Österåsens Hälsohem. 6 oktober 2013. Vi var där på skrivarkurs och Österåsen visade sig från sin allra vackraste sida med gyllene färger och härliga, klara dofter. Vädret var ljuvligt. Jag tog flera bilder av mamma där hon satt på sin rullator vid lilla utsikten. Tidigare den hösten, när vi hälsade på med våra män rullade mammas och en kompis rullatorer nerför slänten och vi höll på att skratta ihjäl oss. Tårarna rann nerför kinderna.

Jag kommer ihåg att när jag tog bilderna av henne sittandes där, lyckligt blickande ut över den solstänkta nejden nedanför med ett leende på läpparna så fylldes jag av sentimentala känslor. Jag ville nästan gråta. För jag visste hur sjuk mamma var, hur ont hon hade och hur mycket jag älskade henne. Trots att hon var nästan 70 år - skulle fylla i november - såg hon ut som ett barn; överväldigad av naturens skönhet. Varm i ansiktet av den gyllene solen. Mamma älskade Österåsen, det var en brinnande, längtande kärlek som var besvarad. Hur kan en plats älska en person? Genom att ge henne allt den har. Här kände sig mamma hel. 

Idag tittar jag på den här bilden och förstår att den känsla jag hade då var en del av den smärta jag känner nu. 

Här på Österåsen lärde jag mig hur BRA jag mår av regelbunden motion. Att alla de känslor som under åren undertryckts; all oro, rädsla, ilska och frustration som aldrig omhändertagits kan få ett konstruktivt utlopp. Jag lärde mig att promenera medan tårarna rann, att tänka igenom mina känslor och förstå att de inte alltid representerade verkligheten och att vara kärleksfull mot mig själv. Sorg behöver inte vara ett privat tillstånd. Det behöver inte vara en plats eller situation där du drar dig undan världen eller gömmer dig i sängen/soffan med verklighetsflykt (TV, böcker, filmer). Du kan sörja medan du går, gå medan tårarna rinner, lyfta på fötter och armar medan du hulkar som ett tröstlöst barn. 

Tro mig. Smärtan blir mer uthärdlig med luft i lungorna och vind i ansiktet. 

Min älskade mamma. Den som gav mig allt och som jag alltid har varit rädd att förlora. Och nu är du borta. Min levnadsglada, spralliga, roliga, lättirriterade, fåfänga, lynniga och godhjärtade mamma. "Du skulle ha gett bort halva ar...et om du fick". Den generositeten överförde du till dina barn och spred omkring dig. Den här bloggen handlar om dig och ändå inte. Den handlar om hur jag tar mig från dag till dag utan dig i mitt liv. Du dog den 21 november 2015, hastigt, oväntat. Men ändå visste vi - och du - att det skulle hända.

17 dagar senare sitter jag och förbereder för din begravning; jag går igenom dina blogginlägg, läser dina memoarer och antecknar vad som ska sägas när du begravs på fredag den 11 december. Varje minne river upp känslor och smärta, men ändå inser jag att du är levande för mig. För oss alla. Vi som sitter där och ser kistan, ser blommorna och förstår att det är vår mamma, vår familj som vi begraver behöver inte tomma, innehållslösa ord från någon som inte kände dig. Din svärson kommer att nämna alla dina glädjeämnen, dina kloka ord, minnen som gjorde dig och oss lyckliga och sådant som var nostalgiskt. Sorgen kommer ändå att besöka oss, varje dag resten av våra liv. Din begravning ska vara en glad och ljus stund då vi enligt dina önskemål fokuserar på de glada minnena. Så det är bara rätt att det är DINA ord som hörs på fredag - din längtan, din klokhet, din glädje över livet. 

Du kommer aldrig att lämna mig, mamma. Det vet jag. Men för att jag inte ska försvinna ner i smärtan över att inte ha dig här rent fysiskt så behöver jag något som hjälper mig hantera alla känslor. Idag insåg jag att motion hjälper till med det. Att fokusera på att ta hand om min kropp så att den är så frisk som möjligt kommer att hjälpa mig vara glad även när jag gråter. För jag vill tänka på dig ofta, mamma. Jag vill inte skjuta undan minnena eller stoppa undan något bara för att det gör ont. OneFitWidow gav mig idén; när hon förlorade sin man för sex år sedan var det motion och hälsa som hjälpte henne att hålla näsan ovanför ytan; det som gav henne energi och fokus när livet måste ha fallit i bitar. 

Motion är ett viktigt redskap i sorgearbetet. Tillsammans med att skriva om smärtan kommer det att hjälpa mig att inte bara överleva - men att LEVA.