... igår hade vi begravning för dig.

Hur ska jag beskriva den? Ljus? Vacker? Fridfull? När människor frågar hur den var kommer klichéerna att förklara hur vi kände? Nej, för så är det inte, det kan inte vara så svart eller vitt. Ingen av oss är så rationella eller ofacetterade. 

Det var oförståeligt. Traumatiskt. Underligt fint. Och konstigt roligt. 

Hur mycket hjärnan ändå förstår att mamma slutade andas för 3 veckor sedan idag, eller att vi inte längre ser henne bland oss, att vi inte kan ringa eller höra hennes röst, inte få respons på när vi pratar med henne - eller att det var hon som låg i den vitlaserade kistan täckt med blommor - så var det nog ingen av oss som kunde fatta det känslomässigt.

För blotta tanken på att vår glada, påhittiga, roliga, fnissiga, småelaka och fyndiga mamma och fru var föremålet för alla minnesord, tårar och musik var bisarr. 

Vi hade en borgerlig begravning. Mamma ville att den skulle vara det och att då antingen min man eller min systers man skulle officiera. Det blev min man David. Hela den här veckan har jag suttit och sammanfogat allt som skulle sägas. Eftersom vi var i ett gravkapell och rådde under svenska kyrkans regi så bestämde kyrkoherden om vilka befogenheter vi skulle få; vi fick ingen kantor. Ingen klockringning. Det kan tänkas småaktigt, men vi rådde oss som mamma brukar säga. Det blev musik som mamma älskade, sjungna och spelade av originalartisterna. Först ut var Träumerei, spelad på cello, ett av mammas favoritinstrument. Den spelades också på hennes farfars begravning. Sedan, när vi hade satt oss, spelades Il Divo, Amazing grace. Då kunde jag känna att mamma var där, hur hon vände huvudet mot evigheten och bara kände hur vackert det var. Så gjorde hon ofta, försvann in i det vackert nostalgiska. 

Vi började med välkomstord, där David förklarade att mamma ville ha en ljus och glad begravning, INGA svarta kläder. Inga sorgliga inslag utan fokus på alla glada minnen. Så hon fick som hon ville. Jag hade gått igenom hennes memoarer, hennes blogg, till och med hennes dagbok. Och det var mammas ord som sas. 

Under minnestalet berättade David om hela mammas liv, inte varje detalj men höjdpunkterna. Björkön fick en stor plats, för mamma sa alltid att det var hennes egentliga barndomshem. "Det var där hon tappade lilltån en sommardag när kusin Inga-Britt cyklade, där hon lekte med kusinerna och barndomsvännen Britten i sanden under tallarna, där hon lärde sig rensa färsk strömming och leta kantareller och trä smultron på strån. Bland det bästa hon visste i början av sommaren var att dra in luften i lungorna och känna att det ”doftade Björkön”."

Elvis Presley sjöng "How great Thou art", eller O store Gud så att det ekade i det lilla kapellet. 

Sedan återgav David minnen från mammas liv. Jag hade funderat ett tag på hur jag skulle göra det, hur mamma bäst skulle representeras. När jag hade läst igenom alla texter tänkte jag bara på hur mamma var och är. Skrattig. Längtande. Familjekär. Klok. Och varm. 

Så talet delades in i Längtan, Familj, Roliga stunder och Livsvisdom. 

Mamma längtade alltid, alltid. Det fanns längtan djupt rotat inom henne, som en kärna som aldrig någonsin skulle komma att bli riktigt nöjd. Den drev henne ofta vidare till nästa sak, nästa upplevelse. 

”Jag längtar att få sitta i min gamla hammock, putta på med foten till lagom gung. Kanske lägga en filt över benen om det är kyligt, dricka en kopp kaffe och ta en bulle. Gungeligung. Titta ut över sjön, höra lommens ödsliga rop och se Malte gunga i hängmattan nedanför oss. Se hur nedgående solen smeker dassväggen, smyga ned och se efter om pärblasten kommit upp. Gå ner till bäcken för att se om några harrar finns i år – stekt harr är så gott! Kanske glida iväg i båten (om jag tar mig i) med den elektriska tysta motorn, kasta i flötet för att få ett par miniabborrar som vi sedan kan röka med enris, mmm! Sitta på dass tillsammans med urgamla 91:an och Lille Fridolf, dörren på vid gavel så man hör fågelsången.”

