ögonen och jag ville sluta. Men det gjorde jag inte. Jag körde inte på som en dumming, troende att man ska vara HÅRD och TUFF med sig själv, jag drog bara ner lite på rörelserna men fortsatte att röra på mig tills svimningskänslorna försvann. Drack vatten, insåg att det är MIN kropp och MIG jag vill stärka, inte någon hård tränare. 

Jag tränar inte för tävlingar, för att överträffa andra, för att bevisa något eller för att vara duktig i någons ögon - jag tränar för MIG. För att jag äntligen har insett att jag är viktig och att jag förtjänar att må bra. Och för att det är så förbenat skönt att se sig i spegeln efter att svetten torkat och säga "Du är värd det här. Du är värd allt. Varje dag."

#energi #nomotivationneeded #justdoit #startwalking #walkathome #lesliesansone #youareworthit

Idag för exakt 6 månader sedan slutade du att andas. För 2 år  sedan lade du upp den här bilden på Facebook och nämnde  att du älskade  den. Det var runt 1993 och allas våra liv såg annorlunda ut än de gör idag, så väldigt annorlunda. Ett år  tidigare hade du fått din första cancerdiagnos och opererat bort en del av ena bröstet, det andra bröstet helt och hållet samt delar av  lymfan under armen. Jag minns att du var tyngd av allvaret men att du såg så  elegant ut, som en verklig dam. Det är en del av dig som jag alltid har respekterat, du var - är - en dam. Du höll dig med verklig air, var prydlig och noga med utseendet och visste alltid vad som krävdes av dig. Samtidigt var du fnissig som ett barn, hade ett  stort hjärta och njöt av livet ohejdat. 

Och inatt levde du i mina drömmar.

Du var lycklig, tillfreds och varm av kärlek. Först befann du dig i ett hus, kanske var det Björkön, det kändes som det. Åh, vad jag önskar  att tomten till Björkön hade friköpts från markägarna, att det hade funnits ett verkligt arrendekontrakt och att markägarna hade visat sig vara mänskliga i den frågan. Men pengar är så viktiga för vissa. Hoppas att de inser innan det är  alltför sent att pengar varken  kan köpa verklig lycka, hälsa eller liv. 

Du umgicks med oss i familjen, var kärleksfull och plockade med saker och detaljer, precis som mormor brukade göra. Det var sommar och  vi njöt av luften, dofterna, solen. Du kramade och försökte att vara rättvis, så att alla fick av din uppmärksamhet. Det var underbart. 

Sedan var vi utomhus. Jag sökte efter dig, hela familjen, inklusive barn, barnbarn, barnbarnsbarn och ingifta sökte efter dig och DÄR... där hittade vi dig på en vit parkbänk, med en stor glass i handen. Du såg så nöjd ut. Peter och Annalena satt där med dig, pratade och skrattade. Vi andra var glada att vi hade hittat dig, satt oss ner och började fundera på glass, vi också. Sedan upptäckte vi ett bord fullt av dina gamla arbetskamrater, fortfarande klädda i arbetskläder och förkläden (drömmar!), de vinkade och log och du satt kvar med din glass i handen, glad för att se gamla vänner. 

Sedan gick du och om vi ville följa med så var det bara att resa på sig. Du bestämde takten. Och sedan var det över. 

Jag saknar dig, mamma. Och jag är så innerligt glad för de här stunderna då jag kan känna din omedelbara närhet och kärlek, för det är de två delar som jag älskar och saknar allra mest. Du vet att jag har tänkt på dig de senaste dagarna, funderat på hur nära eller hur långt bort du faktiskt är, för jag vet av hela mitt hjärta att du aldrig är särskilt långt bort. Även om din kropp är död och vi ska sprida din aska snart. 

Jag vet att de som dör inte försvinner ut i tomma intet. 

Att de faktiskt bara har lämnat det mänskliga rummet och gått in i ett annat. 

Det är inte bara minnen som sipprar in i mina drömmar, som får mitt hjärta att dras ihop och sedan expandera i värme när jag fylls av en glädje som jag bara förknippar med ren kärlek - och dig, mamma. 

Det är den del av dig som aldrig försvinner, som aldrig dör och som alltid finns här. 

Tack för att du fyllde mina drömmar inatt, mamma, tack för att du höll om mig, för att du spred din kärlek till hela din familj, för att du visade att du är du och att du äntligen -  äntligen - är verkligt och uppriktigt lycklig. 

Exakt ett och ett halvt år på dagen - och tiden - efter att du lade ut den här bilden av oss fem andades du in och gick före oss till det där underbara äventyret som vi har kvar att uppleva. Och där väntar du. Kanske med en glass i handen. 

#Glädjemittisorgen #Hopp #Sorg #Bearbetning #Evighet #Familjerärförevigt #Drömmar #Familj #Lycka