I drygt en månad har jag arbetat igenom en av de tyngsta och tröttaste perioderna med meditation. Varje morgon, direkt när jag har vaknat, har jag startat ett meditationsspår - som egentligen är en form av hypnosterapi - och lyssnat mellan 30-60 minuter. Mitt först ganska splittrade och oformulerade mål var att stärka självkänslan och integriteten, att hitta styrkan att genomdriva mål och att ha kraften att rensa bort allt som inte gav mig och mitt liv en bra inriktning. Jag lyssnade och lyssnade. Gick igenom affirmationer. Försökte samtidigt få in lite motion och sunda matvanor. Ju mer jag lyssnade desto mer insåg jag. Om mig själv.

Till slut orkade jag inte lyssna längre, jag hade fått nog av alla sövande röster och hjälpsamma förslag. Och jag insåg att det var dags att sluta lyssna och börja agera på vad jag hade fått. Det finns nämligen en tid för att sitta tillbaka och ladda batterierna och en tid för att använda batterierna. På samma sätt som jag inte kan ha mobilen eller datorn på ständig laddning av rädsla för att de ska ladda ur - vilket bara i förlängningen förstör batteriet - är alltför mycket laddning av själens och kroppens batterier inte gynnsamt. När jag vågade lita på att jag hade hämtat tillräckligt mycket näring så började jag se resultaten. Här och där dök positiva känslor upp, det var som om jag hade styrketränat själen, jag kände muskler där som jag inte hade känt tidigare. Och vad blev resultatet? Jag såg följande konsekvenser och förstod detta, vartefter dagarna gick:

• Mat är till för att ge mig kraft och näring, inte tröst och den är definitivt aldrig svaret på känslomässigt tumult!
• Spegeln blev inte en fiende; istället för att undvika den konsekvent och bara se glimtar av sorgsna, skamfyllda ögon då och då såg jag mig själv och lät alla negativa känslor över allt jag inte uppskattar hos mig själv bara försvinna - direkt ersatta av kärlek, tolerans och tålamod.
• Fokus ligger på positiva förändringar och positivt beteende; det jag upplever som destruktivt eller negativt noterar jag bara - utan att lägga några värderingar i det. Jag tillåter inte längre negativa tankar om min egen självbild.

Det är fler förändringar, men jag har gett mig själv möjligheten att ta en sak i taget, även om det är positiva saker. Hjärnan blir så lätt överväldigad och det är lätt att vilja göra mycket, mycket när man känner energin börja flöda in. En annan ljuvlig bieffekt som jag älskar! - är att jag inte längre får kämpa för att känna lust över att ta hand om mig själv, vare sig det gäller nyttig och näringsrik mat, motion, frisk luft, meditation, andlig kraft och utveckling eller sådant som ger mig glädje och energi. Jag är SNÄLLARE mot mig själv. Mer KÄRLEKSFULL. Ytterligare en annan bieffekt är att jag inte längre söker bekräftelse hos andra. Det är en svår balansgång att försöka tillfredsställa sina bekräftelsebehov med hjälp av andra - oftast görs det svårare av att man egentligen ofta inte vet vad man egentligen BEHÖVER. Är det inte lite orättvist att begära att andra människor ska både se vad jag behöver och tillfredssställa det behovet? Jag har lärt mig att försöka se vad jag faktiskt behover, vad jag VILL. Det låter så fruktansvärt enkelt. Men ju äldre jag blir, desto mer inser jag att jag bara fortsatt att åldras utan att ta reda på vad jag vill att mitt liv ska handla om. Det finns ju en stor skillnad mellan att överleva och att faktiskt leva. 

Och jag vill inte bara överleva från dag till dag, det krävs ingen energi eller talang att göra det. Jag vill LEVA. När Carl Jung sa de bevingade orden; "den som ser utåt drömmer, den som ser inåt vaknar", undrar jag om han visste hur kloka de egentligen är. För jag har upptäckt att när jag bara fokuserar på att söka utåt; längta efter mer pengar, mer sol, finare möbler, bättre kläder, mer respekt från andra, berömmelse, bekräftelse - så förstärks bara min känsla av flyktighet. Drömmar är flyktiga och ersätts snabbt av andra och de har ofta en inkonsekvent karaktär och är oerhört påverkbara av omgivningen. Sedan finns det de djupa sanningar som existerar inom oss. Och jag har märkt att när jag söker inåt efter större karaktärsstyrka, mer kärlek till mig själv och världen, mer kraft att leva i ljuset - då ser jag verkligen klart. Ibland glömmer vi att istället för att söka ljus från en yttre källa, så kan vi se ljuset inom oss själva. 

