Min älskade, älskade mamma. Just idag plockade jag undan skräp här hemma och hittade utkastet till begravningsprogrammet. Tiden går vidare och det är snart jul. Jag såg det svartvita programmet, såg bilderna av dig. Önskade att de var som fotografierna i Harry Potter, att motivet rörde på sig och kände av min närvaro. Att du såg mig och att jag såg dig. Jag såg webbiljetterna från revyn som du beställde i september och som du skulle ha sett i oktober, men du orkade inte. Jag minns när vi var på Söråkers folkets hus och såg Hoffmans äventyr, live från Metropolitan i New York. Du satt där med din kliande, varma peruk, väldigt medveten om att det var konstgjort hår. Du trodde att det syntes, att folk skulle peka på dig. Men du var så fin. Det spelade dock ingen roll, för när musiken började spela och sångarna började sjunga trollbands du. Du försvann in i operans magiska värld, musiken som fångade dig för många år sedan och fortsatte att vara en av dina absoluta favoriter. När takterna till Barcarollen började ljuda spändes du i hela kroppen och din profil blev alldeles stel. Du hade ju väntat hela föreställningen på just den duetten, väntat i flera år faktiskt. Min tvillingsyster har sagt så många gånger de senaste veckorna: vad glad jag är att vi såg Hoffmans äventyr. Att vi gjorde det.

När jag lyssnar på den nu ser jag dig framför mig, jag känner hur du sitter bredvid mig och darrar av uppdämda känslor och längtan. De senaste månaderna – de senaste åren – översköljdes jag ibland av en desperat önskan att besanna dina drömmar. Jag skulle ha kunnat göra vad som helst för att du skulle vara lycklig, tillfreds. Men de sista veckorna ville du inte göra annat än vara hemma, även om du också trivdes bra på onkologen.

Jag såg Shadowlands för många, många år sedan, filmatiseringen av C.S Lewis liv. I övre medelåldern träffade han Joy Gresham och deras kärlekshistoria – om än inte helt överensstämmande med verkligheten – rörde mig. Det finns några oerhört vackra ord i den filmen som alltid har följt mig och som jag inte helt förstod innebörden av förrän nu.

”Why love, if losing hurts so much? I have no answers anymore: only the life I have lived. Twice in that life I've been given the choice: as a boy and as a man. The boy chose safety, the man chooses suffering. The pain now is part of the happiness then. That's the deal.

We can't have the happiness of yesterday without the pain of today. That's the deal.”

Och det är den glädjen – och sorgen – jag känner nu. Trots alla påminnelser om att man ska leva i nuet och inte ta ut något i förskott så går alldeles för många av oss runt med rädslan att något ska hända. Att vi ska förlora dem vi älskar. Vad är värre än det? Är dålig ekonomi värre? Är att inte få det önskade jobbet värre? Att inte ha bra betyg? Vad kan vara värre än att förlora någon man älskar, verkligen älskar? Och ändå… ändå fortsätter ju livet. Livet måste inte gå vidare, det gör det ändå.

Jag är glad att vissa ord fastnar i minnet och att de kommer fram och förvandlas till kunskap och insikt när de behövs. Jag förstår att den glädje jag kände när mamma levde är en del av den djupa sorg jag känner nu. Och att, som min svägerska uttryckte det, sorg och glädje löper parallellt. Hon är klok.

Nu, när jag lyssnar på den ljuva, vackra och alltid nostalgiska Barcarollen blundar jag och lyssnar. Jag behöver inte föreställa mig mammas ansikte, jag ser det. Och mitt i allt det vackra känner jag att mammas längtan inte är lika stor längre. Att hon är lycklig. Att hon inte är begränsad av sjukdom eller smärta. Mamma sover inte eller har upphört att existera. Hon finns. Och hon njuter av livet.