Det ordspråket har cirkulerat i vår familj i många, många år. Främst min storasyster har använt sig av det, och otaliga är de gånger jag har fallit till korta när jag har jämfört mig med henne och många, många andra. Jag har sett det som en sanning - och tänkt att jag nog inte egentligen VILL eftersom jag inte KAN. Är det så enkelt, egentligen? Ja och nej.

Om man utgår från att man KAN göra något och därmed borde göra det så försvinner den fria viljan (VILL). Och det leder ofta till att man känner sig utnyttjad och överkörd. Eller blir fullständigt viljelös och aldrig tar reda på vad man FAKTISKT vill.

Om man bara utgår från att man VILL göra något och därför kan göra det så tar man inte med alla omständigheter i beräkningen. Är det något jag borde göra? Något jag behöver göra? Något som kommer att göra mig eller någon annan lycklig? TÖRS jag göra det trots att jag vill..?

Istället för att hela tiden balansera från VILL till KAN eller tvärtom och känna sig fullständigt ofullkomlig i andras och sina egna ögon så kan man skapa sina egna regler.  Så... jag har ett nytt ordspråk:

Jag både kan och vill - ibland 

Livet är inte bara svart och vitt. Bara för att du vill göra något så betyder det inte att du kan, ska, borde, orkar eller törs. Vi är inga robotar. Och bara för att du kan göra något så betyder det inte att du har lust för det, orkar, vill, ska eller borde. Den som säger något annat ger varken sig själv eller andra utrymme för fri vilja. Det är aldrig så enkelt att man på stående fot alltid vet vad man ska eller inte ska göra. Det är DIN tid. DITT liv. DIN energi. 

VIKT

Efter många år av dålig hälsa, urusel kondition och alldeles för många överskottskilon har jag tänkt en hel del på att göra en gastric bypass. Flera i min omgivning har utfört det här ingreppet och gått ner otroligt mycket i vikt. Jag har blivit uppmanad att göra det. Och som en liten passus får jag också höra det som INGEN människa vill höra: "För du klarar inte av det själv." Nånting väcks till liv inom mig då, en kall förtvivlan, het ilska och rädsla över att det ska vara sant. Det är alltså uppenbart för en del i min närhet att jag inte klarar av att ta hand om mig själv. 

Ibland blir jag osäker på om den sortens ord handlar om ren omtanke om mig och min hälsa eller om det är uppblandat med en slags "köra-ner-i-skorna-mentalitet" som vi svenskar är så duktiga på. Eller om det helt enkelt bara är oförsiktiga ord som uttalas utan tanke på hur de ska mottas. 

I nuläget spelar det ingen som helst roll. För jag tänker inte genomföra en operation. Även om jag är övertygad om att jag skulle vara smal inom 2 år så tänker jag inte göra det. Det är en bra metod och passar många. Men om jag gör det så kommer det alltid att finnas en röst inom mig som säger:

De hade rätt. Du klarar inte av det själv. 

Och de tankarna kommer inte att tystna. Men de handlar om MIG, inte om någon annan som har valt att göra ingreppet; här är det mina tankar, min rädsla och osäkerhet som spelar in. Det är mitt liv. 

Har du någonsin ifrågasatts om du är tillräcklig? Om du duger? Om den person som du är verkligen har någon rätt att existera? Om den känslan följer dig genom hela livet så vet du att varje beslut du fattar, varje handling du utför sker i en mental och känslomässig uppförsbacke. Och du har dessutom en enorm ryggsäck bestående av tvivel fastspänd på ryggen. 

IDAG tar jag av mig den ryggsäcken. 

Jag tänker inte bry mig om andras åsikter om vad jag borde göra med mitt liv. Mitt liv - mina val. 

Och den enda rösten som ska följa mig resten av mitt liv är "Du hade rätt; du klarade det"