#Jung #Självkänsla #Energi #Kärlek #Ljus #Utveckling #Snäll

20 minusgrader och ett strålande vackert vinterväder. För första gången på 7 veckor känner jag tillstymmelsen till hopp inombords. Kanske mer än tillstymmelse. Det är nu jag har accepterat att jag inte kommer att kunna ringa mamma längre. Att hennes telefon kommer att ringa men hon svarar inte. Att hennes gamla sms hamnar längre och längre bak i min sms-historik. Att alla inlägg på mammas Facebooksida numera kommer från familjen och vänner som lämnar kärlek och minnen. Jag har känt panik de senaste dagarna, varit rädd för att jag ska glömma din röst, att jag ska glömma dina snälla ögon (när de inte var irriterade, ledsna eller trötta). Det här senaste året tror jag att både du, mamma och din familj och vänner skulle vilja vara utan. Inte de fina sakerna utan att se och känna hur du långsamt, långsamt blev sämre och tröttare.

Jul och nyår har passerat och jag är glad för det. Det var vemodigt utan dig där. Jag har slutat tänka på att jag ska hitta på något roligt för dig; mycket av min tid gick åt att fundera över hur ditt liv skulle kunna bli lättare och härligare. Jag ville lyfta dig, mamma. Jag ville ta dina svårigheter och driva bort dem, ta bort skuggorna från dina ögon och fylla dem med glädje över livet. Men det fanns en skugga i din själ, den hade funnits där hela ditt liv; kanske den kom när din pappa dog för egen hand när du var nyss fyllda 13 eller ännu tidigare. Det fanns alltid ett vemod djupt rotat i dig, och den var alltid en del av din glädje, hindrade dig från att släppa taget om sorg och ge dig hän åt livet. Det var alltid något som stod i vägen för din totala lycka och jag tror att sanningen var att du inte vågade tro på lycka. Att även om du hade haft all säkerhet i livet; haft pengar i överflöd, kunnat åka på semester när – och var! - du ville, kunnat doppa fötterna i Medelhavet, Atlanten, Stilla Havet… så skulle du ändå ha haft vemodet i själen. Och jag – ingen av oss – skulle ha kunnat ta bort den. Den var din att bära och du valde den. Sanningen är väl den att ingen är undantagen från vemod, sorg, innerlig smärta. Men vi väljer vilka känslor vi vill ta med oss in i livet.

När jag mötte min man så hade jag gett upp hoppet om att hitta någon som kunde älska mig för min skull, för jag trodde helt enkelt inte att någon kunde förstå eller älska mig för den jag verkligen är. När vi möttes och ingick eviga band försvann en känsla ur mitt liv, den där vemodiga längtan som jag har haft ända sedan jag föddes. Vad jag än har gjort, vilka drömmar som än har uppfyllts så har jag ändå aldrig varit nöjd, jag har alltid haft en kliande känsla av rastlöshet, av ofullbordad längtan efter något nytt. Ingenting kunde ta bort den känslan och den gjorde mig trött. Men så försvann den. Och kvar fanns en stillhet. En frid. Mammas vemod och längtan hade mig ovetandes överförts till mig, kanske till alla hennes barn, från det att vi var små. Vi tog del av hennes drömmar och rädslor, och tog på oss dem.

Men nu är hoppet här. I varje solsken som sprids över stenar, snö och träd och förvandlar livet till något gnistrande, ljust och evinnerligt vackert ser jag dig, mamma. Jag behöver inte tänka på dina dåliga sidor, dina smärtor, sorger och sjukdomar. Vi kan inte skapa några nya minnen tillsammans, du och jag, men du kan vara en del av mig resten av mitt liv. Jag vill att du är lycklig nu – och jag vet att du är det. Du känner varje glädjeämne på ett nytt sätt, bättre, starkare. När vi går ut i naturen, sätter ner fötterna i snön och lyfter ansiktet mot himlen, drar djupa andetag av livet – då är du där. Du är med oss varje dag, varje sekund. Jag vet inte hur, men det är du. Du är en del av varje glädjeämne, varje erfarenhet. Och du är fri att släppa vemodet och rädslan för lycka. Jag gläds med dig och gör ett radikalt tillkännagivande:

Vi människor finns för att ha glädje!

Den tid vi upplever nu är för kort för att hänge sig åt den slags vidriga sorg man förknippar med förlust och död. Jag väljer att sörja med hjärtat fullt av glädje. För även om du dog för 7 veckor sedan idag, mamma, så kan inga tårar, ingen rädsla eller smärta föra dig tillbaka. Däremot kan du leva i varje glädje vi känner. Och det unnar jag dig. 

Det ordspråket har cirkulerat i vår familj i många, många år. Främst min storasyster har använt sig av det, och otaliga är de gånger jag har fallit till korta när jag har jämfört mig med henne och många, många andra. Jag har sett det som en sanning - och tänkt att jag nog inte egentligen VILL eftersom jag inte KAN. Är det så enkelt, egentligen? Ja och nej.

Om man utgår från att man KAN göra något och därmed borde göra det så försvinner den fria viljan (VILL). Och det leder ofta till att man känner sig utnyttjad och överkörd. Eller blir fullständigt viljelös och aldrig tar reda på vad man FAKTISKT vill.

Om man bara utgår från att man VILL göra något och därför kan göra det så tar man inte med alla omständigheter i beräkningen. Är det något jag borde göra? Något jag behöver göra? Något som kommer att göra mig eller någon annan lycklig? TÖRS jag göra det trots att jag vill..?