Jag minns att hon älskade tallar. Förmodligen var det från att ha växt upp på Björkön, där tallarna var höga och susade vackert i havsbrisen. Hon såg ofta upp på tallarna, där de avtecknade sig mot en klarblå himmel. Då fick hon det där eviga uttrycket i ansiktet, där hon försjönk i skönheten och periferin. 

David talade om mammas roligheter, hur saker och ting kunde bli dråpliga i hennes sällskap eller regi. Jag minns när hon skulle ut och cykla med Bengan och ett par till i familjen, för kanske 6-7 år sedan. Vi cyklade bort mot Sörberge gravkapell; mamma var så spänd och nervös - men förväntansfull! - hon hade inte cyklat på många år. Vi vinglade fram på vägen och mamma var nog lite exalterad med tanke på att hon inte trodde att hon skulle kunna cykla på grund av sin dåliga höft. När vi kom in mellan gångarna på kyrkogården fick hon inte stopp på cykeln, vi andra försökte hjälpa henne men det slutade med att hon fnissande och småskrikande körde rakt in i en cypress vid en gravsten. Det var otroligt svårt att få upp henne. Mycket på grund av att hon skrattade och var så geléig i benen att hon  knappt kunde stå. Det var mamma. En annan gång, när hon och pappa var i vår lilla stuga i fjällen skulle de gå från parkeringen till stugan, en liten snöpromenad på ca 500 meter. I april börjar snön luckras upp, särskilt av mängden skotrar som kör fram och tillbaka. Och solen brukar vara frikostig med sin närvaro. Så när hon gick där några meter efter pappa och kämpade sig fram i modden sjönk hon plötsligt ner i snön. Ända ner till grenen. Då mamma var en rätt stadig person och faktiskt över meddellängd var det svårt för pappa B att hjälpa henne upp. Och samtidigt skrattade mamma hejdlöst och blev alldeles mjuk i kroppen. Till slut fick han DRA upp henne ur snön, rakt upp. Tur att han har tränat mycket med jämtskåp och liknande. 

Familjen var en stor del av mammas liv; fyra barn hade hon satt till världen  och hon ville ha oss nära. Hon älskade att umgås med oss, men det skulle ofta vara på hennes villkor. Trots det gav hon allt hon hade för oss, på mer än ett sätt. Ibland tror jag att hon höll sig ovanför ytan för vår skull. 

Mammas livsvisdom var det som avslutade Davids tal. Hon hade så många uttryck, så många speciella fraser. En av dem var "var och en blir salig på sin tro". Det använde hon sig ofta av. Här följer de vi använde på begravningen:

”Livet blir vad vi gör det till, det går inte alltid på räls, men vi får bjuda till lite själva också. En bra sak att ha med sig är tacksamhet, att känna det istället för att känna sig dåligt behandlad av livet, gör att mycket blir lättare. Jag är tacksam för att jag trots allt mår bra, har kvar alla funktioner, har mitt positiva humör, har min fina familj och lever ett bra liv. Jag omsluts av värme, dels från element, dels av kärlek, tacksam för livet.”

”Glöm heller inte: Man har sig bara en gång! ”

”Tänk på: Det finns inga fickor i svepningen! Gissar att det menas att man ska inte samla pengar på hög, utan njuta av de man har medan man lever.”

”Haha, är det någon som tycker synd om mig nu? Sluta med det, jag har det hur bra som helst!”

Det sista fick avsluta talet. Jag kände mig glad när jag läste det, samtidigt som det liksom klack till inom mig. Ibland känns det nästan som om hon skrev ner saker som vi skulle behöva läsa NU.  

Idag känner jag en slags tomhet. Alla känslor fick utlopp igår, tårarna rann och vi tog hand om varandra. Det är ju det familj handlar om, att man finns där. 

Imorgon, nästa vecka, till jul och när nästa år börjar - då vet jag att tankarna och känslorna återkommer. Jag kommer att vilja dela något med mamma, vilja ringa upp henne och prata med henne. Jag kommer att vilja krama om henne och höra hennes lugnande röst, känna hennes mjuka kind och hennes hand stryka mig över ryggen - gester som inte har förändrats sedan jag var mycket liten. Det är något så personligt, så unikt med hur man blir omfamnad av någon som älskar en. Någon som har burit en, skött en, försvarat en. En vapendragare, en tigrinna, en drottning. 

Jag kommer att bära den omfamningen med mig, mamma. Gud var med dig tills vi möts igen.