Istället för att hela tiden balansera från VILL till KAN eller tvärtom och känna sig fullständigt ofullkomlig i andras och sina egna ögon så kan man skapa sina egna regler.  Så... jag har ett nytt ordspråk:

Jag både kan och vill - ibland 

Livet är inte bara svart och vitt. Bara för att du vill göra något så betyder det inte att du kan, ska, borde, orkar eller törs. Vi är inga robotar. Och bara för att du kan göra något så betyder det inte att du har lust för det, orkar, vill, ska eller borde. Den som säger något annat ger varken sig själv eller andra utrymme för fri vilja. Det är aldrig så enkelt att man på stående fot alltid vet vad man ska eller inte ska göra. Det är DIN tid. DITT liv. DIN energi. 

VIKT

Efter många år av dålig hälsa, urusel kondition och alldeles för många överskottskilon har jag tänkt en hel del på att göra en gastric bypass. Flera i min omgivning har utfört det här ingreppet och gått ner otroligt mycket i vikt. Jag har blivit uppmanad att göra det. Och som en liten passus får jag också höra det som INGEN människa vill höra: "För du klarar inte av det själv." Nånting väcks till liv inom mig då, en kall förtvivlan, het ilska och rädsla över att det ska vara sant. Det är alltså uppenbart för en del i min närhet att jag inte klarar av att ta hand om mig själv. 

Ibland blir jag osäker på om den sortens ord handlar om ren omtanke om mig och min hälsa eller om det är uppblandat med en slags "köra-ner-i-skorna-mentalitet" som vi svenskar är så duktiga på. Eller om det helt enkelt bara är oförsiktiga ord som uttalas utan tanke på hur de ska mottas. 

I nuläget spelar det ingen som helst roll. För jag tänker inte genomföra en operation. Även om jag är övertygad om att jag skulle vara smal inom 2 år så tänker jag inte göra det. Det är en bra metod och passar många. Men om jag gör det så kommer det alltid att finnas en röst inom mig som säger:

De hade rätt. Du klarar inte av det själv. 

Och de tankarna kommer inte att tystna. Men de handlar om MIG, inte om någon annan som har valt att göra ingreppet; här är det mina tankar, min rädsla och osäkerhet som spelar in. Det är mitt liv. 

Har du någonsin ifrågasatts om du är tillräcklig? Om du duger? Om den person som du är verkligen har någon rätt att existera? Om den känslan följer dig genom hela livet så vet du att varje beslut du fattar, varje handling du utför sker i en mental och känslomässig uppförsbacke. Och du har dessutom en enorm ryggsäck bestående av tvivel fastspänd på ryggen. 

IDAG tar jag av mig den ryggsäcken. 

Jag tänker inte bry mig om andras åsikter om vad jag borde göra med mitt liv. Mitt liv - mina val. 

Och den enda rösten som ska följa mig resten av mitt liv är "Du hade rätt; du klarade det"

   Österåsens Hälsohem. 6 oktober 2013. Vi var där på skrivarkurs och Österåsen visade sig från sin allra vackraste sida med gyllene färger och härliga, klara dofter. Vädret var ljuvligt. Jag tog flera bilder av mamma där hon satt på sin rullator vid lilla utsikten. Tidigare den hösten, när vi hälsade på med våra män rullade mammas och en kompis rullatorer nerför slänten och vi höll på att skratta ihjäl oss. Tårarna rann nerför kinderna.

Jag kommer ihåg att när jag tog bilderna av henne sittandes där, lyckligt blickande ut över den solstänkta nejden nedanför med ett leende på läpparna så fylldes jag av sentimentala känslor. Jag ville nästan gråta. För jag visste hur sjuk mamma var, hur ont hon hade och hur mycket jag älskade henne. Trots att hon var nästan 70 år - skulle fylla i november - såg hon ut som ett barn; överväldigad av naturens skönhet. Varm i ansiktet av den gyllene solen. Mamma älskade Österåsen, det var en brinnande, längtande kärlek som var besvarad. Hur kan en plats älska en person? Genom att ge henne allt den har. Här kände sig mamma hel. 

Idag tittar jag på den här bilden och förstår att den känsla jag hade då var en del av den smärta jag känner nu. 

Här på Österåsen lärde jag mig hur BRA jag mår av regelbunden motion. Att alla de känslor som under åren undertryckts; all oro, rädsla, ilska och frustration som aldrig omhändertagits kan få ett konstruktivt utlopp. Jag lärde mig att promenera medan tårarna rann, att tänka igenom mina känslor och förstå att de inte alltid representerade verkligheten och att vara kärleksfull mot mig själv. Sorg behöver inte vara ett privat tillstånd. Det behöver inte vara en plats eller situation där du drar dig undan världen eller gömmer dig i sängen/soffan med verklighetsflykt (TV, böcker, filmer). Du kan sörja medan du går, gå medan tårarna rinner, lyfta på fötter och armar medan du hulkar som ett tröstlöst barn. 

Tro mig. Smärtan blir mer uthärdlig med luft i lungorna och vind i ansiktet.